Mike Ely diskuterar vad som skiljer olika klasser i dagens samhälle i ett inlägg på Kasama, "What's private about capitalist ownership?" Han kritiserar bl.a. dogmatiska marxister, som skär alla kapitalister "över en kam".
Mer kontroversiell är Elys ståndpunkt att ett nästan helstatligt näringsliv, som det sovjetiska, faktiskt kan präglas av privat ägande. Man måste skilja mellan personligt ägande och privat ägande. Det personliga ägandet är bara en juridisk form som det kapitalistiska ägandet kan anta. Det privata ägandet karakteriseras av den uppsplittrade karaktären, "the manyness of capital", hos det ekonomiska livet under kapitalismen. Relationerna mellan kapitalen tar sig uttryck i konkurrens mellan företag, men också i krig mellan stater. Kapitalisterna tar beslut om kapitalackumulationen, vilka individuellt är rationella men socialt kan vara sinnessjuka- (energiförsörjningen är ett drastiskt exempel.
Vi vet mer om den privata karaktären hos statliga företag genom erfarenheterna från den "realt existerande socialismen" under 1900-talet. "Värdelagen" (the law of value) - marknadens styrning av resurserna - kunde inte helt sättas ur spel:
First, we know that the socialist transition (between capitalism and communism) involves (by its nature) some continuation of the commodity form (and of commodity production). I.e. it is not possible to quickly eliminate markets and wages. But what separates socialism from capitalism, is that the DOMINANCE of the law of value is ended -- and particular labor power is no longer circulating as a commodity (i.e. the core decisions of society are made on a socialist, planned basis in the interest of the masses of people, not on a fragmented capitalist based serving profit and accumulation.)
Second, we have seen (particularly in the experience of the Soviet Union from the mid-50s to the late 80s) how a system with a juridically state-ownership system can (in fact) operate as the manyness of capital (where state ministries operate and compete as capitalist corporations, where nominally-social state planning serves military priorities of a ruling class and then also operates as a shell through which capital accumulation is served etc. I.e. we discovered over a whole historical period how even in the most state-owned society in history, the manyness of capital could emerge and operate.
En fråga är då förstås om det går att fastslå vid vilken tidpunkt denna omvandling från socialism till kapitalism skedde - bortsett från att det måste skett gradvis.
Alternativt kan man hävda att systemet aldrig var socialistiskt, utan att t.ex. de intellektuella bildade en härskande klass som drev fram kapitalackumulation för att modernisera och industrialisera landet. Denna teori känns lite konspirationsteoretisk för mig.
måndag 9 december 2013
måndag 2 december 2013
En annan bild av Putin
Hur är världssituationen just nu? Kan vi andas ut efter att det hotande kriget mot Syrien avvärjdes och efter att USA och Iran börjat förhandla om Irans s.k. kärnprogram? New Left Reviews specialnummer om den "amerikanska utrikespolitiken och dess tänkare" kan dämpa överdriven optimism. Perry Anderson är inte alls så imponerad av Putins ("Obamas S.t Bernhardshund"!) diplomatiska segrar:
Putin, fooled as easily over Libya as Gorbachev over NATO, now risks playing Yeltsin over Yugoslavia—thinking to offer weak help to Assad, likely to end up sending him the way of Milošević. Whether Obama, rescued from the embarrassment of a defeat in Congress, will prove as grateful to his St Bernard as Clinton was for escape from the need for a ground war, remains to be seen. In the Security Council, Russia can continue to fumble between collusion and obstruction. Its more significant relationship with the US unfolds elsewhere, along the supply-lines it furnishes for the American war in Afghanistan. A foreign policy as aqueous as this gives little reason for Washington to pay over-much attention to relations with Moscow.
Perry Anderson påpekar, som även andra har gjort, att risken finns att Iran går samma väg som Irak och Libyen, när dessa stater gjorde sig av med det enda som avskräcker USA idag, sina "massförstörelsevapen". Det som kan se ut som amerikanska eftergifter idag kan mycket väl visa sig i framtiden ha varit listig taktik.
Putin, fooled as easily over Libya as Gorbachev over NATO, now risks playing Yeltsin over Yugoslavia—thinking to offer weak help to Assad, likely to end up sending him the way of Milošević. Whether Obama, rescued from the embarrassment of a defeat in Congress, will prove as grateful to his St Bernard as Clinton was for escape from the need for a ground war, remains to be seen. In the Security Council, Russia can continue to fumble between collusion and obstruction. Its more significant relationship with the US unfolds elsewhere, along the supply-lines it furnishes for the American war in Afghanistan. A foreign policy as aqueous as this gives little reason for Washington to pay over-much attention to relations with Moscow.
Perry Anderson påpekar, som även andra har gjort, att risken finns att Iran går samma väg som Irak och Libyen, när dessa stater gjorde sig av med det enda som avskräcker USA idag, sina "massförstörelsevapen". Det som kan se ut som amerikanska eftergifter idag kan mycket väl visa sig i framtiden ha varit listig taktik.
torsdag 28 november 2013
Proletären, nationen och folket
Vad står Sverigedemokraterna för egentligen? Vilken är deras ideologi? Både de själva och deras motståndare problem med att definiera vilken sorts parti det är - rasistiskt, fascistisk, högerpopulistiskt, nationalistiskt, socialkonservativt, reaktionärt eller rätt och slätt ett traditionellt högerparti?
I Proletärens artikel, "En arbetarfiende", om SD:s landsdagar i Västerås nyligen, förekommer flera av dessa olika karakteristiker. Artikeln avslutas med följande stycke:
"För SD gäller fortsatt fjäsk för överklassen. Skillnaden är att arbetarklassens underkastelse inte bara ska kläs i ord om näringslivets konkurrenskraft utan ska även kryddas reaktionens paroller om tradition, hembygd och nation."
Jag har tidigare i inlägget "Vad är det för bra med svensk nationalism?" ställt mig lite frågande till Jan Myrdals försvar av den "svenska nationen". Men att som Proletären utmåla "tradition", "hembygd" och "nation" som rent reaktionära ting är ännu mer betänkligt. Är det inte dags sluta ställa internationalism mot "nationalism" och "hembygd", och istället försöka förena dessa motsatser på ett vettigt sätt?
Följande stycke, som kritiserar SD:s etniska definition av begreppet "folk", kommer säkert att få "antirevisionister" att vässa svärden:
"Det är en i grunden annorlunda demokratisyn än vår, där folkstyre står mot herremakt. En revolutionär arbetarrörelse har allt att vinna på en utökad folkmakt, därför att det begränsar den härskande klassens makt och förbättrar arbetarklassens möjligheter att organisera sig till kamp för kapitalismens avskaffande."
Hur stämmer idén om en "utökad folkmakt" med traditionella kommunistiska teorier om att statsmakten antingen innehavs av bourgeoisien eller av proletariatet? Proletären kanske bara försöker skriva begripligt och populärt, och egentligen menar man "borgerlig demokrati" och inte "riktig" folkmakt?
Men visst kan det finnas anledning att nyansera den gamla marxistiska synen på olika typer av "demokrati". Man kan se makt som något som är bredare än att bara omfatta makten i staten, den politiska och militära makten. Politisk makt växer inte bara "ur en gevärspipa". Den italienske kommunisten Gramscis begrepp "hegemoni" syftade ju på en annan typ av mer ideologisk "makt".
Men det kan nog vara klokt att hålla isär dessa olika typer av makt. Så att man inte börjar prata om att utvidga och utöka något som ännu inte finns.
I Proletärens artikel, "En arbetarfiende", om SD:s landsdagar i Västerås nyligen, förekommer flera av dessa olika karakteristiker. Artikeln avslutas med följande stycke:
"För SD gäller fortsatt fjäsk för överklassen. Skillnaden är att arbetarklassens underkastelse inte bara ska kläs i ord om näringslivets konkurrenskraft utan ska även kryddas reaktionens paroller om tradition, hembygd och nation."
Jag har tidigare i inlägget "Vad är det för bra med svensk nationalism?" ställt mig lite frågande till Jan Myrdals försvar av den "svenska nationen". Men att som Proletären utmåla "tradition", "hembygd" och "nation" som rent reaktionära ting är ännu mer betänkligt. Är det inte dags sluta ställa internationalism mot "nationalism" och "hembygd", och istället försöka förena dessa motsatser på ett vettigt sätt?
Följande stycke, som kritiserar SD:s etniska definition av begreppet "folk", kommer säkert att få "antirevisionister" att vässa svärden:
"Det är en i grunden annorlunda demokratisyn än vår, där folkstyre står mot herremakt. En revolutionär arbetarrörelse har allt att vinna på en utökad folkmakt, därför att det begränsar den härskande klassens makt och förbättrar arbetarklassens möjligheter att organisera sig till kamp för kapitalismens avskaffande."
Hur stämmer idén om en "utökad folkmakt" med traditionella kommunistiska teorier om att statsmakten antingen innehavs av bourgeoisien eller av proletariatet? Proletären kanske bara försöker skriva begripligt och populärt, och egentligen menar man "borgerlig demokrati" och inte "riktig" folkmakt?
Men visst kan det finnas anledning att nyansera den gamla marxistiska synen på olika typer av "demokrati". Man kan se makt som något som är bredare än att bara omfatta makten i staten, den politiska och militära makten. Politisk makt växer inte bara "ur en gevärspipa". Den italienske kommunisten Gramscis begrepp "hegemoni" syftade ju på en annan typ av mer ideologisk "makt".
Men det kan nog vara klokt att hålla isär dessa olika typer av makt. Så att man inte börjar prata om att utvidga och utöka något som ännu inte finns.
tisdag 19 november 2013
Anarkister som tänker
"I stundens hetta Svarta block, vita overaller och osynliga partier" är en läsvärd antologi med texter av anarkister och mer marxistiska "autonoma" från 1991 till 2011, då boken kom ut.
När anarkisternas kusiner inom den radikala vänstern, "leninister" av olika schatteringar, gick i gamla hjulspår genom att klamra sig fast i lärdomarna från 1917 och 1949, så deltog dessa anarkister i och ledde (?) de stora manifestationerna mot nyliberalismen, den s.k. antiglobaliseringsrörelsen. Visserligen var det mest reformistiska organisationer som Attac, som på 90-talet argumenterade i massmedia för ganska menlösa förslag som Tobinskatten, men det "svarta blockets" fönsterkrossning och stenkastning mot polisen märktes också, även om det antikapitalistiska budskapet knappast gick fram.
Texterna i boken analyserar erfarenheter från dessa otaliga aktioner på ett sympatiskt självkritiskt sätt. Man får intrycket att anarkisterna i praktiken spelade samma roll ungefär som de "leninistiska" grupperna hade kunnat göra om de inte varit för svaga. Trots sin principiella antileninism agerade dess anarkister som en "förtrupp", och ställdes inför samma typer av problem som leninistiska förtrupper brukar göra.Till exempel frågade man sig hur mycket av sin ideologi man skulle skylta medutåt utan att "stöta bort" de mindre medvetna massorna.
Analyserna av framgångar och misstag är konkreta och tyngs inte av den enorma mängden teori som "leninister" ju har tillgång till. Faktiskt tycks man mer och mer närma sig slutsatser som stämmer rätt väl med gamla "leninistiska" käpphästar. Det räcker t.ex. inte med lösa nätverk i längden utan det krävs fastare organisation. Det räcker inte med protester utan ett dagligt arbete i vardagen är nödvändigt. O.s.v.
Längst i närmande till vad många skulle kalla för t.o.m. "stalinism" är nog Kalle Seppä i artikeln "Potemkin": "Vi är inte intresserade av tankesmedjornas ändlösa diskussioner utan vi är snarare intresserade av ett bepansrat tänkande som rullar över all postmodern sorglöshet: ett tank think snarare än think tanks. Ett tänkande som stöpts i en form från ett solitt stycke stål utan några postmoderna ådror eller sprickor. Tank think är sanningen."
David Graebers artikel om "Segerchocken" driver den intressanta tesen att anarkisterna i själva verket genom sina aktioner inhöstade enorma framgångar, men att de inte själva lade märke till detta! Ett exempel är att IMF drevs till nästan konkurs (artikeln skrevs innan eurokrisen gav IMF nytt liv).
Påfallande är att Marx och Kapitalet, inte Bakunin, får utgöra grunden för analysen av ekonomin och samhället. Helt utan egen teori är man inte, men då handlar det om snåriga filosofer som Deleuze och Negri. Tyvärr blir fikonspråket ibland så avancerat att den står sig i jämförelse med marxistiska terminologi. Vad sägs om: "rhizom", "multitud", "rekuperera" och "singularitet"? Och vad menas med det myckna talet om "subjekt" och "rum", som tycks ha en annan betydelse än den vardagliga?
När anarkisternas kusiner inom den radikala vänstern, "leninister" av olika schatteringar, gick i gamla hjulspår genom att klamra sig fast i lärdomarna från 1917 och 1949, så deltog dessa anarkister i och ledde (?) de stora manifestationerna mot nyliberalismen, den s.k. antiglobaliseringsrörelsen. Visserligen var det mest reformistiska organisationer som Attac, som på 90-talet argumenterade i massmedia för ganska menlösa förslag som Tobinskatten, men det "svarta blockets" fönsterkrossning och stenkastning mot polisen märktes också, även om det antikapitalistiska budskapet knappast gick fram.
Texterna i boken analyserar erfarenheter från dessa otaliga aktioner på ett sympatiskt självkritiskt sätt. Man får intrycket att anarkisterna i praktiken spelade samma roll ungefär som de "leninistiska" grupperna hade kunnat göra om de inte varit för svaga. Trots sin principiella antileninism agerade dess anarkister som en "förtrupp", och ställdes inför samma typer av problem som leninistiska förtrupper brukar göra.Till exempel frågade man sig hur mycket av sin ideologi man skulle skylta medutåt utan att "stöta bort" de mindre medvetna massorna.
Analyserna av framgångar och misstag är konkreta och tyngs inte av den enorma mängden teori som "leninister" ju har tillgång till. Faktiskt tycks man mer och mer närma sig slutsatser som stämmer rätt väl med gamla "leninistiska" käpphästar. Det räcker t.ex. inte med lösa nätverk i längden utan det krävs fastare organisation. Det räcker inte med protester utan ett dagligt arbete i vardagen är nödvändigt. O.s.v.
Längst i närmande till vad många skulle kalla för t.o.m. "stalinism" är nog Kalle Seppä i artikeln "Potemkin": "Vi är inte intresserade av tankesmedjornas ändlösa diskussioner utan vi är snarare intresserade av ett bepansrat tänkande som rullar över all postmodern sorglöshet: ett tank think snarare än think tanks. Ett tänkande som stöpts i en form från ett solitt stycke stål utan några postmoderna ådror eller sprickor. Tank think är sanningen."
David Graebers artikel om "Segerchocken" driver den intressanta tesen att anarkisterna i själva verket genom sina aktioner inhöstade enorma framgångar, men att de inte själva lade märke till detta! Ett exempel är att IMF drevs till nästan konkurs (artikeln skrevs innan eurokrisen gav IMF nytt liv).
Påfallande är att Marx och Kapitalet, inte Bakunin, får utgöra grunden för analysen av ekonomin och samhället. Helt utan egen teori är man inte, men då handlar det om snåriga filosofer som Deleuze och Negri. Tyvärr blir fikonspråket ibland så avancerat att den står sig i jämförelse med marxistiska terminologi. Vad sägs om: "rhizom", "multitud", "rekuperera" och "singularitet"? Och vad menas med det myckna talet om "subjekt" och "rum", som tycks ha en annan betydelse än den vardagliga?
torsdag 14 november 2013
När "spårade Sovjet ur?"
Det finns många bud om svaret på denna fråga. Var det i och med Gorbachevs perestroika på 1980-talet, efter "Chrusjtjevrevisionisterna kupp 1956", Stalins "kontrarevolution 1929", eller var det redan före Lenins död 1924? En fråga som hänger ihop med denna är förstås vad den s.k. urspårningen berodde på.
Mike Macnairs svar på Nick Rogers kritik (här) av cpgb:s plattformsförslag till det nya brittiska vänsterpartiet Left Unity, innehåller intressanta synpunkter på dessa frågor. Direkt efter oktoberrevolutionen tvingades bolsjevikerna dels anpassa sig till det reella läget, dels gjorde man misstag, som kanske kunde ha undvikits. Att förklara "urspårningen" med ondska eller förräderi leder ingenstans. Inte heller att låtsas som att inga misstag eller felbedömningar begicks redan från början.
Lenin, of course, imagined that the Soviet form would provide a state that begins to wither away from the outset. This turned out to be mistaken under Russian conditions: most clearly because there was an actual shortage of people qualified to do administrative, military, policing, etc tasks, so that the Bolsheviks had both to compromise with the professional middle class (spetsy) and to turn a lot of their own cadre into state bureaucrats. Apart from military skills, this is less of a problem in the ‘developed countries’ in the 21st century. But the idea also ignored the practical problems of accountability in central decision-making for those issues which cannot practically be decided locally; and this issue requires of socialists much more thought about constitution-making, drawing on the democratic-republican tradition: freedom of communication (speech, etc), of association and of assembly, information transparency, term limits on public officials at all levels, universal military training and the militia, generalised trial by jury, self-government of the localities, and so on.
Mike Macnairs svar på Nick Rogers kritik (här) av cpgb:s plattformsförslag till det nya brittiska vänsterpartiet Left Unity, innehåller intressanta synpunkter på dessa frågor. Direkt efter oktoberrevolutionen tvingades bolsjevikerna dels anpassa sig till det reella läget, dels gjorde man misstag, som kanske kunde ha undvikits. Att förklara "urspårningen" med ondska eller förräderi leder ingenstans. Inte heller att låtsas som att inga misstag eller felbedömningar begicks redan från början.
Lenin, of course, imagined that the Soviet form would provide a state that begins to wither away from the outset. This turned out to be mistaken under Russian conditions: most clearly because there was an actual shortage of people qualified to do administrative, military, policing, etc tasks, so that the Bolsheviks had both to compromise with the professional middle class (spetsy) and to turn a lot of their own cadre into state bureaucrats. Apart from military skills, this is less of a problem in the ‘developed countries’ in the 21st century. But the idea also ignored the practical problems of accountability in central decision-making for those issues which cannot practically be decided locally; and this issue requires of socialists much more thought about constitution-making, drawing on the democratic-republican tradition: freedom of communication (speech, etc), of association and of assembly, information transparency, term limits on public officials at all levels, universal military training and the militia, generalised trial by jury, self-government of the localities, and so on.
onsdag 6 november 2013
"Vänsterreformism", Syriza och socialistisk strategi
Den gamla frågan om "reform eller revolution" börjar bli aktuell igen, bl.a. på grund av Syrizas valframgångar i Grekland. De brittiska "leninisterna" i SWP ("Socialist Workers Party") har kritiserat Syriza för att stå för en "vänsterreformism", som kommer att leda till att en framtida, vald vänsterregering troligen kommer att svika och inlemmas i försvaret av den grekiska kapitalismen. Istället måste enligt "leninisterna" den borgerliga staten utmanas av arbetarråd, varvid en "dubbelmakt" uppstår på det sätt som skedde i Ryssland mellan februari- och oktoberrevolutionen.
I artikeln "Left reformism and socialist strategy" av Ed Rooksby bemöts denna kritik på ett utförligt sätt. En strategi som föreslagits av André Gorz, som går ut på att "strukturreformer" genomförs av en vald vänsterregering, med syfte att under tryck från en massrörelse, leda vidare till en konfrontation med de kapitalistiska krafterna och socialism, kan knappast betecknas som "reformistisk". En sådan regering riskerar förstås att vika sig för de kapitalistiska krafterna, men innehåller den "leninistiska" vägen mindre risker?
Rooksby pekar på den diskussion som uppstod i Komintern, efter att den revolutionära vågen sjönk undan i Europa i början på 1920-talet. Strategin man kom fram till kallas för "enhetsfrontstaktiken", som innebar att tillsammans med de reformistiska arbetarna kämpa för radikala reformer inom kapitalismens ramar, som t.ex. öppnande av företagens bokföring, arbetarkontroll och väpnat försvar mot de fascistiska banden. Istället för arbetarråd, "sovjeter", tänkte man sig att en "arbetarregering" skulle införa sådana åtgärder, som skulle leda vidare till upprättande av en rent socialistisk stat.
Rooksby menar alltså att Gorz´och hans idéer faktiskt ryms inom en "leninism", som inte stirrar sig blind på en mall hämtad från oktoberrevolutionen. Det har ju faktiskt inte uppstått några sovjeter i Grekland, så vad är alternativet till att arbeta inom Syriza?
I artikeln "Left reformism and socialist strategy" av Ed Rooksby bemöts denna kritik på ett utförligt sätt. En strategi som föreslagits av André Gorz, som går ut på att "strukturreformer" genomförs av en vald vänsterregering, med syfte att under tryck från en massrörelse, leda vidare till en konfrontation med de kapitalistiska krafterna och socialism, kan knappast betecknas som "reformistisk". En sådan regering riskerar förstås att vika sig för de kapitalistiska krafterna, men innehåller den "leninistiska" vägen mindre risker?
Rooksby pekar på den diskussion som uppstod i Komintern, efter att den revolutionära vågen sjönk undan i Europa i början på 1920-talet. Strategin man kom fram till kallas för "enhetsfrontstaktiken", som innebar att tillsammans med de reformistiska arbetarna kämpa för radikala reformer inom kapitalismens ramar, som t.ex. öppnande av företagens bokföring, arbetarkontroll och väpnat försvar mot de fascistiska banden. Istället för arbetarråd, "sovjeter", tänkte man sig att en "arbetarregering" skulle införa sådana åtgärder, som skulle leda vidare till upprättande av en rent socialistisk stat.
Rooksby menar alltså att Gorz´och hans idéer faktiskt ryms inom en "leninism", som inte stirrar sig blind på en mall hämtad från oktoberrevolutionen. Det har ju faktiskt inte uppstått några sovjeter i Grekland, så vad är alternativet till att arbeta inom Syriza?
lördag 2 november 2013
"Ett sötare blod"
Ann Fernholms "ETT SÖTARE BLOD om hälsoeffekterna av ett sekel med socker" är en utmärkt bok, som inte bara tar ställning i debatten mellan fett- och kolhydratförespråkarna. Genom att författaren både varit forskare i molekylär bioteknik och numera arbetar som vetenskapsjournalist, så kan hon på ett begripligt sätt och i detalj beskriva kontroverserna mellan forskarna. Boken är spännande som en deckare.
Efter andra världskriget fanns indicier som pekade mot att de ökade hjärt- och kärlsjukdomarna berodde på den ökande fettkonsumtionen. Men det fanns aldrig några vetenskapliga belägg för den hypotesen, som hade sin starkaste förespråkare i den (numera) beryktade Ancel Keys statistiska studier.
Numera tycks de flesta seriösa vetenskapsmän vara överens om att varken den totala mängden fett eller det mättade fettet är boven i dramat. Istället är det den under 1900-talet likaså ökade konsumtionen av socker som orsakat fetmaexplosionen, den ökande förekomsten av diabetes och hjärt- och kärlsjukdomarna. Men även demens, depression m.m.. Men denna insikt har inte alls slagit igenom bland läkare och myndigheter som har att hantera frågan. Varför?
Handlar det bara om simpel konservatism och ovilja att omvärdera gamla teorier? Fernholm antyder själv att orsaken till detta skandalösa förhållande är kopplingar mellan t.ex. Livsmedelsverkets experter och livsmedelsindustrin. En annan viktig faktor är att det faktiskt läggs ner ynkligt lite pengar på forskning om kostens verkningar på folkhälsan, jämfört med hur mycket som läkemedelsbolagen satsar på pillerutveckling. Det finns ju inga patent att ta ut på dieter. Kort sagt, det är som vanligt kapitalismen som ytterst är boven i dramat!
Men intressantare är kanske Fernholms försök till inomvetenskapliga förklaringar av varför forskningen spårade in på fel väg efter Ancel Keys dubiösa studier. Forskarna drog slutsatser som verkade plausibla även om de var obevisade, men behandlade dessa "slutsatser" ändå som sanningar. Man kan tycka att det var "dålig" vetenskap hos tvärsäkra vetenskapsmän. Ekonomi spelade en viss roll: det var t.ex. i början mycket billigare att mäta det totala kolesterolet, än det "onda" och det "goda" kolesterolet för sig.
Men man kan också som Fernholm hänvisa till Kuhns "paradigm"-teori, som ju innebär att vetenskapsmän i det längsta håller fast vid den etablerade teorin, tills alltför mycket talar mot den. Och det kanske t.o.m. krävs att den gamla teorins förespråkare dör bort innan en ny helt kan slå igenom. Jag undrar ändå om man inte även här måste undersöka hur affärsintressena påverkade forskarna och speciellt myndigheterna. Det fanns faktiskt kritiker av fetthypotesen från början, men de fick aldrig gehör för sina synpunkter.
Visserligen är Fernholm "nästan säker" på att det är kolhydraterna och inte fettet som vi ska skylla på. Men hon är mer nyanserad än LCHF-anhängarna: det allra värsta är fruktos, som finns i strösocker och även i nya sötningsmedel, som används väldigt mycket i fetmaepidemins hemland USA. Fruktos leder precis som alkohol i slutändan till fettlever. Näst värst är snabba kolhydrater som bryts ner till glukos, som höjer insulinnivån. Insulin stoppar fettförbränningen och startar fettlagringen. Till sist i farlighetsgrad har vi de långsamma kolhydraterna, som ger lägre insulintoppar än de snabba.
Smöret på brödet är nyttigare än själva brödet. Det finns enligt Fernholm inga belägg för att mättat fett skulle vara skadligt för hjärtat. Men ändå menar hon att omättade fetter, som rapsolja, är ännu mindre skadligt, vilket är en logik som jag inte begriper. På sin blogg har hon fått en fråga på just detta, och hänvisar till ett par forskningsrapporter. Men de innehåller vad jag kan se just den typen av gissningar, som hon själv annars kritiserat. (Ökning av det "onda" kolesterolet, men är det skadligt?) Men bortsett från detta påstående är hon försiktig med att säga för mycket utifrån den otillräckliga forskning som finns på detta område.
Efter andra världskriget fanns indicier som pekade mot att de ökade hjärt- och kärlsjukdomarna berodde på den ökande fettkonsumtionen. Men det fanns aldrig några vetenskapliga belägg för den hypotesen, som hade sin starkaste förespråkare i den (numera) beryktade Ancel Keys statistiska studier.
Numera tycks de flesta seriösa vetenskapsmän vara överens om att varken den totala mängden fett eller det mättade fettet är boven i dramat. Istället är det den under 1900-talet likaså ökade konsumtionen av socker som orsakat fetmaexplosionen, den ökande förekomsten av diabetes och hjärt- och kärlsjukdomarna. Men även demens, depression m.m.. Men denna insikt har inte alls slagit igenom bland läkare och myndigheter som har att hantera frågan. Varför?
Handlar det bara om simpel konservatism och ovilja att omvärdera gamla teorier? Fernholm antyder själv att orsaken till detta skandalösa förhållande är kopplingar mellan t.ex. Livsmedelsverkets experter och livsmedelsindustrin. En annan viktig faktor är att det faktiskt läggs ner ynkligt lite pengar på forskning om kostens verkningar på folkhälsan, jämfört med hur mycket som läkemedelsbolagen satsar på pillerutveckling. Det finns ju inga patent att ta ut på dieter. Kort sagt, det är som vanligt kapitalismen som ytterst är boven i dramat!
Men intressantare är kanske Fernholms försök till inomvetenskapliga förklaringar av varför forskningen spårade in på fel väg efter Ancel Keys dubiösa studier. Forskarna drog slutsatser som verkade plausibla även om de var obevisade, men behandlade dessa "slutsatser" ändå som sanningar. Man kan tycka att det var "dålig" vetenskap hos tvärsäkra vetenskapsmän. Ekonomi spelade en viss roll: det var t.ex. i början mycket billigare att mäta det totala kolesterolet, än det "onda" och det "goda" kolesterolet för sig.
Men man kan också som Fernholm hänvisa till Kuhns "paradigm"-teori, som ju innebär att vetenskapsmän i det längsta håller fast vid den etablerade teorin, tills alltför mycket talar mot den. Och det kanske t.o.m. krävs att den gamla teorins förespråkare dör bort innan en ny helt kan slå igenom. Jag undrar ändå om man inte även här måste undersöka hur affärsintressena påverkade forskarna och speciellt myndigheterna. Det fanns faktiskt kritiker av fetthypotesen från början, men de fick aldrig gehör för sina synpunkter.
Visserligen är Fernholm "nästan säker" på att det är kolhydraterna och inte fettet som vi ska skylla på. Men hon är mer nyanserad än LCHF-anhängarna: det allra värsta är fruktos, som finns i strösocker och även i nya sötningsmedel, som används väldigt mycket i fetmaepidemins hemland USA. Fruktos leder precis som alkohol i slutändan till fettlever. Näst värst är snabba kolhydrater som bryts ner till glukos, som höjer insulinnivån. Insulin stoppar fettförbränningen och startar fettlagringen. Till sist i farlighetsgrad har vi de långsamma kolhydraterna, som ger lägre insulintoppar än de snabba.
Smöret på brödet är nyttigare än själva brödet. Det finns enligt Fernholm inga belägg för att mättat fett skulle vara skadligt för hjärtat. Men ändå menar hon att omättade fetter, som rapsolja, är ännu mindre skadligt, vilket är en logik som jag inte begriper. På sin blogg har hon fått en fråga på just detta, och hänvisar till ett par forskningsrapporter. Men de innehåller vad jag kan se just den typen av gissningar, som hon själv annars kritiserat. (Ökning av det "onda" kolesterolet, men är det skadligt?) Men bortsett från detta påstående är hon försiktig med att säga för mycket utifrån den otillräckliga forskning som finns på detta område.
torsdag 31 oktober 2013
Michael Heinrichs introduktion till Kapitalet
Michael Heinrich, som var en av stjärnorna i Marx2013-konferensen nyligen, har skrivit "Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet". Som introduktion är de drygt 300 sidorna mycket bra - nästan för bra, för man kan kanske frestas att skippa läsningen av originalet, om man inte redan gjort det!
På ett lättfattligt sätt, och utan onödiga förenklingar, förklaras de svåra avsnitten i början av första bandet, där Marx analyserar begrepp som vara, bruksvärde, bytesvärde och värde, och hur de ger upphov till pengar och kapital.
Heinrich betonar visserligen onödigt mycket skillnaden mellan sin egen och traditionella tolkningar av just värdebegreppet. Han säger sig vara anhängare av en "monetär värdeteori", som han menar att Marx själv vacklade mellan och den klassiska politiska ekonomins "arbetsvärdelära". Den där skillnaden är rätt överdriven hos honom, tycker jag. En del av hans hårddragna formuleringar om att varans värdet först skulle uppstå när varan säljs på marknaden har fått t.ex. Sam Williams att gå till vildsinta angrepp, t.ex. här.
Det finns några frågor som är kontroversiella bland marxister, och där är Heinrich inte rädd för att inta en egen ståndpunkt. Vilket är bra. Ibland har han enligt min mening rätt, ibland fel, och ibland vet jag inte själv vad jag ska tycka... I frågan om "lagen om profitkvotens fallande tendens", som Marx behandlar i tredje bandet, har han nog fel, men hans argument är inte alldeles lätta att vederlägga.
Det är bra att Heinrich tar upp tredje bandets diskussioner om kreditsystemets nödvändiga roll för den "produktiva" ekonomin. "Derivat" tas upp och ges en marxistisk beskrivning o.s.v..
Men Heinrich kan inte avhålla sig från att även kort ta upp ämnen som inte har med Kapitalet att göra. I ett ganska dåligt avsnitt försöker han t.ex. kritisera sönder Lenins teori om imperialismen. Avsnittet om statens roll är bättre även om han nog slår in del öppna dörrar, när han kritiserar förenklade uppfattningar om staten som ett rent " instrument för den ekonomiskt härskande klassen".
(Till sist skulle jag vilja gnälla lite över den dåliga korrekturläsningen av boken. Det är för många rena stavfel m.m.)
På ett lättfattligt sätt, och utan onödiga förenklingar, förklaras de svåra avsnitten i början av första bandet, där Marx analyserar begrepp som vara, bruksvärde, bytesvärde och värde, och hur de ger upphov till pengar och kapital.
Heinrich betonar visserligen onödigt mycket skillnaden mellan sin egen och traditionella tolkningar av just värdebegreppet. Han säger sig vara anhängare av en "monetär värdeteori", som han menar att Marx själv vacklade mellan och den klassiska politiska ekonomins "arbetsvärdelära". Den där skillnaden är rätt överdriven hos honom, tycker jag. En del av hans hårddragna formuleringar om att varans värdet först skulle uppstå när varan säljs på marknaden har fått t.ex. Sam Williams att gå till vildsinta angrepp, t.ex. här.
Det finns några frågor som är kontroversiella bland marxister, och där är Heinrich inte rädd för att inta en egen ståndpunkt. Vilket är bra. Ibland har han enligt min mening rätt, ibland fel, och ibland vet jag inte själv vad jag ska tycka... I frågan om "lagen om profitkvotens fallande tendens", som Marx behandlar i tredje bandet, har han nog fel, men hans argument är inte alldeles lätta att vederlägga.
Det är bra att Heinrich tar upp tredje bandets diskussioner om kreditsystemets nödvändiga roll för den "produktiva" ekonomin. "Derivat" tas upp och ges en marxistisk beskrivning o.s.v..
Men Heinrich kan inte avhålla sig från att även kort ta upp ämnen som inte har med Kapitalet att göra. I ett ganska dåligt avsnitt försöker han t.ex. kritisera sönder Lenins teori om imperialismen. Avsnittet om statens roll är bättre även om han nog slår in del öppna dörrar, när han kritiserar förenklade uppfattningar om staten som ett rent " instrument för den ekonomiskt härskande klassen".
(Till sist skulle jag vilja gnälla lite över den dåliga korrekturläsningen av boken. Det är för många rena stavfel m.m.)
onsdag 23 oktober 2013
Althussers kritik av det franska kommunistpartiet
En trevlig sak med tillställningar som marxist2013 och Socialistiskt Forum på ABF i Stockholm, är de ibland mycket udda skrifter man kan hitta på bokborden. Förra helgen fastnade jag för Zenit Häfte nr 1 från 1979 med titeln:
Louis Althusser: "Det måste bli en förändring i partiet!"(Till kritiken av franska kommunistpartiets ledning och strategi i Vänsterunionen).
Det franska kommunistpartiet var ju liksom det italienska ett massparti, med stark förankring i arbetarklassen. Ändå smalt det bort som snö i solsken, precis som det italienska. Varför?
Lucio Magri har beskrivit det italienska partiets ut- och avveckling i "The Tailor of Ulm - Communism of the Twentieth Century", som jag kommenterade i inlägget: "Den italienska kommunismens uppgång och fall". Det framgår nog i inlägget att jag inte tyckte att Magri helt har lyckats förklara den snabba nedgången. Althussers bok ger ett par pusselbitar som kan komplettera bilden för det italienska partiets del. Den franske filosofen är nämligen mycket mindre artig mot sin partiledning än Magri...
Althusser var kritisk till hur partiledningen hade hanterat samarbetet med socialistpartiet, ett samarbete som sprack före parlamentsvalen 1978 och ledde till ett stort valnederlag. Men han går egentligen inte in på frågan om detta samarbete "högerut" var riktigt eller inte, utan riktar in sig på vad som nuförtiden kallas bristande "transparens" i partiledningens motivering för förändringarna av sin linje. Kritiken riktar in sig på partidemokratin - vem ska utforma politiken, partiledningen eller hela partiet?
Althusser beskriver hur partiets organisation var uppbyggd på ett sätt som omöjliggör för varje opposition att få igenom ändringar i politiken. Funktionärerna var anställda av ledningen, och därför av rädsla för sin försörjning lojala mot den. Diskussionerna inom partiledningen var hemliga för medlemmarna, och den förde alltid ut en gemensam linje. "Fraktionsverksamhet", horisontell kontakt mellan medlemmar i olika delar av partiet var inte tillåten. En "fraktion" var tillåten - partiledningen.
Det här sättet att organisera ett parti liknar påfallande mycket den bild som på senare tid kommit fram om det tusen gånger mindre SWP, Socialist Workers Party i Storbritannien. Detta system är inte specifikt "stalinistiskt", då SWP ideologiskt ingår i den trotskistiska traditionen. Socialdemokratiska partier fungerar säkert på liknande sätt i många fall. Det finns konkreta lärdomar att dra för alla progressiva partier, som inte nöjer sig med att öka sina röstandelar i valen.
Louis Althusser: "Det måste bli en förändring i partiet!"(Till kritiken av franska kommunistpartiets ledning och strategi i Vänsterunionen).
Det franska kommunistpartiet var ju liksom det italienska ett massparti, med stark förankring i arbetarklassen. Ändå smalt det bort som snö i solsken, precis som det italienska. Varför?
Lucio Magri har beskrivit det italienska partiets ut- och avveckling i "The Tailor of Ulm - Communism of the Twentieth Century", som jag kommenterade i inlägget: "Den italienska kommunismens uppgång och fall". Det framgår nog i inlägget att jag inte tyckte att Magri helt har lyckats förklara den snabba nedgången. Althussers bok ger ett par pusselbitar som kan komplettera bilden för det italienska partiets del. Den franske filosofen är nämligen mycket mindre artig mot sin partiledning än Magri...
Althusser var kritisk till hur partiledningen hade hanterat samarbetet med socialistpartiet, ett samarbete som sprack före parlamentsvalen 1978 och ledde till ett stort valnederlag. Men han går egentligen inte in på frågan om detta samarbete "högerut" var riktigt eller inte, utan riktar in sig på vad som nuförtiden kallas bristande "transparens" i partiledningens motivering för förändringarna av sin linje. Kritiken riktar in sig på partidemokratin - vem ska utforma politiken, partiledningen eller hela partiet?
Althusser beskriver hur partiets organisation var uppbyggd på ett sätt som omöjliggör för varje opposition att få igenom ändringar i politiken. Funktionärerna var anställda av ledningen, och därför av rädsla för sin försörjning lojala mot den. Diskussionerna inom partiledningen var hemliga för medlemmarna, och den förde alltid ut en gemensam linje. "Fraktionsverksamhet", horisontell kontakt mellan medlemmar i olika delar av partiet var inte tillåten. En "fraktion" var tillåten - partiledningen.
Det här sättet att organisera ett parti liknar påfallande mycket den bild som på senare tid kommit fram om det tusen gånger mindre SWP, Socialist Workers Party i Storbritannien. Detta system är inte specifikt "stalinistiskt", då SWP ideologiskt ingår i den trotskistiska traditionen. Socialdemokratiska partier fungerar säkert på liknande sätt i många fall. Det finns konkreta lärdomar att dra för alla progressiva partier, som inte nöjer sig med att öka sina röstandelar i valen.
tisdag 22 oktober 2013
Trons betydelse för socialismen
Historikern Lars Lih, ställer i en intressant intervju, själv en bra fråga om varför "syntesen" mellan arbetarrörelsen och socialismen bröts:
I’ll ask you a question. When I look back at this period—when you could say that there was a mass movement, a Marxist mass movement that was genuinely alive—what was it that was alive? It was a sense of a world-historical mission, that the proletariat was “the Chosen People”—this metaphor was made many a time, that this group of people was going to bring the world to a final goal.
So that’s what I’m wondering: Is this sense of a world-historic mission alive today, even among the left? This is what I’m asking you: is there a genuine sense of this group having a mission and a real sense that it is going to happen? That was the baby that the left has thrown out, keeping the bathwater, which is very useful—Marx’s analysis of this, class analysis of all this stuff. The bathwater is great! But the baby seems dead or gone. Does this sense of world-historical mission exist and must it exist in order for the left to be anything like what it was? And is there a way of making it happen if it doesn’t exist? You can’t artificially insist that people believe in a mission like this—or even make yourself do it, if the belief isn’t really there.
...
So that’s what I see with the communists in the Soviet Union, it’s just that one day they woke up and realised that even the last little shreds of belief were going. Nowadays, of course, there’s still plenty of enthusiasm, plenty of imaginative thinking, so—can that synthesis be brought back? That’s the challenge. Where these people were strong is that they didn’t just say “I want to believe in this”—they really did believe it, because they could see facts on the ground that led them to think it was happening.
I’ll ask you a question. When I look back at this period—when you could say that there was a mass movement, a Marxist mass movement that was genuinely alive—what was it that was alive? It was a sense of a world-historical mission, that the proletariat was “the Chosen People”—this metaphor was made many a time, that this group of people was going to bring the world to a final goal.
So that’s what I’m wondering: Is this sense of a world-historic mission alive today, even among the left? This is what I’m asking you: is there a genuine sense of this group having a mission and a real sense that it is going to happen? That was the baby that the left has thrown out, keeping the bathwater, which is very useful—Marx’s analysis of this, class analysis of all this stuff. The bathwater is great! But the baby seems dead or gone. Does this sense of world-historical mission exist and must it exist in order for the left to be anything like what it was? And is there a way of making it happen if it doesn’t exist? You can’t artificially insist that people believe in a mission like this—or even make yourself do it, if the belief isn’t really there.
...
So that’s what I see with the communists in the Soviet Union, it’s just that one day they woke up and realised that even the last little shreds of belief were going. Nowadays, of course, there’s still plenty of enthusiasm, plenty of imaginative thinking, so—can that synthesis be brought back? That’s the challenge. Where these people were strong is that they didn’t just say “I want to believe in this”—they really did believe it, because they could see facts on the ground that led them to think it was happening.
söndag 20 oktober 2013
Vad orsakar kriserna, profitkvotens fall eller bristande efterfrågan?
Michael Roberts fortsätter i sitt senaste inlägg, "The fallacy of causation and corporate profits", att argumentera för att den grundläggande orsaken bakom alla ekonomiska kriser under kapitalismen är fallande profitkvot. Men han möter hårt motstånd i kommentarfältet, och frågan är om han inte är lite skakad.
Roberts position är mer radikal än att bara stödja Marx´"lag om profitkvotens fallande tendens", som också debatteras bland marxistiska ekonomer. Jag är rätt övertygad av argumenten för att Marx hade rätt om att det finns en sådan långsiktig tendens, som utgör ett hot mot kapitalismens överlevnad som system. Jag har berört den diskussionen flera gånger på denna blogg, senast i samband med Michael Heinrich kritik av lagen. (Heinrich kom in på sin kritik på Marx2013-konferensen i helgen.)
Men denna lag har troligen också legat bakom i varje fall vissa av de stora kriserna historiskt sett. 70-talskrisen som "löstes" genom den nyliberala offensiven berodde troligen på en ihållande minskning av profitkvoten från andra världskriget fram till ca 1970.
Men vad berodde depressionen som utbröt efter finanskraschen 2008 på? I den frågan är Roberts inte lika övertygande. På Marx2013-konferensen ansåg t.ex. den franske ekonomen Gérard Duménil att denna kris tvärtom utlöstes av den stora profiter som nyliberalismen medförde. Även Roberts erkänner ju att profitkvoten faktiskt steg - åtminstone fram till ca år 2000. Men genom att profiterna steg på grund av stagnerande löner, så uppstod enligt Duménil för kapitalet problemet med bristande efterfrågan. Detta skyldes för en tid över genom ökad skuldsättning. Orsaken till kraschen kan då ses som en kombination av överproduktionskris och finansiell kris.
Problemet med den keynesianska analysen kan ses som att den bara ser en orsak till kriserna, den bristande effektiva efterfrågan, men också att denna bristande effektiva efterfrågan sägs beror av rent psykologiska orsaker, "animal spirits".
Men Roberts är antagligen också lite ensidig i sin "monokausala" analys. Produktionens storlek bestäms av investeringarna, och dessa bestäms i sin tur av profitkvoten, lönsamheten. Det ena stora problemet för kapitalismen är då att "levande" arbete mer och mer måste ersättas med dött arbete, maskiner. Högre produktivitet krävs för att överleva i konkurrensen. Men det leder obönhörligt till minskande profitkvot, då det bara är det levande arbetet som skapar nytt bytesvärde. Och minskande profitkvot leder till minskande investeringar. Men är det hela storyn?
Det andra stora problemet är att då ökande produktivitet leder till fler producerade varor, så måste någon köpa dessa varor. Vem? Knappast de anställda i företagen: där gäller det att spara på kostnaderna för att hålla vinsterna uppe. Marknaden tenderar i kapitalistiska samhällen alltid att växa långsammare än produktionen. Därför hade Keynes rätt i att fokusera på efterfrågeproblemet. Men keynesiansk politik kan aldrig lösa det första problemet, och när det kommer till ytan, så överger alla ekonomer keynesianismen som på kommando.
Roberts position är mer radikal än att bara stödja Marx´"lag om profitkvotens fallande tendens", som också debatteras bland marxistiska ekonomer. Jag är rätt övertygad av argumenten för att Marx hade rätt om att det finns en sådan långsiktig tendens, som utgör ett hot mot kapitalismens överlevnad som system. Jag har berört den diskussionen flera gånger på denna blogg, senast i samband med Michael Heinrich kritik av lagen. (Heinrich kom in på sin kritik på Marx2013-konferensen i helgen.)
Men denna lag har troligen också legat bakom i varje fall vissa av de stora kriserna historiskt sett. 70-talskrisen som "löstes" genom den nyliberala offensiven berodde troligen på en ihållande minskning av profitkvoten från andra världskriget fram till ca 1970.
Men vad berodde depressionen som utbröt efter finanskraschen 2008 på? I den frågan är Roberts inte lika övertygande. På Marx2013-konferensen ansåg t.ex. den franske ekonomen Gérard Duménil att denna kris tvärtom utlöstes av den stora profiter som nyliberalismen medförde. Även Roberts erkänner ju att profitkvoten faktiskt steg - åtminstone fram till ca år 2000. Men genom att profiterna steg på grund av stagnerande löner, så uppstod enligt Duménil för kapitalet problemet med bristande efterfrågan. Detta skyldes för en tid över genom ökad skuldsättning. Orsaken till kraschen kan då ses som en kombination av överproduktionskris och finansiell kris.
Problemet med den keynesianska analysen kan ses som att den bara ser en orsak till kriserna, den bristande effektiva efterfrågan, men också att denna bristande effektiva efterfrågan sägs beror av rent psykologiska orsaker, "animal spirits".
Men Roberts är antagligen också lite ensidig i sin "monokausala" analys. Produktionens storlek bestäms av investeringarna, och dessa bestäms i sin tur av profitkvoten, lönsamheten. Det ena stora problemet för kapitalismen är då att "levande" arbete mer och mer måste ersättas med dött arbete, maskiner. Högre produktivitet krävs för att överleva i konkurrensen. Men det leder obönhörligt till minskande profitkvot, då det bara är det levande arbetet som skapar nytt bytesvärde. Och minskande profitkvot leder till minskande investeringar. Men är det hela storyn?
Det andra stora problemet är att då ökande produktivitet leder till fler producerade varor, så måste någon köpa dessa varor. Vem? Knappast de anställda i företagen: där gäller det att spara på kostnaderna för att hålla vinsterna uppe. Marknaden tenderar i kapitalistiska samhällen alltid att växa långsammare än produktionen. Därför hade Keynes rätt i att fokusera på efterfrågeproblemet. Men keynesiansk politik kan aldrig lösa det första problemet, och när det kommer till ytan, så överger alla ekonomer keynesianismen som på kommando.
torsdag 17 oktober 2013
Kritiska synpunkter från "Arbetarkommunen"
Oktoberrörelsens tidskrift "Kommunistiska Arbetarkommunen" har skickat sitt senaste nummer till mig. Rubriken till en artikel lyder nämligen "Debatt om hur man genomför Socialism. Björn N. och Hannu K:s intressanta uppfattningar". Jag hade kommenterat ett inlägg av Björnbrum, "Arbetarkommunen", om ett tidigare nummer av tidskriften. Min kritik gick ut på att den linje som tidskriften driver är anarkistisk och inte marxistisk.
Nu är inte "anarkism" ett skällsord för mig, utan den betecknar en viktig strömning i arbetarrörelsen under 1800-talet. Anarkisterna menade att arbetarna skulle hålla sig borta från den korrumperade och smutsiga politiken. Marxisterna ansåg tvärtom, att då arbetarklassens mål måste vara att erövra den politiska makten, så måste man delta i den politiska kampen. Och där ingår bl.a. att överallt ställa upp sina egna kandidater mot kapitalisternas.
Den marxistiska taktiken föreföll mycket framgångsrik under lång tid. Men året 1914 blev en chock, då de flesta stora arbetarpartierna svek, och istället slöt upp på sina egna härskande klassers sida i världskriget. Uppenbarligen måste detta förräderi har föregåtts av en period av "urartning" av dessa partier, speciellt deras parlamentariska representanter. Hade anarkisterna haft rätt i alla fall?
Den kommunistiska världsrörelse som uppstod i kölvattnet på oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 drog inte den slutsatsen. Istället byggde man upp partier av "ny typ", som skulle vara kapabla att leda kampen under den nya epoken av imperialism och revolutioner - och utesluta "opportunister". Lenin kritiserade de "vänsterkommunister", som ville bojkotta det smutsiga, parlamentariska spelet liksom deltagande i "borgerliga fackföreningar". (Jag skrev om dessa anarkistiska tendenser i inlägget "Vänsterkommunistisk kritik av Lenin".)
Det är inte konstigt om "urartningen" av de stora kommunistiska partierna återigen lett till anarkistiska slutsatser bland många. Politiska partier har överlag fått dåligt rykte.
"Nej till val! Ja, till socialistisk revolution!" skriver Arbetarkommunen. Vid sidan om klassiska anarkistiska argument om att parlamenten "korrumperar dem som sitter där", så finns även en del nya argument.
Man argumenterar för att den marxistiska taktiken var motiverad när "parlamentet var nytt och folket var engagerat i vad som skedde där". Men det är bara att titta på hur många som deltar i valen, så kan man konstatera att legitimiteten för det rådande statsskicket är stort. Den försvinner knappast med uteslutande propaganda.
Vilket är då Oktoberrörelsens alternativ till traditionellt politiskt arbete? Man har hämtat inspiration från den kinesiska revolutionen, där folkarmén "omringade städerna från landsbygden". Men man förstår ju att det inte går att bokstavligen göra som i Kina, där bönderna utgjorde huvudstyrkan och gerillakrig länge var den huvudsakliga kampformen. Istället tänker man sig att landsbygden motsvaras av de små och mellanstora städerna och de "proletära förorterna". Den "röda politiska makten" byggs upp gradvis i form av "kommunistiska arbetarkommuner".
Det ska bli intressant att se hur man kommer att utveckla de här idéerna. Det kan ju ligga något i dem, trots att utgångspunkten är att tillämpa "maoismen" på de svenska förhållandena.
Mao var så framgångsrik som han var genom att bryta med den kommunistiska dogmen att revolutionen utgår från städerna och inte landsbygden. Mao försvarade sig mot kritiken från de renläriga med att i Kina var förhållandena speciella: det var t.ex. ett stort land med utrymme för att manövrera, ett land som dominerades av flera kolonialmakter och inte bara en enda o.s.v.. Nu hävdar "maoister" att denna Maos strategi är tillämplig överallt. Märkligt!
(Jag hade en del funderingar om vad begreppet maoism skulle kunna innebära i inlägget "Marxism - leninism - maoism". )
Nu är inte "anarkism" ett skällsord för mig, utan den betecknar en viktig strömning i arbetarrörelsen under 1800-talet. Anarkisterna menade att arbetarna skulle hålla sig borta från den korrumperade och smutsiga politiken. Marxisterna ansåg tvärtom, att då arbetarklassens mål måste vara att erövra den politiska makten, så måste man delta i den politiska kampen. Och där ingår bl.a. att överallt ställa upp sina egna kandidater mot kapitalisternas.
Den marxistiska taktiken föreföll mycket framgångsrik under lång tid. Men året 1914 blev en chock, då de flesta stora arbetarpartierna svek, och istället slöt upp på sina egna härskande klassers sida i världskriget. Uppenbarligen måste detta förräderi har föregåtts av en period av "urartning" av dessa partier, speciellt deras parlamentariska representanter. Hade anarkisterna haft rätt i alla fall?
Den kommunistiska världsrörelse som uppstod i kölvattnet på oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 drog inte den slutsatsen. Istället byggde man upp partier av "ny typ", som skulle vara kapabla att leda kampen under den nya epoken av imperialism och revolutioner - och utesluta "opportunister". Lenin kritiserade de "vänsterkommunister", som ville bojkotta det smutsiga, parlamentariska spelet liksom deltagande i "borgerliga fackföreningar". (Jag skrev om dessa anarkistiska tendenser i inlägget "Vänsterkommunistisk kritik av Lenin".)
Det är inte konstigt om "urartningen" av de stora kommunistiska partierna återigen lett till anarkistiska slutsatser bland många. Politiska partier har överlag fått dåligt rykte.
"Nej till val! Ja, till socialistisk revolution!" skriver Arbetarkommunen. Vid sidan om klassiska anarkistiska argument om att parlamenten "korrumperar dem som sitter där", så finns även en del nya argument.
Man argumenterar för att den marxistiska taktiken var motiverad när "parlamentet var nytt och folket var engagerat i vad som skedde där". Men det är bara att titta på hur många som deltar i valen, så kan man konstatera att legitimiteten för det rådande statsskicket är stort. Den försvinner knappast med uteslutande propaganda.
Vilket är då Oktoberrörelsens alternativ till traditionellt politiskt arbete? Man har hämtat inspiration från den kinesiska revolutionen, där folkarmén "omringade städerna från landsbygden". Men man förstår ju att det inte går att bokstavligen göra som i Kina, där bönderna utgjorde huvudstyrkan och gerillakrig länge var den huvudsakliga kampformen. Istället tänker man sig att landsbygden motsvaras av de små och mellanstora städerna och de "proletära förorterna". Den "röda politiska makten" byggs upp gradvis i form av "kommunistiska arbetarkommuner".
Det ska bli intressant att se hur man kommer att utveckla de här idéerna. Det kan ju ligga något i dem, trots att utgångspunkten är att tillämpa "maoismen" på de svenska förhållandena.
Mao var så framgångsrik som han var genom att bryta med den kommunistiska dogmen att revolutionen utgår från städerna och inte landsbygden. Mao försvarade sig mot kritiken från de renläriga med att i Kina var förhållandena speciella: det var t.ex. ett stort land med utrymme för att manövrera, ett land som dominerades av flera kolonialmakter och inte bara en enda o.s.v.. Nu hävdar "maoister" att denna Maos strategi är tillämplig överallt. Märkligt!
(Jag hade en del funderingar om vad begreppet maoism skulle kunna innebära i inlägget "Marxism - leninism - maoism". )
lördag 5 oktober 2013
"Åtgärdslandet" av Jon Weman
Underrubriken är "Arbetsförmedlingens svarta bok" och boken behandlar arbetsmarknadspolitiken ur olika synvinklar. En del kapitel är reportage, en del ursprungligen i syndikalistiska Arbetaren, om hur politiken har drabbat människor praktiskt, från AK:s, Arbetslöshetskommissionens vägarbeten på 30-talet till dagens Fas3. Andra kapitel försöker förklara orsakerna till massarbetslösheten utifrån den nyliberala ekonomiska politik som förts av bl.a. Kjell Olof Feldt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Det är en historia om inkompetens, okunnighet och bedrägeri.
En hel del av detta är väl inte nytt, åtminstone inte för dem som inte nöjt sig med den bild som ges av etablerade media. Men som sammanställning av kritiken mot arbetslöshetspolitiken är boken utmärkt. Den visar tydligt hur målet för politiken har ändrats från "full sysselsättning" till massarbetslöshet. Och hur man av naturliga skäl försökt dölja detta faktum.
Avsnitt som var nya för mig är dels intervjuerna med dem som drabbats av Arbetsförmedlingens olika s.k. "åtgärder", dels de interna dokument som dokumenterar vad syftet är t.ex. med det till synes vettlösa framtvingandet av maximalt antal jobbsökningar hos arbetslösa. Vad ska det vara bra för, kan man ju undra, när alla vet att det faktiskt inte finns jobb till alla? Jo, tanken är att ju fler som söker, desto större lönekonkurrens och därmed lägre lönenivå i allmänhet.
Boken handlar inte bara om arbetslösheten utan också om det onödiga arbetet, vad man skulle kunna kalla för den dolda arbetslösheten. En stor del av den består av "arbetsuppgifter" som bara går ut på att övertala oss att köpa de (onödiga) produkter som produceras i vinstsyfte. Kritiken riktas därmed inte bara mot en enskild effekt av vårt samhällssystem, arbetslösheten, utan mot systemet som helhet. I ett samhälle där man delar på de nödvändiga jobben, kan "alla få vara med", men där kan man också ha mycket kortare arbetstid än idag.
En hel del av detta är väl inte nytt, åtminstone inte för dem som inte nöjt sig med den bild som ges av etablerade media. Men som sammanställning av kritiken mot arbetslöshetspolitiken är boken utmärkt. Den visar tydligt hur målet för politiken har ändrats från "full sysselsättning" till massarbetslöshet. Och hur man av naturliga skäl försökt dölja detta faktum.
Avsnitt som var nya för mig är dels intervjuerna med dem som drabbats av Arbetsförmedlingens olika s.k. "åtgärder", dels de interna dokument som dokumenterar vad syftet är t.ex. med det till synes vettlösa framtvingandet av maximalt antal jobbsökningar hos arbetslösa. Vad ska det vara bra för, kan man ju undra, när alla vet att det faktiskt inte finns jobb till alla? Jo, tanken är att ju fler som söker, desto större lönekonkurrens och därmed lägre lönenivå i allmänhet.
Boken handlar inte bara om arbetslösheten utan också om det onödiga arbetet, vad man skulle kunna kalla för den dolda arbetslösheten. En stor del av den består av "arbetsuppgifter" som bara går ut på att övertala oss att köpa de (onödiga) produkter som produceras i vinstsyfte. Kritiken riktas därmed inte bara mot en enskild effekt av vårt samhällssystem, arbetslösheten, utan mot systemet som helhet. I ett samhälle där man delar på de nödvändiga jobben, kan "alla få vara med", men där kan man också ha mycket kortare arbetstid än idag.
torsdag 3 oktober 2013
EU som kolonialt projekt
"Myten om EU som fredsprojekt" är ett intressant föredrag av forskaren Peo Hansen som visar att freds- och säkerhetsfrågorna inte spelade någon som helst roll för uppkomsten av det "integrerade Europa", Kol- och Stålunionen, EEC och nu EU. Mycket viktigare var önskan om att utnyttja resurserna i de afrikanska kolonierna, och projektet kallades t.o.m. för Eurafrika!
Hansen beskriver det geopolitiska spelet mellan främst Frankrike, Tyskland och USA. Nassers övertagande av Suezkanalen och det sätt på vilket det följande Suezkriget avlöpte, övertygade de ledande statsmännen i Frankrike och Tyskland om att maktbalansen i världen ändrats. USA visade ju vem som hädanefter bestämde i världspolitiken - de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt Israel fick dra sig tillbaka med svansen mellan bena.
"Europas enhet" blev alltså nödvändig för att kunna stå emot USA totala dominans. Den slutsatsen är inte så svår att förstå, men geopolitiken är mer komplicerad än så. Hansen beskriver hur starkt inblandad USA var i utformningen av Kol- och Stålunionen. Sovjetunionen var ju också en medspelare i det geopolitiska spelet, varför inte bara Nasser utan även Stalin utnämnts till den europeiska unionens fader...
Dagens geopolitiska situation är knappast mindre komplicerad. Kan det vara så att vändningen i det stora spelet om Syrien och Iran idag förebådar en lika stor ändring i maktbalansen som Suezkriget gjorde?
Hansen beskriver det geopolitiska spelet mellan främst Frankrike, Tyskland och USA. Nassers övertagande av Suezkanalen och det sätt på vilket det följande Suezkriget avlöpte, övertygade de ledande statsmännen i Frankrike och Tyskland om att maktbalansen i världen ändrats. USA visade ju vem som hädanefter bestämde i världspolitiken - de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt Israel fick dra sig tillbaka med svansen mellan bena.
"Europas enhet" blev alltså nödvändig för att kunna stå emot USA totala dominans. Den slutsatsen är inte så svår att förstå, men geopolitiken är mer komplicerad än så. Hansen beskriver hur starkt inblandad USA var i utformningen av Kol- och Stålunionen. Sovjetunionen var ju också en medspelare i det geopolitiska spelet, varför inte bara Nasser utan även Stalin utnämnts till den europeiska unionens fader...
Dagens geopolitiska situation är knappast mindre komplicerad. Kan det vara så att vändningen i det stora spelet om Syrien och Iran idag förebådar en lika stor ändring i maktbalansen som Suezkriget gjorde?
lördag 21 september 2013
Hardt & Negri förklarar världsläget
Michael Hardt och Antonio Negris fick en hit med sin postmoderna variant av kommunism med "Imperiet". De är även kända för att ha lanserat det gräsliga begreppet "multituden" för det mer lättförståeliga "folket". Mina kritiska kommentarer finns att läsa i ett par inlägg på min filosofiblogg, "Imperiet" och "Vad är moderniteten?" Nu har det publicerats en ny bok av dem, "Förklaring", på Tankekraft Förlag, med analyser av den "arabiska våren", Occupy Wall Street, "indignados" i Spanien, motsvarande protester i Grekland m.m..
Boken är periodvis abstrakt och svårläst, speciellt om man inte läst de tidigare böckerna. Men då och då blir det intressant, när de försöker sätta fingret på förändringar i vad man brukar kalla "tidsandan". Inte för inte är deras expertområde idéhistoria och filosofi.
"Ofta har toleransbegreppet underförstått en samhällelig åtskillnad av minoriteter och en blindhet inför deras olikheter. Man visar tolerans mot en mans homosexualitet genom att låtsas att han inte är bög. Eller så visar man tolerans genom att låta honom leva med sina likar i avskildhet från det dominerande samhället. Majoritetsstyret kräver emellertid inte att minoriteter skyddas vare sig genom likgiltighet eller genom att göras till undantag och hållas i social separation. Tolerans måste istället innebära att var och en får makt att delta såsom annorlunda och verka aktivt tillsammans med andra. Denna typ av tolerans är ett väsentligt kännetecken hos den styrande majoritetens interna mångfald."
Den representativa demokratins förespråkare under de borgerliga revolutionerna såg den som en metod att begränsa demokratin, folkmakten. Genom att folket överlämnar makten till "representanter" som automatiskt består av de mest kunniga -och välbärgade - så skyddas därigenom automatiskt den privata egendomen.
Men istället för att, som författarna, helt förkasta den "representativa demokratin", så behöver man snarare, tror jag, göra om tolkningen av begreppet. En "representant" i ordets egentliga betydelse kan vara en praktisk lösning på problemet att alla inte i praktiken kan delta i alla beslut. Men representanten får i den politiska processen inte ersätta dem som representeras, vilket är vad som sker - och ska ske - i praktiken. Det är klyvningen av medborgarna i en fast grupp av s.k. representanter å ena sidan och passiva politikkonsumenter å den andra som måste upphöra.
Men så helt nya är ju dessa tankar inte, som Negri och Hardt låter påskina. Pariskommunen bröt ju redan för 140 år sedan radikalt med den traditionella representativa demokratins principer. En representant måste i varje ögonblick kunna återkallas av dem som han representerar.
Boken är periodvis abstrakt och svårläst, speciellt om man inte läst de tidigare böckerna. Men då och då blir det intressant, när de försöker sätta fingret på förändringar i vad man brukar kalla "tidsandan". Inte för inte är deras expertområde idéhistoria och filosofi.
"Ofta har toleransbegreppet underförstått en samhällelig åtskillnad av minoriteter och en blindhet inför deras olikheter. Man visar tolerans mot en mans homosexualitet genom att låtsas att han inte är bög. Eller så visar man tolerans genom att låta honom leva med sina likar i avskildhet från det dominerande samhället. Majoritetsstyret kräver emellertid inte att minoriteter skyddas vare sig genom likgiltighet eller genom att göras till undantag och hållas i social separation. Tolerans måste istället innebära att var och en får makt att delta såsom annorlunda och verka aktivt tillsammans med andra. Denna typ av tolerans är ett väsentligt kännetecken hos den styrande majoritetens interna mångfald."
Den representativa demokratins förespråkare under de borgerliga revolutionerna såg den som en metod att begränsa demokratin, folkmakten. Genom att folket överlämnar makten till "representanter" som automatiskt består av de mest kunniga -och välbärgade - så skyddas därigenom automatiskt den privata egendomen.
Men istället för att, som författarna, helt förkasta den "representativa demokratin", så behöver man snarare, tror jag, göra om tolkningen av begreppet. En "representant" i ordets egentliga betydelse kan vara en praktisk lösning på problemet att alla inte i praktiken kan delta i alla beslut. Men representanten får i den politiska processen inte ersätta dem som representeras, vilket är vad som sker - och ska ske - i praktiken. Det är klyvningen av medborgarna i en fast grupp av s.k. representanter å ena sidan och passiva politikkonsumenter å den andra som måste upphöra.
Men så helt nya är ju dessa tankar inte, som Negri och Hardt låter påskina. Pariskommunen bröt ju redan för 140 år sedan radikalt med den traditionella representativa demokratins principer. En representant måste i varje ögonblick kunna återkallas av dem som han representerar.
torsdag 19 september 2013
"Skulden" av Kajsa Ekis Ekman
Underrubriken är "Eurokrisen sedd från Aten". Boken ger en fyllig bild av hur "trojkan" de senaste åren misshandlat det grekiska folket. Min utgångspunkt vid läsningen var: visar Greklands öde den möjliga framtiden för t.ex. Sverige, när våra bubblor brister?
Visst finns det många olikheter mellan Greklands dramatiska historia och Sveriges betydligt lugnare, liksom mellan den politiska kulturen i de två länderna. Men det finns knappast något som säger att trojkan skulle vara mindre brutal mot oss i ett krisläge, än den varit mot Grekland.
Den hatpropaganda mot de "lata grekerna", som massmedia och politikerna drog igång direkt, och som demaskeras obarmhärtigt i boken, visade återigen att massmedia är instrument för de härskande klasserna, och ingenting annat. Det är säkrast att alltid utgå från att Anders Borg, SVT, Sveriges Radio, DN och Aftonbladet ljuger - om inte motsatsen är bevisad!
Genom många besök i landet har Kajsa Ekis Ekman lärt känna några greker, vars öden hon följer. Missmod och kampvilja växlar hos dem, liksom inställningen till de politiska partier överhuvudtaget. Ekmans sympatier ligger mest hos anarkisterna, men hon försöker också ge en rättvis bild av det ultrasekteristiska "kommunist"-partiet KKE.
Personer, som man inte skulle väntat sig det av, grips plötsligt av sympati för fascisterna och deras hat mot invandrare. Ekman påpekar att vanliga människor i Greklands situation, kan attraheras - istället för stötas bort - av aggressiviteten hos de nazister som skapade "Gyllene gryning".
Vart går Syriza? Är partiet på väg att förvandlas till ett traditionellt, socialdemokratiskt parti? Ekmans intervju med partiledaren ger inga klara svar.
Boken slutar inte helt hopplöst. Det finns ansatser till att arbetare tar över företag, som övergetts av sina ägare. Experiment med lokala valutor har startats, o.s.v..
Det krävs en kombination av kampformer, för att undvika den fascistiska "lösningen". "Anarkistiska, direktdemokratiska strukturer måste byggas upp från grunden för att fördjupa demokratin. Men man behöver också inneha statsmakten för att kunna utmana kapitalet på allvar."
Visst finns det många olikheter mellan Greklands dramatiska historia och Sveriges betydligt lugnare, liksom mellan den politiska kulturen i de två länderna. Men det finns knappast något som säger att trojkan skulle vara mindre brutal mot oss i ett krisläge, än den varit mot Grekland.
Den hatpropaganda mot de "lata grekerna", som massmedia och politikerna drog igång direkt, och som demaskeras obarmhärtigt i boken, visade återigen att massmedia är instrument för de härskande klasserna, och ingenting annat. Det är säkrast att alltid utgå från att Anders Borg, SVT, Sveriges Radio, DN och Aftonbladet ljuger - om inte motsatsen är bevisad!
Genom många besök i landet har Kajsa Ekis Ekman lärt känna några greker, vars öden hon följer. Missmod och kampvilja växlar hos dem, liksom inställningen till de politiska partier överhuvudtaget. Ekmans sympatier ligger mest hos anarkisterna, men hon försöker också ge en rättvis bild av det ultrasekteristiska "kommunist"-partiet KKE.
Personer, som man inte skulle väntat sig det av, grips plötsligt av sympati för fascisterna och deras hat mot invandrare. Ekman påpekar att vanliga människor i Greklands situation, kan attraheras - istället för stötas bort - av aggressiviteten hos de nazister som skapade "Gyllene gryning".
Vart går Syriza? Är partiet på väg att förvandlas till ett traditionellt, socialdemokratiskt parti? Ekmans intervju med partiledaren ger inga klara svar.
Boken slutar inte helt hopplöst. Det finns ansatser till att arbetare tar över företag, som övergetts av sina ägare. Experiment med lokala valutor har startats, o.s.v..
Det krävs en kombination av kampformer, för att undvika den fascistiska "lösningen". "Anarkistiska, direktdemokratiska strukturer måste byggas upp från grunden för att fördjupa demokratin. Men man behöver också inneha statsmakten för att kunna utmana kapitalet på allvar."
söndag 15 september 2013
Norsk självkritik
Pål Steigans självkritik, i en intervju i Klassekampen om hans nyligen utkomna självbiografi, innehåller en viktig pusselbit till analysen av varför 70-talsvänstern säckade ihop på 80-talet, även om det kanske finns ännu viktigare förklaringar:
"Boka tar blant annet oppgjør med ledelseskulturen i AKP (m-l), der Steigan var formann fra 1975 til 1984. Det ble gjort mange feil, mener han. Mye av det bunnet i prinsippet om sterk sentralisering og kommandolinjer.
Vi øste månedlige direktivhefter utover den stakkars organisasjonen, og lagde et byråkrati som lammet initiativet og overbelasta folk. Vi sleit ut folk, og red hesten altfor langt."
Det där känner jag igen från Sverige på 70-talet också, och det tycks ha varit likadant i många andra länder. Om man ska använda skällsordet "stalinism", så är det kanske i det här sammanhanget, även om trotskisterna inte var ett dugg bättre. Talet om faran för "avvikelser" främjade verkligen inte den fria debatten.
Hur kunde dessa "ledare" i sin arrogans få för sig att de faktiskt var ledare på riktigt? Trots att den "riktiga linjen" kunde växla fram och tillbaka
Tyvärr tycks Steigan ännu idag inte helt kunna ta avstånd från den "byråkratiska centralism" som AKP (m-l) praktiserade:
"Likevel fastholder Steigan at organisasjonsmodellen førte mye godt med seg.
– Den gjorde at vi greide å samle inn hundretusener til streikende arbeidere. Og vi kunne aldri ha skapt Klassekampen uten den disiplinen og offerviljen vi hadde."
"Boka tar blant annet oppgjør med ledelseskulturen i AKP (m-l), der Steigan var formann fra 1975 til 1984. Det ble gjort mange feil, mener han. Mye av det bunnet i prinsippet om sterk sentralisering og kommandolinjer.
Vi øste månedlige direktivhefter utover den stakkars organisasjonen, og lagde et byråkrati som lammet initiativet og overbelasta folk. Vi sleit ut folk, og red hesten altfor langt."
Det där känner jag igen från Sverige på 70-talet också, och det tycks ha varit likadant i många andra länder. Om man ska använda skällsordet "stalinism", så är det kanske i det här sammanhanget, även om trotskisterna inte var ett dugg bättre. Talet om faran för "avvikelser" främjade verkligen inte den fria debatten.
Hur kunde dessa "ledare" i sin arrogans få för sig att de faktiskt var ledare på riktigt? Trots att den "riktiga linjen" kunde växla fram och tillbaka
Tyvärr tycks Steigan ännu idag inte helt kunna ta avstånd från den "byråkratiska centralism" som AKP (m-l) praktiserade:
"Likevel fastholder Steigan at organisasjonsmodellen førte mye godt med seg.
– Den gjorde at vi greide å samle inn hundretusener til streikende arbeidere. Og vi kunne aldri ha skapt Klassekampen uten den disiplinen og offerviljen vi hadde."
torsdag 12 september 2013
Är det synd om oss verbalt orerande bloggare?
Det kom en kritisk kommentar från signaturen Westan på inlägget från 31 mars om "Krugman förstår inte pengar och banker?":
"Mycket intressant här ramlar man på en diskussion som rasat på lindelöf.nu men betydligt senare där ni visar er vara väl insatta i grundproblematiken.
Tillhör ni då de så kallade hyperreflekterande, ett ständigt snackande och verbalt orerande utan att någonsin låta sig påverkas reellt, i känslor, ståndpunkt, i handlande.
Stackars människor!"
Jag undrar vad Westan ser som alternativet till reflekterande och "ständigt snackande". Kan det vara den tradition som uppkommit i både socialdemokratiska och kommunistiska partier, att "Partiet har alltid rätt", och att ifrågasättande av partiledningen är illojalt. Vad en sådan kultur lett till, har vi sett.
Visst kan diskussioner urarta i grälsjuka och prestigekamp, men personligen har jag erfarenhet av att det inte behöver vara så, trots mycket skarpa meningsskiljaktigheter.
"Utgå från en önskan om enighet, men inse att fullständig enighet är omöjlig." (Fritt efter Mao Tsetung)
"Mycket intressant här ramlar man på en diskussion som rasat på lindelöf.nu men betydligt senare där ni visar er vara väl insatta i grundproblematiken.
Tillhör ni då de så kallade hyperreflekterande, ett ständigt snackande och verbalt orerande utan att någonsin låta sig påverkas reellt, i känslor, ståndpunkt, i handlande.
Stackars människor!"
Jag undrar vad Westan ser som alternativet till reflekterande och "ständigt snackande". Kan det vara den tradition som uppkommit i både socialdemokratiska och kommunistiska partier, att "Partiet har alltid rätt", och att ifrågasättande av partiledningen är illojalt. Vad en sådan kultur lett till, har vi sett.
Visst kan diskussioner urarta i grälsjuka och prestigekamp, men personligen har jag erfarenhet av att det inte behöver vara så, trots mycket skarpa meningsskiljaktigheter.
"Utgå från en önskan om enighet, men inse att fullständig enighet är omöjlig." (Fritt efter Mao Tsetung)
lördag 7 september 2013
Den italienska kommunismens uppgång och fall
"The Tailor of Ulm - Communism of the Twentieth Century" av Lucio Magri är ett ambitiöst försök att förklara det italienska kommunistpartiets historia under 1900-talet, men i första hand efter andra världskrigets slut. Magri var själv inflytelserik medlem i IKP i två omgångar, och under den period han var utesluten, redaktör för den kända vänstertidskriften Il Manifesto. Hans konkreta förslag till förbättringar av partilinjen i olika skeden ger krydda åt framställningen.
Bokens beskrivning av inte bara Italiens och IKP:s historia, utan även Sovjetunionens och delvis Kinas historia, är detaljerad och lärorik.
IKP var ett massparti med omfattande stöd i de italienska valen, ända tills man vid Sovjets upplösning beslöt att byta namn och ideologi. Magri var motståndare till "likvidationen" av partiet, men fick bara med sig en minoritet för att fortsätta traditionerna från det gamla partiet, i Rifondazione Comunista. Något fel med dessa traditioner måste det ha varit för det nya partiet deltog senare i en borgerlig regering och stödde Italiens deltagande i Afghanistankriget!
De italienska kommunisterna växte och blev starka under partisankriget mot Mussolinis fascister. Det finns en gammal kritik mot dem att de lät sig nöja med några ministerposter, istället för att ta initiativ till en social revolution. Argumenten för och emot kan man ta del av i kommentarerna till en artikel på Kasama. Men det är svårt, tror jag, att utifrån det objektiva läget (bl. a. med amerikanska ockupationstrupper i landet) hävda att IKP "förrådde" revolutionen.
Det är väl tveksamt om IKP, trots sin kommunistiska "identitet", under efterkrigstiden i praktiken skulle ha kunnat uppnå mer än de socialdemokratiska masspartierna i Storbritannien och Skandinavien. Ideologiskt dröjde det i varje fall ända till 1990, innan man övergav socialismen som mål. Men partiet var berett att snabbt kasta sig i armarna på USA och nyliberalismen.
Det är förvånande att Magri har så lite konkret att säga om den "italienska vägen till socialismen", och de "strukturreformer", som skulle genomföras på den vägen. Handlade det hela tiden bara om ganska innehållslösa fraser från Togliattis och Berlinguers sida?
Magri grundar hela tiden sina analyser av den politiska linjen, på analyser av den samhälleliga verkligheten. Partiledningens plädering för en "historisk kompromiss" med kristdemokraterna, byggde t.ex. på lösan sand. Men till dess förtjänst tycks den ha upptäckt misstaget, och förmådde ändra sin linje under en tid. Berlinguer attackerade den enorma moraliska försumpning och korruption som sakta bredde ut sig. Eländet fick sedan sin höjdpunkt med Berlusconis populistiska skendemokrati.
Boken avslutas med ett långt stycke, skrivet redan 1987, som på ett imponerande sätt förutser den kommande nyliberala utvecklingen, och de nya frågor som fortsätter att göra ett annat samhällssystem nödvändigt.
Bokens beskrivning av inte bara Italiens och IKP:s historia, utan även Sovjetunionens och delvis Kinas historia, är detaljerad och lärorik.
IKP var ett massparti med omfattande stöd i de italienska valen, ända tills man vid Sovjets upplösning beslöt att byta namn och ideologi. Magri var motståndare till "likvidationen" av partiet, men fick bara med sig en minoritet för att fortsätta traditionerna från det gamla partiet, i Rifondazione Comunista. Något fel med dessa traditioner måste det ha varit för det nya partiet deltog senare i en borgerlig regering och stödde Italiens deltagande i Afghanistankriget!
De italienska kommunisterna växte och blev starka under partisankriget mot Mussolinis fascister. Det finns en gammal kritik mot dem att de lät sig nöja med några ministerposter, istället för att ta initiativ till en social revolution. Argumenten för och emot kan man ta del av i kommentarerna till en artikel på Kasama. Men det är svårt, tror jag, att utifrån det objektiva läget (bl. a. med amerikanska ockupationstrupper i landet) hävda att IKP "förrådde" revolutionen.
Det är väl tveksamt om IKP, trots sin kommunistiska "identitet", under efterkrigstiden i praktiken skulle ha kunnat uppnå mer än de socialdemokratiska masspartierna i Storbritannien och Skandinavien. Ideologiskt dröjde det i varje fall ända till 1990, innan man övergav socialismen som mål. Men partiet var berett att snabbt kasta sig i armarna på USA och nyliberalismen.
Det är förvånande att Magri har så lite konkret att säga om den "italienska vägen till socialismen", och de "strukturreformer", som skulle genomföras på den vägen. Handlade det hela tiden bara om ganska innehållslösa fraser från Togliattis och Berlinguers sida?
Magri grundar hela tiden sina analyser av den politiska linjen, på analyser av den samhälleliga verkligheten. Partiledningens plädering för en "historisk kompromiss" med kristdemokraterna, byggde t.ex. på lösan sand. Men till dess förtjänst tycks den ha upptäckt misstaget, och förmådde ändra sin linje under en tid. Berlinguer attackerade den enorma moraliska försumpning och korruption som sakta bredde ut sig. Eländet fick sedan sin höjdpunkt med Berlusconis populistiska skendemokrati.
Boken avslutas med ett långt stycke, skrivet redan 1987, som på ett imponerande sätt förutser den kommande nyliberala utvecklingen, och de nya frågor som fortsätter att göra ett annat samhällssystem nödvändigt.
fredag 30 augusti 2013
Spionromaner som sanningsvittnen
Om man vill förstå vad som händer i samhället, så ger det mycket mer att läsa spionromaner (och ibland deckare) än dagstidningar. Under sommaren har jag tagit del av John le Carrés "A Delicate Truth", Ian McEwans "Uppdrag Sweet Tooth" och Anders Jallais "Natoagenten" och "Landsförrädaren".
McEwans bok är ingen traditionell spionroman utan handlar om den brittiska underrättelsetjänsten MI5:s försök att i smyg finansiellt knyta till sig kulturpersoner. Man hade fått för sig att MI5 skulle visa sig vara duktigare än storebror CIA i denna hantering!
Själva romanintrigen tar sin början i en idé hos någon MI5-byråkrat att köpa upp en skönlitterär författare, dock till synes pålitligt antikommunistisk, men med fria händer att skriva vad som helst. Det går förstås åt pipan, men på vägen till det överraskande slutet får man reda på mycket om bl.a. CIA:s stora framgångar med t.ex. "Kongressen för kulturens frihet" (där Herbert Tingsten var en av initiativtagarna). Om någon trodde att framstående vänsterintellektuella var mindre lättlurade än idag, så har de fel!
John le Carré är en plågsam roman att läsa. Den handlar om vår nutid med privatiserade säkerhetstjänster, allierade med skumma högergrupper, som utan att tveka tillämpar Obamas moral: "jag har rätt att mörda vem som helst, var som helst".
Jallais böcker handlar mest om det hemliga svenska spionaget, i NATO:s intresse. Jallai är lika illusionslös som le Carré. "Arla Gryning", den hemliga "motståndsrörelsen" mot en sovjetiska invasion, pekas ut som ansvarig för Palmemordet. I Italien anses motsvarande hemliga grupp ha varit inblandad i rena terrorhandlingar.
Ingen av dessa tre författare uppfattar jag som knutna till någon "vänster".
McEwans bok är ingen traditionell spionroman utan handlar om den brittiska underrättelsetjänsten MI5:s försök att i smyg finansiellt knyta till sig kulturpersoner. Man hade fått för sig att MI5 skulle visa sig vara duktigare än storebror CIA i denna hantering!
Själva romanintrigen tar sin början i en idé hos någon MI5-byråkrat att köpa upp en skönlitterär författare, dock till synes pålitligt antikommunistisk, men med fria händer att skriva vad som helst. Det går förstås åt pipan, men på vägen till det överraskande slutet får man reda på mycket om bl.a. CIA:s stora framgångar med t.ex. "Kongressen för kulturens frihet" (där Herbert Tingsten var en av initiativtagarna). Om någon trodde att framstående vänsterintellektuella var mindre lättlurade än idag, så har de fel!
John le Carré är en plågsam roman att läsa. Den handlar om vår nutid med privatiserade säkerhetstjänster, allierade med skumma högergrupper, som utan att tveka tillämpar Obamas moral: "jag har rätt att mörda vem som helst, var som helst".
Jallais böcker handlar mest om det hemliga svenska spionaget, i NATO:s intresse. Jallai är lika illusionslös som le Carré. "Arla Gryning", den hemliga "motståndsrörelsen" mot en sovjetiska invasion, pekas ut som ansvarig för Palmemordet. I Italien anses motsvarande hemliga grupp ha varit inblandad i rena terrorhandlingar.
Ingen av dessa tre författare uppfattar jag som knutna till någon "vänster".
söndag 25 augusti 2013
"Kan man lura Gud?"
"Går det att lura Gud?" är frågan som ställs i P1-programmet "Människor och tro":
Svaret som ges av en religionshistoriker i slutet på inslaget är ett klart och tydligt "Nej!". Har inte Sveriges Radio därmed tagit ställning för det som är underförstått i frågan, nämligen att Gud existerar?
Det är skandalöst att sända gudstjänster regelbundet i Public Service. Men smygpropagandan för religion i Public Service-program som "Människor och tro" är nästan värre. Gudstjänsterna kan man hoppa över, men varför måste man behöva reta sig på de ständiga vinklingarna i ett föregivet opartiskt och objektivt program. Det vore bättre om sådana (fundamentalistiska?) troende kristna som Peter Sandberg klart deklarerade var de står, och dessutom även släppa fram övertygade ateister som programledare.
Det sägs i programmet att det var förbjudet i Sverige att arrangera nöjestillställningar på långfredagen ända till 1979. Men vi har fortfarande långt kvar tills vi kan kalla oss för ett sekulariserat land.
Svaret som ges av en religionshistoriker i slutet på inslaget är ett klart och tydligt "Nej!". Har inte Sveriges Radio därmed tagit ställning för det som är underförstått i frågan, nämligen att Gud existerar?
Det är skandalöst att sända gudstjänster regelbundet i Public Service. Men smygpropagandan för religion i Public Service-program som "Människor och tro" är nästan värre. Gudstjänsterna kan man hoppa över, men varför måste man behöva reta sig på de ständiga vinklingarna i ett föregivet opartiskt och objektivt program. Det vore bättre om sådana (fundamentalistiska?) troende kristna som Peter Sandberg klart deklarerade var de står, och dessutom även släppa fram övertygade ateister som programledare.
Det sägs i programmet att det var förbjudet i Sverige att arrangera nöjestillställningar på långfredagen ända till 1979. Men vi har fortfarande långt kvar tills vi kan kalla oss för ett sekulariserat land.
torsdag 15 augusti 2013
Vart är världen på väg?
På min filosofiblogg har jag precis recenserat en bok av Lawrence Taub, "The Spritual Imperative. Sex, Age and the Last Caste". Läsningen av den boken kan lätt inspirera till tankar t.ex. om i hur grad man kan förutsäga framtiden.
Taub har väldigt detaljerade förutsägelser, t.ex. om ett kommande "block" av stater, där USA, Ryssland och Skandinavien ingår. Men det blocket kommer inte, liksom inte heller blocket mellan Japan, Kina och båda halvorna av Korea, att dominera dominera världen i framtiden. Den rollen kommer istället att intas av länder som domineras av den "religiöst-andliga kasten" i Afrika!
Även om de djupast liggande motiveringarna för dessa förutsägelser framstår som minst sagt tvivelaktiga, så "förklarar" Taub på ett antal företeelser i världsekonomin och världspolitiken, som alternativa teorier har haft svårt att både förutsäga och förklara.
Ett bra exempel är mullornas revolution i Iran, som Taub förutsäger kommer att följas av flera. Muslimska brödraskapets maktövertagande i Egypten kan tyckas bekräfta hans teorier. Men då kan man ju invända att "revolutionen" och statskuppen nyligen snarare tyder på att religionen redan spelat ut sin politiska roll, i varje fall i Egypten.
Taub har väldigt detaljerade förutsägelser, t.ex. om ett kommande "block" av stater, där USA, Ryssland och Skandinavien ingår. Men det blocket kommer inte, liksom inte heller blocket mellan Japan, Kina och båda halvorna av Korea, att dominera dominera världen i framtiden. Den rollen kommer istället att intas av länder som domineras av den "religiöst-andliga kasten" i Afrika!
Även om de djupast liggande motiveringarna för dessa förutsägelser framstår som minst sagt tvivelaktiga, så "förklarar" Taub på ett antal företeelser i världsekonomin och världspolitiken, som alternativa teorier har haft svårt att både förutsäga och förklara.
Ett bra exempel är mullornas revolution i Iran, som Taub förutsäger kommer att följas av flera. Muslimska brödraskapets maktövertagande i Egypten kan tyckas bekräfta hans teorier. Men då kan man ju invända att "revolutionen" och statskuppen nyligen snarare tyder på att religionen redan spelat ut sin politiska roll, i varje fall i Egypten.
tisdag 13 augusti 2013
Hur fungerar det kinesiska systemet?
Den kinesiske riskkapitalisten Eric X. Li förklarar här varför det kinesiska enpartisystemet i Kina fungerar förhållandevis bra (men varför vår hyllade västerländska demokratin misslyckas överallt).
En viktig orsak till Kinas framgångar är enligt Li den kinesiska meritokratin: de dugligaste gör karriär och hamnar till slut i politbyrån. Ideologin verkar inte spela någon roll. Li gör en pinsam jämförelse mellan den nuvarande kinesiske ledarens 30-åriga vandring från byadministratör till landets ledare å ena sidan, och amerikanska blåbär till presidenter som George W. Bush och Barack Obama.
Det kinesiska enpartisystemet slår med hästlängder "demokratierna" i sådana grenar som legitimitet, anpassningsbarhet och stöd från befolkningen. Korruptionen är ett problem men enligt Li går det framåt även där i Kina.
Kinas Kommunistiska Parti har uppenbarligen återuppfunnit det gamla kinesiska kejserliga mandarinsystemet! Men rimligen måste det så småningom ersättas där som här, av något bättre - inte av borgerlig skendemokrati utan av den folkliga demokrati som bonderevolutionärerna drömde om på 40- och 50-talen.
En viktig orsak till Kinas framgångar är enligt Li den kinesiska meritokratin: de dugligaste gör karriär och hamnar till slut i politbyrån. Ideologin verkar inte spela någon roll. Li gör en pinsam jämförelse mellan den nuvarande kinesiske ledarens 30-åriga vandring från byadministratör till landets ledare å ena sidan, och amerikanska blåbär till presidenter som George W. Bush och Barack Obama.
Det kinesiska enpartisystemet slår med hästlängder "demokratierna" i sådana grenar som legitimitet, anpassningsbarhet och stöd från befolkningen. Korruptionen är ett problem men enligt Li går det framåt även där i Kina.
Kinas Kommunistiska Parti har uppenbarligen återuppfunnit det gamla kinesiska kejserliga mandarinsystemet! Men rimligen måste det så småningom ersättas där som här, av något bättre - inte av borgerlig skendemokrati utan av den folkliga demokrati som bonderevolutionärerna drömde om på 40- och 50-talen.
söndag 4 augusti 2013
Williams om profitkvotens fallande tendens
Sam Williams har publicerat andra delen av sin kritik av Michael Heinrich attack mot Marx lag om profitkvotens fallande tendens. Det är enligt min mening den bästa av de många vederläggningar som hittills kommit.
Williams har på köpet också intressanta tankar om hur denna lag hänger ihop med utflyttningen av produktion till Asien. Han ser liksom Immanuel Wallerstein ett stort problem för kapitalismen i att reserverna av billig arbetskraft börjar sina. Men hans förklaring utifrån Marx är bättre än Wallersteins.
Williams har på köpet också intressanta tankar om hur denna lag hänger ihop med utflyttningen av produktion till Asien. Han ser liksom Immanuel Wallerstein ett stort problem för kapitalismen i att reserverna av billig arbetskraft börjar sina. Men hans förklaring utifrån Marx är bättre än Wallersteins.
"Vänsterkommunistisk" kritik av Lenin
Tankarna hos den "vänsterkommunism" som opponerade sig från "vänster" mot de ryska kommunisternas linje i Tredje Internationalen, är dåligt kända. Bilden av dem har präglats av Lenins kritik av dem i "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom". Men det kan vara intressant att ta del av vad de själva skrev, t.ex. i holländaren Gorters "öppna brev till Lenin", som är ett svar på "Radikalismen", http://www.marxists.org/svenska/gorter/1920/oppet_brev.htm
Gorter menar att bolsjevikernas utnyttjande av parlamentsval och fackföreningarna passade de ryska förhållandena, men att läget i Västeuropa var helt annorlunda. Där var alla samhällsklasser enade mot proletariatet, och därför var den bolsjevikiska taktiken att kompromissa med mellangrupper och att försöka splittra fienden, dömd att misslyckas. Det ser alltså ut som att motsättningen mellan "vänstern" och "ryssarna" handlade om en strategisk och inte en taktisk skillnad. Och det är inte den bilden man får om man läser Lenins och andra "ryssars" beskrivningar av motsättningarna.
Man skulle kunna tro att "vänsterkommunisternas" ideer dog ut i och med att partier som KAPD, "Kommunistische Arbeiterpartei Deutschlands", tynade bort efter att kapitalismen lyckades stabilisera sig efter första världskriget. Men Gorters avståndstagande från fackföreningar och deltagande i val liknar sentida "maoisters". KFMLr:s linje "ställ facket åt sidan, leve de vilda strejkerna" på 70-talet var antagligen inte inspirerad av dessa "vänsterkommunister"' men är ett tecken på att sådana här ideer "ligger i luften" under perioder av skärpt klasskamp.
Den stora misstron mot alla "ledare" är ju också vanlig idag. Gorter hade säkert en poäng i att den hårda disciplin som Tredje Internationalen krävde stod i motsättning till bristen på goda ledare i Västeuropa.
Gorter påpekar också att nöden i många länder efter första världskriget inte automatiskt ledde till revolution. Slutsatsen för honom var att propagandan för kommunismen var avgörande, medan Lenin felaktigt ansåg att tiden var mogen att gå vidare. Det var alltså Gorter som hade en mer pessimistisk (eller realistisk?) syn på möjligheterna, vilket är lite överraskande.
Gorter menar att bolsjevikernas utnyttjande av parlamentsval och fackföreningarna passade de ryska förhållandena, men att läget i Västeuropa var helt annorlunda. Där var alla samhällsklasser enade mot proletariatet, och därför var den bolsjevikiska taktiken att kompromissa med mellangrupper och att försöka splittra fienden, dömd att misslyckas. Det ser alltså ut som att motsättningen mellan "vänstern" och "ryssarna" handlade om en strategisk och inte en taktisk skillnad. Och det är inte den bilden man får om man läser Lenins och andra "ryssars" beskrivningar av motsättningarna.
Man skulle kunna tro att "vänsterkommunisternas" ideer dog ut i och med att partier som KAPD, "Kommunistische Arbeiterpartei Deutschlands", tynade bort efter att kapitalismen lyckades stabilisera sig efter första världskriget. Men Gorters avståndstagande från fackföreningar och deltagande i val liknar sentida "maoisters". KFMLr:s linje "ställ facket åt sidan, leve de vilda strejkerna" på 70-talet var antagligen inte inspirerad av dessa "vänsterkommunister"' men är ett tecken på att sådana här ideer "ligger i luften" under perioder av skärpt klasskamp.
Den stora misstron mot alla "ledare" är ju också vanlig idag. Gorter hade säkert en poäng i att den hårda disciplin som Tredje Internationalen krävde stod i motsättning till bristen på goda ledare i Västeuropa.
Gorter påpekar också att nöden i många länder efter första världskriget inte automatiskt ledde till revolution. Slutsatsen för honom var att propagandan för kommunismen var avgörande, medan Lenin felaktigt ansåg att tiden var mogen att gå vidare. Det var alltså Gorter som hade en mer pessimistisk (eller realistisk?) syn på möjligheterna, vilket är lite överraskande.
fredag 2 augusti 2013
Permanent revolution?
Det finns en gammal, bitvis tragglig, debatt om synen på den ryska revolutionen mellan trotskister och leninister (inklusive "stalinister"). Frågan är mer relevant idag än vad man skulle kunna tro. Det handlar strategin inte bara i tredje världen-länder utan också i länder i "Väst".
Trotskisterna anser att Lenin övertog Trotskijs teori om den permanenta revolutionen i april 1917. Doug Lorimer argumenterar övertygande i denna artikel för att de har fel.
Oktoberrevolutionen 1917 var enligt Lenin en proletär revolution i allians med hela bondeklassen men inte en socialistisk revolution! Det blev den först på sommaren 1918.
Lorimer har också mycket intressanta synpunkter på Pariskommunens betydelse och på arbetarupproret i Spanien under brinnande inbördeskrig mellan Franco och republikanerna.
Trotskismen karakteriseras av en vilja att hoppa över "stadier" och motstånd mot allianser mellan klasser. I varje fall gäller det vulgärtrotskismen, medan Trotskij själv ibland uttryckte sig på ett mer rimligt sätt. Tyvärr är det väl vulgärtrotskister som inspirerade av Trotskij idag försvarar islamistisk terror i Syrien. Den socialistiska revolutionen är en omedelbar uppgift överallt, tycks de tro...
Trotskisterna anser att Lenin övertog Trotskijs teori om den permanenta revolutionen i april 1917. Doug Lorimer argumenterar övertygande i denna artikel för att de har fel.
Oktoberrevolutionen 1917 var enligt Lenin en proletär revolution i allians med hela bondeklassen men inte en socialistisk revolution! Det blev den först på sommaren 1918.
Lorimer har också mycket intressanta synpunkter på Pariskommunens betydelse och på arbetarupproret i Spanien under brinnande inbördeskrig mellan Franco och republikanerna.
Trotskismen karakteriseras av en vilja att hoppa över "stadier" och motstånd mot allianser mellan klasser. I varje fall gäller det vulgärtrotskismen, medan Trotskij själv ibland uttryckte sig på ett mer rimligt sätt. Tyvärr är det väl vulgärtrotskister som inspirerade av Trotskij idag försvarar islamistisk terror i Syrien. Den socialistiska revolutionen är en omedelbar uppgift överallt, tycks de tro...
onsdag 31 juli 2013
För låg BNP-tillväxt? Ändra beräkningssättet!
Ett par tidigare inlägg har varit kritiska till BNP-måttet, "Tillväxt, BNP och välstånd" och "Ny vinkling på BNP-illusionen", men ändringarna som nu införs i USA verkar vid första anblicken var rent tekniska. Men så är det knappast. Det tycks faktiskt handlar om en djupare ändring i sättet att se vad det är som BNP mäter.
På counterpunch.org kan man i artikeln "Economic Recovery by Statistical Manipulation" läsa följande:
It is ironic somewhat that what we are about to witness with the GDP revisions is a recognition that the economic recovery since 2009 has been a recovery for corporate profits and capital incomes, stock and bond markets, derivatives and other forms of income from financial speculation—all now at record levels—while weekly earnings for the rest continue to decline for the past four years. What the GDP revisions reflect is an attempt to adjust upward GDP to reflect in various ways the gains on financial side of the economy, the gains in income for the few and their corporations.
BNP-måttet ska från att ha mätt värdet av sålda varor och tjänster också ta med finansiella produkter, alltså även spekulationsinkomster! Det kanske är logiskt att göra så i vår "finansialiserade" ekonomin. Men har man tänkt på att BNP-siffrorna då borde visa större nedgångar än tidigare när bubblorna spricker?
I senaste numret av Monthly Review (publiceras på nätet 26 aug), beskrivs hur Paul Sweezy och hans meningsfränder var konfunderade över det nya "finansialiserings"-fenomenet från 80-talet och framåt. Det skiljde sig nämligen från tidigare hektiska spekulationsvågor som brukade uppkomma i en upphettade slutfasen av högkonjunkturerna. Den nya kraftiga tillväxten av finansiella tjänster från 80-talet hängde istället ihop med en lång period av stagnation i den "reala ekonomin". Av artikeln att döma verkar det som att Sweezy aldrig lyckades förstå det här fenomenet.
Lite förvånande är den marxistiske ekonomen Michael Roberts ganska positiv till det nya sättet att räkna, "The US economy: bigger but not healthier". Annars brukar Roberts beskriva "finansialiseringen" med begrepp hämtade från tredje bandet av "Kapitalet". För att komma ur krisen som bröt ut 2008 måste inte bara stora delar av det produktiva kapitalet devalveras, utan också av det "fiktiva kapitalet". Men det fiktiva kapitalet består enligt Roberts till största delen av skulder. Och då börjar det bli lite svårt att hänga med i resonemangen.
Det kanske är mer en fråga om filosofi än om statistik att undra hur vettigt det är att mäta "fiktiva" värden i ekonomin. Det som är "fiktivt" är ju faktiskt verkligt ända tills det försvinner...
På counterpunch.org kan man i artikeln "Economic Recovery by Statistical Manipulation" läsa följande:
It is ironic somewhat that what we are about to witness with the GDP revisions is a recognition that the economic recovery since 2009 has been a recovery for corporate profits and capital incomes, stock and bond markets, derivatives and other forms of income from financial speculation—all now at record levels—while weekly earnings for the rest continue to decline for the past four years. What the GDP revisions reflect is an attempt to adjust upward GDP to reflect in various ways the gains on financial side of the economy, the gains in income for the few and their corporations.
BNP-måttet ska från att ha mätt värdet av sålda varor och tjänster också ta med finansiella produkter, alltså även spekulationsinkomster! Det kanske är logiskt att göra så i vår "finansialiserade" ekonomin. Men har man tänkt på att BNP-siffrorna då borde visa större nedgångar än tidigare när bubblorna spricker?
I senaste numret av Monthly Review (publiceras på nätet 26 aug), beskrivs hur Paul Sweezy och hans meningsfränder var konfunderade över det nya "finansialiserings"-fenomenet från 80-talet och framåt. Det skiljde sig nämligen från tidigare hektiska spekulationsvågor som brukade uppkomma i en upphettade slutfasen av högkonjunkturerna. Den nya kraftiga tillväxten av finansiella tjänster från 80-talet hängde istället ihop med en lång period av stagnation i den "reala ekonomin". Av artikeln att döma verkar det som att Sweezy aldrig lyckades förstå det här fenomenet.
Lite förvånande är den marxistiske ekonomen Michael Roberts ganska positiv till det nya sättet att räkna, "The US economy: bigger but not healthier". Annars brukar Roberts beskriva "finansialiseringen" med begrepp hämtade från tredje bandet av "Kapitalet". För att komma ur krisen som bröt ut 2008 måste inte bara stora delar av det produktiva kapitalet devalveras, utan också av det "fiktiva kapitalet". Men det fiktiva kapitalet består enligt Roberts till största delen av skulder. Och då börjar det bli lite svårt att hänga med i resonemangen.
Det kanske är mer en fråga om filosofi än om statistik att undra hur vettigt det är att mäta "fiktiva" värden i ekonomin. Det som är "fiktivt" är ju faktiskt verkligt ända tills det försvinner...
lördag 27 juli 2013
Kliman och Freeman debatterar "kapitalismens oundvikliga kollaps"
Debatten om "profitkvotens fallande tendens" har fler aspekter än de jag tog upp i mitt förra inlägg. Även om denna lag stämmer kan man fråga sig vilken betydelse det i så fall skulle ha. Innebär lagens riktighet automatiskt att kapitalismen står inför en oundviklig kollaps?
Några av försvararna av Marx lag har hävdat - lite defensivt, tycker jag - att denna lag förklarar vad som hänt hittills, men att Marx inte med den avsåg att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden. Men det har lagts fram övertygande belägg för att de har fel, och Marx ansåg definitivt att kapitalismen är dömt att försvinna från historien.
Givetvis innebär detta inte att Marx därmed trodde att ett nytt högre samhällssystem skulle uppstå genom att folk med armarna i kors skulle invänta dess ankomst. Men förr eller senare skulle proletariatet mer eller mindre tvingas göra revolution.
Men på vilket konkret sätt kommer "lagen om profitkvotens fallande tendens" att leda till ett medvetet organiserande av ett nytt ekonomiskt system? Ett svar på den frågan kan knappast någon teori ge. Sådana förutsägelser är omöjliga. Om det är det som Alan Freeman och Andrew Kliman menar, så har de förstås rätt.
Freeman säger i denna video att kriserna, som profitkvotens fallande tendens för med sig, kan "lösas" genom "utomekonomiska" ingrepp, antingen av arbetarklassen genom revolution, eller av den borgerliga staten. Han tar krisen 1929 som exempel och visar hur den "löstes" i USA först 1942 genom andra världskriget. Men det var möjligt bara genom att staten tillfälligt i princip upphäva (privat)kapitalismen!
I en liten intressant filosofisk utvikning kritiserar Freeman Laplaces kända argument för en deterministisk världssyn. Laplace påstod ju att om det fanns en varelse som kände dels alla positioner och hastigheter i universum samt alla naturlagar, så skulle den varelsen kunna förutsäga allt som kommer att hända för all framtid.
Freeman invänder att denna hypotetiska varelse i så fall måste befinna sig utanför Universum, då han annars lätt skulle kunna se till så att hans förutsägelse skulle komma på skam! Man ser i videon att när Freeman för detta resonemang mot determinismen, så skakar Kliman kraftigt på huvudet.
Kliman polemiserar, vad jag förstår, mot Freemans uppfattning om det "utomekonomiska" betydelse i sitt eget inlägg. Det enda sättet att komma ur en kris är att förstöra så mycket kapital, så att profitkvoten kan stiga igen. Och det innebär konkurser i industri och finanssektor och sjunkande bostadspriser. Staten kan inte sätta kapitalismens ekonomiska lagar ur spel.
Kliman har nog rätt i sin kompromisslösa uppfattning att det inte finns någon annan lösning för kapitalistiska kriser än återställning av profitnivån. Det är rätt att kämpa för "omfördelning" och minskad ojämlikhet, men vänstern måste vara medveten om det är inget som löser krisen. Det handlar inte om bristande efterfrågan.
Klimans beskrivning av kapitalets dialektiska rörelse är suggestiv, men jag tror inte att "ekonomin" är fullt så självständig från samhället i övrigt som han verkar tro. Politiken tycks inte enligt honom spela någon verksam roll förrän i det ögonblick som arbetarklassen bestämmer sig för att göra slut systemet.
Jag vet inte vad Kliman anser om att krig som andra världskriget också skulle fungera för att höja profitkvoten. Erövring av nya marknader och utslagning av konkurrenter kan förstås leda till högre vinster, men frågan är om själva kriget kan göra det. (Ja, bortsett från krigsindustrin förstås, men det är bara en del av ekonomin, och man kan dessutom argumentera för att då den betalas genom skatter så minskar den i själva verket den totala profitsumman.)
Några av försvararna av Marx lag har hävdat - lite defensivt, tycker jag - att denna lag förklarar vad som hänt hittills, men att Marx inte med den avsåg att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden. Men det har lagts fram övertygande belägg för att de har fel, och Marx ansåg definitivt att kapitalismen är dömt att försvinna från historien.
Givetvis innebär detta inte att Marx därmed trodde att ett nytt högre samhällssystem skulle uppstå genom att folk med armarna i kors skulle invänta dess ankomst. Men förr eller senare skulle proletariatet mer eller mindre tvingas göra revolution.
Men på vilket konkret sätt kommer "lagen om profitkvotens fallande tendens" att leda till ett medvetet organiserande av ett nytt ekonomiskt system? Ett svar på den frågan kan knappast någon teori ge. Sådana förutsägelser är omöjliga. Om det är det som Alan Freeman och Andrew Kliman menar, så har de förstås rätt.
Freeman säger i denna video att kriserna, som profitkvotens fallande tendens för med sig, kan "lösas" genom "utomekonomiska" ingrepp, antingen av arbetarklassen genom revolution, eller av den borgerliga staten. Han tar krisen 1929 som exempel och visar hur den "löstes" i USA först 1942 genom andra världskriget. Men det var möjligt bara genom att staten tillfälligt i princip upphäva (privat)kapitalismen!
I en liten intressant filosofisk utvikning kritiserar Freeman Laplaces kända argument för en deterministisk världssyn. Laplace påstod ju att om det fanns en varelse som kände dels alla positioner och hastigheter i universum samt alla naturlagar, så skulle den varelsen kunna förutsäga allt som kommer att hända för all framtid.
Freeman invänder att denna hypotetiska varelse i så fall måste befinna sig utanför Universum, då han annars lätt skulle kunna se till så att hans förutsägelse skulle komma på skam! Man ser i videon att när Freeman för detta resonemang mot determinismen, så skakar Kliman kraftigt på huvudet.
Kliman polemiserar, vad jag förstår, mot Freemans uppfattning om det "utomekonomiska" betydelse i sitt eget inlägg. Det enda sättet att komma ur en kris är att förstöra så mycket kapital, så att profitkvoten kan stiga igen. Och det innebär konkurser i industri och finanssektor och sjunkande bostadspriser. Staten kan inte sätta kapitalismens ekonomiska lagar ur spel.
Kliman har nog rätt i sin kompromisslösa uppfattning att det inte finns någon annan lösning för kapitalistiska kriser än återställning av profitnivån. Det är rätt att kämpa för "omfördelning" och minskad ojämlikhet, men vänstern måste vara medveten om det är inget som löser krisen. Det handlar inte om bristande efterfrågan.
Klimans beskrivning av kapitalets dialektiska rörelse är suggestiv, men jag tror inte att "ekonomin" är fullt så självständig från samhället i övrigt som han verkar tro. Politiken tycks inte enligt honom spela någon verksam roll förrän i det ögonblick som arbetarklassen bestämmer sig för att göra slut systemet.
Jag vet inte vad Kliman anser om att krig som andra världskriget också skulle fungera för att höja profitkvoten. Erövring av nya marknader och utslagning av konkurrenter kan förstås leda till högre vinster, men frågan är om själva kriget kan göra det. (Ja, bortsett från krigsindustrin förstås, men det är bara en del av ekonomin, och man kan dessutom argumentera för att då den betalas genom skatter så minskar den i själva verket den totala profitsumman.)
torsdag 25 juli 2013
Fler argument för lagen om profitkvotens fallande tendens
Michael Heinrich kritik av lagen om profitkvotens fallande tendens fortsätter att få svar från anhängare lagen. Frågan är inte oviktig, då den handlar om Marx ekonomiska motivering till att kapitalismen är historiskt dödsdömd som ekonomiskt system. Länkar till dessa svar finns i Michael Roberts senaste blogginlägg.
I min kommentar till Roberts första inlägg i frågan, klagade jag lite på att Roberts bara påstod, men inte visade, att ett av Heinrich´ två huvudargument kan tillbakavisas matematiskt. Men nu kan man hitta detaljerade argument i Jim Millers svar på Paul Sweezys gamla kritik av lagen. (Sweezy hade samma kritik som Heinrich.)
Profitkvoten definieras, som jag nämnde i det tidigare inlägget, som s/(c + v), där s är mervärdet, c det satsade konstanta kapitalet i form av maskiner och råvaror, och v det "variabla kapitalet", d.v.s. lönesumman.
Man kan genom att dividera med v i täljare och nämnare skriva om uttrycket som
(1) (s/v) / (c/v +1) eller mervärdekvoten/("kapitalets organiska sammansättning" +1)
Konkurrensen mellan kapitalisterna tvingar dem att öka arbetets produktivitet, vilket resulterar i att "levande arbete" ersätts med "dött arbete". Kapitalets organiska sammansättning kommer alltså att ständigt öka. Ett av Heinrich och Sweezys argument är att då mervärdekvoten också ökar (vilket Marx var införstådd med), så är det inte alls klart att uttrycket (1) med tiden minskar, som Marx påstod?
Men mervärdekvoten och "kapitalets organiska sammansättning" inte är oberoende av varandra. Jim Miller visar hur dessa två storheter hänger ihop, med ett exempel där kapitalets organiska sammansättning har nått en hög nivå:
Suppose, for example, that the value composition of the product were 99 c + 0.5 v + 0.5 s. In this case, even if v were reduced to zero, the rate of profit could be no more than 1 %. Now suppose the product value composition were to advance to 99.9 c + 0.01 v + 0.09 s. The rate of profit could not exceed 0.1 %, even if v were eliminated entirely. If newly added labor is reduced to one-one thousandth of the commodity value, then it matters little how this tiny amount is divided between variable capital and surplus value. If a wage is paid at all, reducing it to nothing cannot raise the rate of profit to any noticeable extent. The adoption of an extreme example here is only intended to illustrate the point that the more advanced the organic composition of capital, the less effect a rising rate of surplus value can have in overcoming the dwindling profit rate. The reason for the shrinking ratio of newly-added labor to previously-objectified labor in the means of production is that with the advancing productivity of labor, fewer laborers are hired for every 100 of capital advanced. With fewer laborers working, the product's value becomes increasingly composed of value reflecting the contribution of constant capital, for which the capitalist has paid an equivalent in money.
Trots formeln (1) så hjälper det alltså inte att motverka den sjunkande profitkvoten genom att öka mervärdekvoten! Varför? Miller "motsägelsen" genom att visa att den procentuella ökningen av mervärdekvoten kräver större och större produktivitetsökningar i konsumtionsvaruindustrin, ju högre mervärdekvoten redan är. Vilket naturligvis måste öka det konstanta kapitalet ofantligt!
I min kommentar till Roberts första inlägg i frågan, klagade jag lite på att Roberts bara påstod, men inte visade, att ett av Heinrich´ två huvudargument kan tillbakavisas matematiskt. Men nu kan man hitta detaljerade argument i Jim Millers svar på Paul Sweezys gamla kritik av lagen. (Sweezy hade samma kritik som Heinrich.)
Profitkvoten definieras, som jag nämnde i det tidigare inlägget, som s/(c + v), där s är mervärdet, c det satsade konstanta kapitalet i form av maskiner och råvaror, och v det "variabla kapitalet", d.v.s. lönesumman.
Man kan genom att dividera med v i täljare och nämnare skriva om uttrycket som
(1) (s/v) / (c/v +1) eller mervärdekvoten/("kapitalets organiska sammansättning" +1)
Konkurrensen mellan kapitalisterna tvingar dem att öka arbetets produktivitet, vilket resulterar i att "levande arbete" ersätts med "dött arbete". Kapitalets organiska sammansättning kommer alltså att ständigt öka. Ett av Heinrich och Sweezys argument är att då mervärdekvoten också ökar (vilket Marx var införstådd med), så är det inte alls klart att uttrycket (1) med tiden minskar, som Marx påstod?
Men mervärdekvoten och "kapitalets organiska sammansättning" inte är oberoende av varandra. Jim Miller visar hur dessa två storheter hänger ihop, med ett exempel där kapitalets organiska sammansättning har nått en hög nivå:
Suppose, for example, that the value composition of the product were 99 c + 0.5 v + 0.5 s. In this case, even if v were reduced to zero, the rate of profit could be no more than 1 %. Now suppose the product value composition were to advance to 99.9 c + 0.01 v + 0.09 s. The rate of profit could not exceed 0.1 %, even if v were eliminated entirely. If newly added labor is reduced to one-one thousandth of the commodity value, then it matters little how this tiny amount is divided between variable capital and surplus value. If a wage is paid at all, reducing it to nothing cannot raise the rate of profit to any noticeable extent. The adoption of an extreme example here is only intended to illustrate the point that the more advanced the organic composition of capital, the less effect a rising rate of surplus value can have in overcoming the dwindling profit rate. The reason for the shrinking ratio of newly-added labor to previously-objectified labor in the means of production is that with the advancing productivity of labor, fewer laborers are hired for every 100 of capital advanced. With fewer laborers working, the product's value becomes increasingly composed of value reflecting the contribution of constant capital, for which the capitalist has paid an equivalent in money.
Trots formeln (1) så hjälper det alltså inte att motverka den sjunkande profitkvoten genom att öka mervärdekvoten! Varför? Miller "motsägelsen" genom att visa att den procentuella ökningen av mervärdekvoten kräver större och större produktivitetsökningar i konsumtionsvaruindustrin, ju högre mervärdekvoten redan är. Vilket naturligvis måste öka det konstanta kapitalet ofantligt!
tisdag 16 juli 2013
Mer debatt om den "byråkratiska socialismen"
Marxistiska kritiker och motståndare till de "stalinistiska" staterna, som omfattade som mest en tredjedel av jordens yta, har haft svåra problem med att placera in dessa stater i ett marxistiskt schema. Vilken var den härskande klassen i t.ex. Sovjet? Det vanliga svaret, "byråkratin", stupar på att byråkratiers uppgift brukar vara att tjäna en bestämd klass, inte att utgöra en klass med en bestämd roll i produktionssättet.
Paul Flewers kritiserar Trotskijs tes om Sovjet som en "degenererad arbetarstat" i artikeln "USSR Review: Sticking with old dogmas that have failed time and again". Varför återtog aldrig arbetaklassen makten från det byråkratiska skiktet? Flewers anser sig ha en förklaring till den "stalinistiska" statens stabilitet:
So what we actually had was a temporary process of non-capitalist national modernisation that would enable the Soviet and Chinese elites to build up their societies - not to build a socialist society (why would any ruling elite wish to relinquish its social power?), but, whether they realised it or not, so that they could at some point rejoin the capitalist world.
Detta liknar Immanuel Wallerstein åsikter. Men även om man kan säga i efterhand att "objektivt" ersatte byråkratin under en tid en alltför svag kapitalistklass, så återstår frågan varför den gjorde det!
Flewers fick ett svar av Jim Creegan i artikeln: "USSR polemic: In defence of defencism" med en ny vändning i diskussionen. Han hävdar att Trotskij hade i grunden rätt när han menade att de "stalinistiska" byråkraterna borde försvaras mot imperialismens försök att återinföra privatkapitalismen i dessa länder. "Byråkraterna" spelade en progressiv social och ekonomisk roll när slog vakt om planeringen och det offentliga ägandet. För att förstå sovjetsystemets öde måste man ta in hela världssystemet i en förklaring:
With the incomparable advantage of hindsight, we can now see that the fundamental error in Trotsky’s thinking was not mainly in his analysis of the USSR, but in his reading of the historical period in which he lived. He believed, in keeping with the Bolsheviks of 1917 and not at all unreasonably for his time, that capitalism had exhausted its ability to develop human productive forces, and that proletarian revolution was the only means of saving society from decline and catastrophe. The post-war boom in western countries postponed such a final reckoning, however.
It was partly due to the launching of the second cold war that large sections of the Soviet elite (but by no means all of it, as Flewers seems to suggest), and indeed - at least in the Polish case - broad swathes of the working class itself, were driven to the conclusion that their future lay with the west. This outcome was not the preordained product of economic deceleration. A more favourable balance of class forces internationally could have led to an outcome more in keeping with Trotsky’s optimistic scenario. Things turned out as they did because the capitalist class captured the initiative on all fronts.
Paul Flewers kritiserar Trotskijs tes om Sovjet som en "degenererad arbetarstat" i artikeln "USSR Review: Sticking with old dogmas that have failed time and again". Varför återtog aldrig arbetaklassen makten från det byråkratiska skiktet? Flewers anser sig ha en förklaring till den "stalinistiska" statens stabilitet:
So what we actually had was a temporary process of non-capitalist national modernisation that would enable the Soviet and Chinese elites to build up their societies - not to build a socialist society (why would any ruling elite wish to relinquish its social power?), but, whether they realised it or not, so that they could at some point rejoin the capitalist world.
Detta liknar Immanuel Wallerstein åsikter. Men även om man kan säga i efterhand att "objektivt" ersatte byråkratin under en tid en alltför svag kapitalistklass, så återstår frågan varför den gjorde det!
Flewers fick ett svar av Jim Creegan i artikeln: "USSR polemic: In defence of defencism" med en ny vändning i diskussionen. Han hävdar att Trotskij hade i grunden rätt när han menade att de "stalinistiska" byråkraterna borde försvaras mot imperialismens försök att återinföra privatkapitalismen i dessa länder. "Byråkraterna" spelade en progressiv social och ekonomisk roll när slog vakt om planeringen och det offentliga ägandet. För att förstå sovjetsystemets öde måste man ta in hela världssystemet i en förklaring:
With the incomparable advantage of hindsight, we can now see that the fundamental error in Trotsky’s thinking was not mainly in his analysis of the USSR, but in his reading of the historical period in which he lived. He believed, in keeping with the Bolsheviks of 1917 and not at all unreasonably for his time, that capitalism had exhausted its ability to develop human productive forces, and that proletarian revolution was the only means of saving society from decline and catastrophe. The post-war boom in western countries postponed such a final reckoning, however.
It was partly due to the launching of the second cold war that large sections of the Soviet elite (but by no means all of it, as Flewers seems to suggest), and indeed - at least in the Polish case - broad swathes of the working class itself, were driven to the conclusion that their future lay with the west. This outcome was not the preordained product of economic deceleration. A more favourable balance of class forces internationally could have led to an outcome more in keeping with Trotsky’s optimistic scenario. Things turned out as they did because the capitalist class captured the initiative on all fronts.
måndag 15 juli 2013
Karl Kautsky om de intellektuellas roll i arbetarrörelsen
Karl Kautsky, den ledande socialdemokratiske teoretikern i den andra internationalen, är närmast bortglömd idag. Det är inte så konstigt att socialdemokratin inte vill kännas vid den marxistiske revolutionären, som Kautsky var fram till första världskriget.
För kommunisterna var han den store avfällingen, som tog avstånd från oktoberrevolutionen 1917. Men Kautsky var Lenins läromästare, och "leninismen" går nog inte att förstå om man inte studerar Kautsky. Följande citat ur artikeln "The Intellectuals and the Workers", kunde mycket väl ha varit skriven hans ryske elev:
As an isolated individual, the proletarian is a nonentity. His strength, his progress, his hopes and expectations are entirely derived from organisation, from systematic action in conjunction with his fellows. He feels himself big and strong when he is part of a big and strong organism. The organism is the main thing for him; the individual by comparison means very little. The proletarian fights with the utmost devotion as part of the anonymous mass, without prospect of personal advantage or personal glory, performing his duty in any post assigned to him, with a voluntary discipline which pervades all his feelings and thoughts.
Quite different is the case of the intellectual. He fights not by means of power, but by argument. His weapons are his personal knowledge, his personal ability and his personal convictions. He can attain a position only through his personal abilities. Hence the freest play for these seems to him the prime condition for success. It is only with difficulty that he submits to serving as a part which is subordinate to the whole, and then only from necessity, not from inclination. He recognises the need of discipline only for the masses, not for the select few. And naturally he counts himself among the latter.
I artikeln The “intellectuals” and party principles går han längre och förklarar varför revisionistiska intellektuella bör uteslutas ur det socialdemokratiska partiet.
What the “intellectuals” can bring to the proletariat is solely a superior scientific knowledge. But it is just that which cannot give the elements to one unable to surmount bourgeois narrowness of view. Their intelligence only allows them to graft bourgeois ideas on those of the proletariat, to bring confusion and dispute, and a weakening of the class struggle.
För kommunisterna var han den store avfällingen, som tog avstånd från oktoberrevolutionen 1917. Men Kautsky var Lenins läromästare, och "leninismen" går nog inte att förstå om man inte studerar Kautsky. Följande citat ur artikeln "The Intellectuals and the Workers", kunde mycket väl ha varit skriven hans ryske elev:
As an isolated individual, the proletarian is a nonentity. His strength, his progress, his hopes and expectations are entirely derived from organisation, from systematic action in conjunction with his fellows. He feels himself big and strong when he is part of a big and strong organism. The organism is the main thing for him; the individual by comparison means very little. The proletarian fights with the utmost devotion as part of the anonymous mass, without prospect of personal advantage or personal glory, performing his duty in any post assigned to him, with a voluntary discipline which pervades all his feelings and thoughts.
Quite different is the case of the intellectual. He fights not by means of power, but by argument. His weapons are his personal knowledge, his personal ability and his personal convictions. He can attain a position only through his personal abilities. Hence the freest play for these seems to him the prime condition for success. It is only with difficulty that he submits to serving as a part which is subordinate to the whole, and then only from necessity, not from inclination. He recognises the need of discipline only for the masses, not for the select few. And naturally he counts himself among the latter.
I artikeln The “intellectuals” and party principles går han längre och förklarar varför revisionistiska intellektuella bör uteslutas ur det socialdemokratiska partiet.
What the “intellectuals” can bring to the proletariat is solely a superior scientific knowledge. But it is just that which cannot give the elements to one unable to surmount bourgeois narrowness of view. Their intelligence only allows them to graft bourgeois ideas on those of the proletariat, to bring confusion and dispute, and a weakening of the class struggle.
onsdag 10 juli 2013
Ultravänstern och Maos kulturrevolution
Debatten om lärdomarna av kulturrevolutionens (och den kinesiska kommunismens) misslyckande har blossat upp igen på kasama.
Mike Ely argumenterar för att kulturrevolutionen egentligen inte misslyckades. Det handlade om ett nederlag. Han jämför med ett slag i ett krig där ena parten kan göra allting rätt, men ändå förlora eftersom styrkeförhållanden var alltför oförmånliga. I princip kan Ely förstås ha rätt, men det känns ändå otillfredsställande att inte kunna peka på något stort misstag som begicks av revolutionärerna...
Elys motståndare däremot tror sig ha en förklaring till nederlaget. De menar att Mao borde ha allierat sig med den s.k. ultravänstern istället för att försöka ena de revolutionära "rebellerna" med de goda krafterna inom Partiet och militären. Istället betraktades ultravänsteristerna som kontrarevolutionärer och hamnade i fängelse.
Ultravänsterns analys påminde trotskisternas analys av Sovjetunionen på 20-talet, och fick också entusiastiskt stöd av (den oortodoxe) trotskisten Tony Cliff. Det kinesiska kommunistpartiet representerade enligt denna analys inte längre arbetarklassen utan "byråkratin", som sågs som en egen klass, de "röda kapitalisterna". Men den analysen framstår för mig som alltför förenklad. Om alla administratörer, "byråkrater", automatiskt tillhör en egen fientlig klass, då förefaller möjligheten att någonsin bygga socialismen utesluten för alltid!
Man kan invända mot liknelsen med trotskisterna. Trotskij talade som bekant mer realistiskt om en "deformerad arbetarstat" i Sovjet. Byråkratin var ingen klass i egentlig mening. Trotskij spådde också att inom kort skulle antingen arbetarklassen göra en politisk revolution eller så skulle byråkraterna omvandla sig till en kapitalistklass. Så skedde som bekant inte, men ändå höll många trotskister fast vid den gamla, alltmer obegripliga analysen. En del försvarade t.ex. Sovjets, "den deformerade arbetarstatens", ockupation av Afghanistan.
Men en del trotskister insåg att den gamla analysen inte höll. Men varken talet om "byråkratisk kollektivism", vilket påminner om den kinesiska ultravänsterns analys, eller idén om "statskapitalism" framstår som övertygande för mig. Båda teorierna missar att det inte handlade ett färdigt "system" utan om samhällen i förvandling, med både socialistiska och kapitalistiska inslag. Den "maoistiska" analysen, att klasskampen fortsätter under socialismen, förklarar mer än trotskisternas olika analyser. Den kinesiska ultravänsterns teorier höll inte heller.
I artikeln om “New Trends of Thought” on the Cultural Revolution beskrivs ultravänsterns idéer men också hur de lyckades omvärdera dem. De kom fram till en verklig lärdom som går att dra av kulturrevolutionens nederlag. Det handlade om frånvaron av demokratiska institutioner. "Ultravänstern" kom att engagera sig i den "liberala" rörelsen för en "femte modernisering", alltså för att införa "borgerlig" demokrati i Kina.
Around the same time, in Zhejiang province, there was also a group of people who advocated unity.
But their theory was much more interesting. According to them, "the distinction between the rebels, the conservatives, and the capitalist-roaders does not make any sense. Everybody is a citizen. And as a citizen, everybody has the equal right to vote and to stand for election." They maintained: "Without a general election, there would be no democracy. The public authorities would not be trusted by the people unless their leadership is elected by the people." Furthermore, elections were considered a solution to factionalism. Had the revolutionary committees been established through elections, it was argued, opposing factions would no longer have to intrigue against each other or resort to violence. For this reason, the group put forward a slogan: "No more distinction between the 'rebels' and the 'conservatives,' let's all look forward to a democracy." This idea found support among some workers in several large factories of Hangzhou, the capital of the province. Elections were reportedly held in response to the spread of the idea in some small towns of the province as well. However, just like its radical counterpart, the liberal NT was also severely suppressed in late 1968. It was condemned as "blind faith in elections," "formalism," and even "reactionary trend of thought."
Mike Ely argumenterar för att kulturrevolutionen egentligen inte misslyckades. Det handlade om ett nederlag. Han jämför med ett slag i ett krig där ena parten kan göra allting rätt, men ändå förlora eftersom styrkeförhållanden var alltför oförmånliga. I princip kan Ely förstås ha rätt, men det känns ändå otillfredsställande att inte kunna peka på något stort misstag som begicks av revolutionärerna...
Elys motståndare däremot tror sig ha en förklaring till nederlaget. De menar att Mao borde ha allierat sig med den s.k. ultravänstern istället för att försöka ena de revolutionära "rebellerna" med de goda krafterna inom Partiet och militären. Istället betraktades ultravänsteristerna som kontrarevolutionärer och hamnade i fängelse.
Ultravänsterns analys påminde trotskisternas analys av Sovjetunionen på 20-talet, och fick också entusiastiskt stöd av (den oortodoxe) trotskisten Tony Cliff. Det kinesiska kommunistpartiet representerade enligt denna analys inte längre arbetarklassen utan "byråkratin", som sågs som en egen klass, de "röda kapitalisterna". Men den analysen framstår för mig som alltför förenklad. Om alla administratörer, "byråkrater", automatiskt tillhör en egen fientlig klass, då förefaller möjligheten att någonsin bygga socialismen utesluten för alltid!
Man kan invända mot liknelsen med trotskisterna. Trotskij talade som bekant mer realistiskt om en "deformerad arbetarstat" i Sovjet. Byråkratin var ingen klass i egentlig mening. Trotskij spådde också att inom kort skulle antingen arbetarklassen göra en politisk revolution eller så skulle byråkraterna omvandla sig till en kapitalistklass. Så skedde som bekant inte, men ändå höll många trotskister fast vid den gamla, alltmer obegripliga analysen. En del försvarade t.ex. Sovjets, "den deformerade arbetarstatens", ockupation av Afghanistan.
Men en del trotskister insåg att den gamla analysen inte höll. Men varken talet om "byråkratisk kollektivism", vilket påminner om den kinesiska ultravänsterns analys, eller idén om "statskapitalism" framstår som övertygande för mig. Båda teorierna missar att det inte handlade ett färdigt "system" utan om samhällen i förvandling, med både socialistiska och kapitalistiska inslag. Den "maoistiska" analysen, att klasskampen fortsätter under socialismen, förklarar mer än trotskisternas olika analyser. Den kinesiska ultravänsterns teorier höll inte heller.
I artikeln om “New Trends of Thought” on the Cultural Revolution beskrivs ultravänsterns idéer men också hur de lyckades omvärdera dem. De kom fram till en verklig lärdom som går att dra av kulturrevolutionens nederlag. Det handlade om frånvaron av demokratiska institutioner. "Ultravänstern" kom att engagera sig i den "liberala" rörelsen för en "femte modernisering", alltså för att införa "borgerlig" demokrati i Kina.
Around the same time, in Zhejiang province, there was also a group of people who advocated unity.
But their theory was much more interesting. According to them, "the distinction between the rebels, the conservatives, and the capitalist-roaders does not make any sense. Everybody is a citizen. And as a citizen, everybody has the equal right to vote and to stand for election." They maintained: "Without a general election, there would be no democracy. The public authorities would not be trusted by the people unless their leadership is elected by the people." Furthermore, elections were considered a solution to factionalism. Had the revolutionary committees been established through elections, it was argued, opposing factions would no longer have to intrigue against each other or resort to violence. For this reason, the group put forward a slogan: "No more distinction between the 'rebels' and the 'conservatives,' let's all look forward to a democracy." This idea found support among some workers in several large factories of Hangzhou, the capital of the province. Elections were reportedly held in response to the spread of the idea in some small towns of the province as well. However, just like its radical counterpart, the liberal NT was also severely suppressed in late 1968. It was condemned as "blind faith in elections," "formalism," and even "reactionary trend of thought."
lördag 6 juli 2013
Maoismens syn på den socialistiska ekonomin
I en kommentar på kasama kan man läsa en, som jag tycker, bra beskrivning av hur Mao utvecklade synen på den socialistiska ekonomin jämfört med den tills dess förhärskande synen bland marxister. Inte bara Lenin och Stalin, utan även t.ex. Trotskij, betonade på ett förenklat sätt vikten av den statliga äganderättens roll för socialismen.
söndag 23 juni 2013
Chomsky mot Zizek
Noam Chomskys vetenskapssyn diskuterades nyligen på Björnbrums blogg, bl.a. i inlägget "Chomsky och modelltänkandet". Nu har det dykt upp en video med beröring till detta ämne, där Chomsky skåpar ut Slavoj Zizek som teoretiker.
Videoklippet finns här och kommenteras på kasama, "Chomsky against thinking". Kritiken av Chomsky låter så här:
I just came across this new (remarkably stupid) rant by Noam Chomsky against theory, Zizek, and Lacan. Among other things, Chomsky denounces Zizek for not producing any work that "can be explained to a twelve year old in five minutes." It seems that the basic method here, which is unfortunately mirrored by so many leftists, is 'I can't understand this, therefore it is shit.' Perhaps we should throw out the whole bulk of the sciences, since those cannot be explained to twelve-year-olds in five minutes either?
Men jag kan inte låta blir att hålla med Chomsky i detta fall. Han beskriver Zizek som en posör och aktör, och påstår att det inte finns något innehåll i det som Zizek säger. Och Chomsky har rätt i att om det inte går att beskriva kärnan i en ny teori för en tolvåring - då finns det förmodligen ingenting där. (Fast fem minuter kanske är för lite om man ska förklara den senaste fysikaliska teorin om mörk energi...)
Jag har inte förstått Zizeks fascination för psykoanalytikern Lacan. Zizek har skrivit en liten bok om Lacans teorier men i likhet med Chomsky lyckas jag inte begripa vad Lacans teorier ("the Big Other" och sådant) går ut på.
Inom filosofin försöker Zizek treva sig fram till en egen position och hitta ett alternativ till den "stalinistiska" dialektiska materialismen. Jag tvivlar starkt på att han någonsin kommer att lyckas komma fram med något bättre än marxismen, när han söker i den förmarxistiska idealistiska filosofin. Hegel var knappast en bättre marxist än Marx, som han tycks mena...
Men Zizek är helt klart en underhållande politisk tänkare. Och där han han ofta rätt, t.ex. i sin kritik av den förhärskande anarkistiska kritiken inom vänstern mot traditionell politisk verksamhet. Här en video med Zizek i aktion, i Brasilien:
Videoklippet finns här och kommenteras på kasama, "Chomsky against thinking". Kritiken av Chomsky låter så här:
I just came across this new (remarkably stupid) rant by Noam Chomsky against theory, Zizek, and Lacan. Among other things, Chomsky denounces Zizek for not producing any work that "can be explained to a twelve year old in five minutes." It seems that the basic method here, which is unfortunately mirrored by so many leftists, is 'I can't understand this, therefore it is shit.' Perhaps we should throw out the whole bulk of the sciences, since those cannot be explained to twelve-year-olds in five minutes either?
Men jag kan inte låta blir att hålla med Chomsky i detta fall. Han beskriver Zizek som en posör och aktör, och påstår att det inte finns något innehåll i det som Zizek säger. Och Chomsky har rätt i att om det inte går att beskriva kärnan i en ny teori för en tolvåring - då finns det förmodligen ingenting där. (Fast fem minuter kanske är för lite om man ska förklara den senaste fysikaliska teorin om mörk energi...)
Jag har inte förstått Zizeks fascination för psykoanalytikern Lacan. Zizek har skrivit en liten bok om Lacans teorier men i likhet med Chomsky lyckas jag inte begripa vad Lacans teorier ("the Big Other" och sådant) går ut på.
Inom filosofin försöker Zizek treva sig fram till en egen position och hitta ett alternativ till den "stalinistiska" dialektiska materialismen. Jag tvivlar starkt på att han någonsin kommer att lyckas komma fram med något bättre än marxismen, när han söker i den förmarxistiska idealistiska filosofin. Hegel var knappast en bättre marxist än Marx, som han tycks mena...
Men Zizek är helt klart en underhållande politisk tänkare. Och där han han ofta rätt, t.ex. i sin kritik av den förhärskande anarkistiska kritiken inom vänstern mot traditionell politisk verksamhet. Här en video med Zizek i aktion, i Brasilien:
fredag 21 juni 2013
Kanada och vänsterns väg
Det politiska läget i Kanada har inte oväntat stora likheter med situationen i dagens Sverige. Murray Dobbin reflekterar i counterpunch över hur "de progressiva" ska kunna hitta en väg ur ett politiskt system, där partierna helt slutat lyssna på dem de sägs representera. Och där de som styr sticker huvudet i sanden inför de stora problem som behöver lösas. Men är han i "Reinventing Progressive Politics in Canada" på rätt spår?
Dobbin förespråkar en sorts reträtt till att koncentrera sig på den lokala nivån. Alla försök att skapa nya partier som ställer upp i val på den nationella nivån har misslyckats. Och är dömda att misslyckas! Det är ju bara att se hur snabbt Miljöpartiet förvandlades till ett "ansvarstagande" parti när det kom in i riksdagen.
Dobbins har förmodligen rätt i att den praktiska verksamheten måste vara "lokal", men ändå ha ett nationellt och internationellt perspektiv.
Dobbin förespråkar en sorts reträtt till att koncentrera sig på den lokala nivån. Alla försök att skapa nya partier som ställer upp i val på den nationella nivån har misslyckats. Och är dömda att misslyckas! Det är ju bara att se hur snabbt Miljöpartiet förvandlades till ett "ansvarstagande" parti när det kom in i riksdagen.
Dobbins har förmodligen rätt i att den praktiska verksamheten måste vara "lokal", men ändå ha ett nationellt och internationellt perspektiv.
Alain Badiou om Turkiets nya väg
Filosofen Alain Badious skriver att "resningen i Turkiet" kan öppna för något helt nytt i raden av utbrott av protester vi sett i arabvärlden och i södra Europa. Med tanke på de stora skillnaderna mellan t.ex. Turkiet och Egypten å ena sidan, och de "väst"-länderna å den andra, så kan han ha rätt.
Det finns ett val idag mellan två vägar. Den ena vägen är den som valdes av folken det sönderfallande sovjetimperiet, att ansluta sig till den falska "demokratin" i Väst. Den andra vägen, den som leder framåt, återstår att utforska.
They must give up the temptation to adopt, for their own benefit, the “Western” conception of democracy, meaning: the simple, self-serving desire for a middle class to exist in Turkey as an electoral and falsely democratic client of an oligarchic power integrated into the world market of capital and commodities. This is called: liaison with the masses. Without it, the admirable current revolt will end in a subtler and more dangerous form of subservience: the kind we are familiar with in our old capitalist countries.
We intellectuals and militants in France and other rich countries of the imperialist West implore our Turkish friends to avoid creating a situation like ours in their country. To you, our dear Turkish friends, we say: the greatest favor you can do for us is to prove that your uprising is taking you to a different place from ours, that it is creating a situation whereby the material and intellectual corruption in which our sick old countries are languishing today will be impossible.
Fortunately, I know that in contemporary Turkey, among all our Turkish friends, the means exist to avoid the erroneous desire to be like us. This great country, with its long, tormented history, can and must surprise us. It is the ideal place for a great historical and political innovation to occur.
Det finns ett val idag mellan två vägar. Den ena vägen är den som valdes av folken det sönderfallande sovjetimperiet, att ansluta sig till den falska "demokratin" i Väst. Den andra vägen, den som leder framåt, återstår att utforska.
They must give up the temptation to adopt, for their own benefit, the “Western” conception of democracy, meaning: the simple, self-serving desire for a middle class to exist in Turkey as an electoral and falsely democratic client of an oligarchic power integrated into the world market of capital and commodities. This is called: liaison with the masses. Without it, the admirable current revolt will end in a subtler and more dangerous form of subservience: the kind we are familiar with in our old capitalist countries.
We intellectuals and militants in France and other rich countries of the imperialist West implore our Turkish friends to avoid creating a situation like ours in their country. To you, our dear Turkish friends, we say: the greatest favor you can do for us is to prove that your uprising is taking you to a different place from ours, that it is creating a situation whereby the material and intellectual corruption in which our sick old countries are languishing today will be impossible.
Fortunately, I know that in contemporary Turkey, among all our Turkish friends, the means exist to avoid the erroneous desire to be like us. This great country, with its long, tormented history, can and must surprise us. It is the ideal place for a great historical and political innovation to occur.
onsdag 19 juni 2013
Ron Paul och "antistalinismen"
Den inrikespolitiskt reaktionäre "libertarianen" Ron Paul attackerar Obamas senaste eskalering av kriget i Syrien. Diverse trotskistiska sekter (dock inte alla!) fortsätter däremot att stödja Al Qaedas, de islamistiska oljeshejkernas och USA:s krig mot Assadregeringen. Det är för mig självklart att i detta läge stödja Ron Paul och inte "bomb- och kannibalvänstern", trots att Ron Paul ideologiskt är en fiende.
Men förråder man inte sin ideologi om man i konkreta, politiska frågor är beredd att samarbeta med ideologiska motståndare? Jag misstänker att trotskisterna instämmer i att sådant är typiskt för "stalinister".
Men vad menas med den svepande beteckningen "stalinism", bortsett från en etikett på åsikter man ogillar? Det är en fråga som jag ställt mig många gånger när jag läst trotskistiska texter. Nu börjar jag förstå, tror jag. "Stalinism" är att se politik som mer än socialistisk propaganda, som ställningstaganden i dagens politiska verklighet. Ett praktexempel är ju trotskisternas bekämpande på 20-talet av tanken på det skulle kunna gå att förverkliga socialismen "i ett land", Sovjetunionen.
Den här "antistalinistiska" sjukan har drabbat inte bara drabbat trotskister. Den finns även hos "maoister" och t.ex. i en grupp med många antisekteristiska åsikter som cpgb.
Var det rätt av Sovjetunionen att samarbeta med västmakterna mot Hitlers Tyskland? Eller hade trotskisterna rätt i att det samarbetet automatiskt innebar förräderi mot världsrevolutionen? Det är möjligt att en vänsterkritik mot Sovjet för att sätta sina nationella intressen före "världsproletariatets" är berättigad, men att tro att socialister kan avstå från allianser även med mindre trevliga partners är blåögt.
Det ironiska med vänstersekteristernas avståndstagande från allt samarbete med "borgare", är att i praktiken kan de inte undgå att själva hamna i de mest märkliga sällskap. Som nu senast som bundsförvanter med islamistiska terrorister. Ett argument som man då använt är att "stalinisten" Ho Chi Minh faktiskt samarbetade med CIA:s föregångare OSS under kriget mot japanerna. Som om det vore ett skäl för att idag samarbeta med CIA mot Syrien!
måndag 17 juni 2013
Bakunin kontra Marx
Mikhail Bakunin, en av anarkismens fäder, var liksom Marx medlem i Första internationalen, men blev utesluten efter en strid om vilken linje som Internationalen skulle följa. I denna artikel motiverar Bakunin sin ståndpunkt: "On the International Workingmen's Association and Karl Marx" Lite överraskande kanske visar det sig att vissa av stridsfrågorna fortfarande är högst aktuella, även om de kanske inte formuleras så klart och tydligt som för 150 år sedan.
Vem hade rätt, Marx eller Bakunin? Svaret är väl inte helt självklart. De varningar som Bakunin slungade ut mot den "auktoritära socialismen" kan tyckas profetiska med tanke på erfarenheterna av 1900-talets socialistiska stater.
En viktig skiljelinje mellan Marx och Bakunin var att Marx ansåg att arbetarna måste engagera sig politiskt. För Bakunin var tvärtom politiken en arena för borgerliga skojare och lurendrejare, vilket ju tycks stämma bra även med dagens verklighet... Men Bakunin insåg ändå att även arbetarna är intresserade av politiska och filosofiska frågor:
"On the one hand, the political and philosophical questions must be excluded from the program of the International. On the other, they must necessarily be discussed. How can this seeming contradiction be resolved?"
Lösningen på dilemmat, som Bakunin såg, känns lite futtig: att avstå från att officiellt ta ställning för någon teori (speciellt marxismen!):
"This problem will solve itself by liberty. No political or philosophical theory should be considered a fundamental principle, or be introduced into the official program of the International. Nor should acceptance of any political or philosophical theory be obligatory as a condition for membership, since as we have seen, to impose any such theory upon the federations composing the International would be slavery, or it would result in division and dissolution, which is no less disastrous. "
Ett intressant, modernt inlägg i debatten Marx - Bakunin har gjorts av Ann Robertson i "The Philosophical Roots of the Marx-Bakunin Conflict". Bakunin var enligt Robertson filosofiskt kvar i 1700-talets upplysningsfilosofi med dess individualistiska utgångspunkt. Medan Marx utifrån Hegels filosofi såg människans sociala, historiska och föränderliga natur.
Bakunin trodde att människan kan kliva in i kommunismen bara genom att kasta av sig de mot naturen stridande bojor som exploatörerna fjättrat henne i . Marx däremot såg nödvändigheten av en hel historisk epok där människan förvandlas till den rationella, sociala och därmed fria individ som hon aldrig tidigare haft de materiella förutsättningarna att vara.
Vem hade rätt, Marx eller Bakunin? Svaret är väl inte helt självklart. De varningar som Bakunin slungade ut mot den "auktoritära socialismen" kan tyckas profetiska med tanke på erfarenheterna av 1900-talets socialistiska stater.
En viktig skiljelinje mellan Marx och Bakunin var att Marx ansåg att arbetarna måste engagera sig politiskt. För Bakunin var tvärtom politiken en arena för borgerliga skojare och lurendrejare, vilket ju tycks stämma bra även med dagens verklighet... Men Bakunin insåg ändå att även arbetarna är intresserade av politiska och filosofiska frågor:
"On the one hand, the political and philosophical questions must be excluded from the program of the International. On the other, they must necessarily be discussed. How can this seeming contradiction be resolved?"
Lösningen på dilemmat, som Bakunin såg, känns lite futtig: att avstå från att officiellt ta ställning för någon teori (speciellt marxismen!):
"This problem will solve itself by liberty. No political or philosophical theory should be considered a fundamental principle, or be introduced into the official program of the International. Nor should acceptance of any political or philosophical theory be obligatory as a condition for membership, since as we have seen, to impose any such theory upon the federations composing the International would be slavery, or it would result in division and dissolution, which is no less disastrous. "
Ett intressant, modernt inlägg i debatten Marx - Bakunin har gjorts av Ann Robertson i "The Philosophical Roots of the Marx-Bakunin Conflict". Bakunin var enligt Robertson filosofiskt kvar i 1700-talets upplysningsfilosofi med dess individualistiska utgångspunkt. Medan Marx utifrån Hegels filosofi såg människans sociala, historiska och föränderliga natur.
Bakunin trodde att människan kan kliva in i kommunismen bara genom att kasta av sig de mot naturen stridande bojor som exploatörerna fjättrat henne i . Marx däremot såg nödvändigheten av en hel historisk epok där människan förvandlas till den rationella, sociala och därmed fria individ som hon aldrig tidigare haft de materiella förutsättningarna att vara.
tisdag 11 juni 2013
Bitcoins och andra penningreformer
Sam Williams förklarar vad vurmen för "bitcoins", den nya digitala valutan, handlar om i sin artikel "Bitcoins and Monetary Reform in the Digital Age". Han visar hur "bitcoins" ingår i en lång tradition av misslyckade idéer om hur kapitalismen ska kunna räddas genom olika typer av penningreformer.
"Bimetallismen" i slutet av 1800-talet i USA förespråkade användning av silvermynt parallellt med guldpengarna. Det fanns inslag i förespråkarnas idéer som faktiskt påminner om dagens populära fantasier. Genom att införa mer pengar i ekonomin tänkte man sig att den totala efterfrågan i ekonomin skulle öka, och därmed skulle det skapas fler jobb! Det kallas för "Quantitative Easing" idag och har inte lett till avsett resultat någonstans.
"Arbetspengar" var en tanke, som Proudhon och hans anhängare, talade för i mitten av 1800-talet, men som kraschade i praktiken. Istället för mynt och sedlar skulle en ny typ av institutioner, arbetsbanker, ge ut "arbetspengar" vilka direkt motsvarade rätt kvantitet utförd arbetstid. Den "fria konkurrensen" leder ju till en massa fusk och i bästa fall pendlar priset bara kring värdet, arbetstiden.
Men "arbetspengar" - med bevarad privat äganderätt - är en utopisk, omöjlig idé, förklarade Marx. Jag kan ju inte tvinga någon att byta till sig min produkt, hur mycket arbete jag än har bevisat för "arbetsbanken" att jag lagt ned på den! Liknande idéer poppar upp även idag som fåfänga försök att komma ur den värsta krisen för kapitalismen sedan 30-talet.
En sätt att modernisera "arbetspengarna" vore att göra dem digitala. Då kan man t.ex. enligt vissa reformatorer kunna programmera dem så att de automatiskt försvinner ur systemet. På detta fiffiga sätt skulle man få pengarna att "rulla" och den ekonomiska aktiviteten att öka. ("Solidar, pengar på planetens villkor")
Keynes var också en sorts "penningreformator", då han förespråkade avskaffande av pengarnas koppling till guldet. Han fick ju inte gehör för detta i Bretton Woods i slutet av andra världskriget, men Nixons tvingades införa "fiatpengarna" under Vietnamkriget. Försvann massarbetslösheten genom denna penningpolitiska "reform"? Nej, snarare tvärtom...
Milton Friedman var en penningreformator på högerkanten. Allt skulle bli så bra ,om bara staten såg till att "rätt" mängd pengar pytsades ut i ekonomin. Friedrich Hayek tyckte detta stred mot den fria marknaden, så han förespråkade istället att alla som ville skulle få ge ut sina egna pengar.
Idén om digitala pengar à la bitcoins knyter troligen an till "libertarianska" tankegångar på yttersta högerflygeln. Dessa nya penningtyper ska leda till ett avskaffande av bankernas rätt att skapa pengar, inklusive centralbankerna ö.h.t. - ett gammalt mål för den "österrikiska ekonomin".
Värdet på bitcoins, räknat i vanliga valutor, har växlat mycket på senare tid. Williams jämför dem med konstverk av berömda konstnärer, som ju också lämpar sig för spekulation.
Williams visar i sin artikel att konstruktionen av bitcoinsystemet innehåller en avgörande defekt - den kan inte anpassa utbudet av bitcoins till det verkliga behovet av betalningsmedel. Det går att fixa det problemet - men bara till priset av att en ny centralbank skapas. Och då är vi tillbaka i problemen i det system som bitcoins skulle bidra till att lösa!
"Bimetallismen" i slutet av 1800-talet i USA förespråkade användning av silvermynt parallellt med guldpengarna. Det fanns inslag i förespråkarnas idéer som faktiskt påminner om dagens populära fantasier. Genom att införa mer pengar i ekonomin tänkte man sig att den totala efterfrågan i ekonomin skulle öka, och därmed skulle det skapas fler jobb! Det kallas för "Quantitative Easing" idag och har inte lett till avsett resultat någonstans.
"Arbetspengar" var en tanke, som Proudhon och hans anhängare, talade för i mitten av 1800-talet, men som kraschade i praktiken. Istället för mynt och sedlar skulle en ny typ av institutioner, arbetsbanker, ge ut "arbetspengar" vilka direkt motsvarade rätt kvantitet utförd arbetstid. Den "fria konkurrensen" leder ju till en massa fusk och i bästa fall pendlar priset bara kring värdet, arbetstiden.
Men "arbetspengar" - med bevarad privat äganderätt - är en utopisk, omöjlig idé, förklarade Marx. Jag kan ju inte tvinga någon att byta till sig min produkt, hur mycket arbete jag än har bevisat för "arbetsbanken" att jag lagt ned på den! Liknande idéer poppar upp även idag som fåfänga försök att komma ur den värsta krisen för kapitalismen sedan 30-talet.
En sätt att modernisera "arbetspengarna" vore att göra dem digitala. Då kan man t.ex. enligt vissa reformatorer kunna programmera dem så att de automatiskt försvinner ur systemet. På detta fiffiga sätt skulle man få pengarna att "rulla" och den ekonomiska aktiviteten att öka. ("Solidar, pengar på planetens villkor")
Keynes var också en sorts "penningreformator", då han förespråkade avskaffande av pengarnas koppling till guldet. Han fick ju inte gehör för detta i Bretton Woods i slutet av andra världskriget, men Nixons tvingades införa "fiatpengarna" under Vietnamkriget. Försvann massarbetslösheten genom denna penningpolitiska "reform"? Nej, snarare tvärtom...
Milton Friedman var en penningreformator på högerkanten. Allt skulle bli så bra ,om bara staten såg till att "rätt" mängd pengar pytsades ut i ekonomin. Friedrich Hayek tyckte detta stred mot den fria marknaden, så han förespråkade istället att alla som ville skulle få ge ut sina egna pengar.
Idén om digitala pengar à la bitcoins knyter troligen an till "libertarianska" tankegångar på yttersta högerflygeln. Dessa nya penningtyper ska leda till ett avskaffande av bankernas rätt att skapa pengar, inklusive centralbankerna ö.h.t. - ett gammalt mål för den "österrikiska ekonomin".
Värdet på bitcoins, räknat i vanliga valutor, har växlat mycket på senare tid. Williams jämför dem med konstverk av berömda konstnärer, som ju också lämpar sig för spekulation.
Williams visar i sin artikel att konstruktionen av bitcoinsystemet innehåller en avgörande defekt - den kan inte anpassa utbudet av bitcoins till det verkliga behovet av betalningsmedel. Det går att fixa det problemet - men bara till priset av att en ny centralbank skapas. Och då är vi tillbaka i problemen i det system som bitcoins skulle bidra till att lösa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)