"I stundens hetta Svarta block, vita overaller och osynliga partier" är en läsvärd antologi med texter av anarkister och mer marxistiska "autonoma" från 1991 till 2011, då boken kom ut.
När anarkisternas kusiner inom den radikala vänstern, "leninister" av olika schatteringar, gick i gamla hjulspår genom att klamra sig fast i lärdomarna från 1917 och 1949, så deltog dessa anarkister i och ledde (?) de stora manifestationerna mot nyliberalismen, den s.k. antiglobaliseringsrörelsen. Visserligen var det mest reformistiska organisationer som Attac, som på 90-talet argumenterade i massmedia för ganska menlösa förslag som Tobinskatten, men det "svarta blockets" fönsterkrossning och stenkastning mot polisen märktes också, även om det antikapitalistiska budskapet knappast gick fram.
Texterna i boken analyserar erfarenheter från dessa otaliga aktioner på ett sympatiskt självkritiskt sätt. Man får intrycket att anarkisterna i praktiken spelade samma roll ungefär som de "leninistiska" grupperna hade kunnat göra om de inte varit för svaga. Trots sin principiella antileninism agerade dess anarkister som en "förtrupp", och ställdes inför samma typer av problem som leninistiska förtrupper brukar göra.Till exempel frågade man sig hur mycket av sin ideologi man skulle skylta medutåt utan att "stöta bort" de mindre medvetna massorna.
Analyserna av framgångar och misstag är konkreta och tyngs inte av den enorma mängden teori som "leninister" ju har tillgång till. Faktiskt tycks man mer och mer närma sig slutsatser som stämmer rätt väl med gamla "leninistiska" käpphästar. Det räcker t.ex. inte med lösa nätverk i längden utan det krävs fastare organisation. Det räcker inte med protester utan ett dagligt arbete i vardagen är nödvändigt. O.s.v.
Längst i närmande till vad många skulle kalla för t.o.m. "stalinism" är nog Kalle Seppä i artikeln "Potemkin": "Vi är inte intresserade av tankesmedjornas ändlösa diskussioner utan vi är snarare intresserade av ett bepansrat tänkande som rullar över all postmodern sorglöshet: ett tank think snarare än think tanks. Ett tänkande som stöpts i en form från ett solitt stycke stål utan några postmoderna ådror eller sprickor. Tank think är sanningen."
David Graebers artikel om "Segerchocken" driver den intressanta tesen att anarkisterna i själva verket genom sina aktioner inhöstade enorma framgångar, men att de inte själva lade märke till detta! Ett exempel är att IMF drevs till nästan konkurs (artikeln skrevs innan eurokrisen gav IMF nytt liv).
Påfallande är att Marx och Kapitalet, inte Bakunin, får utgöra grunden för analysen av ekonomin och samhället. Helt utan egen teori är man inte, men då handlar det om snåriga filosofer som Deleuze och Negri. Tyvärr blir fikonspråket ibland så avancerat att den står sig i jämförelse med marxistiska terminologi. Vad sägs om: "rhizom", "multitud", "rekuperera" och "singularitet"? Och vad menas med det myckna talet om "subjekt" och "rum", som tycks ha en annan betydelse än den vardagliga?
Anarkister och leninister kan ta varandra i hand med sin elitistiska och folkföraktande föreställning om att vara mer "avancerade" än vanligt folk. Annars var väl anarkisterna i folkrörelsevågen 1994-2001 bara en fraktion av många.
SvaraRaderaLedande var 1. småbondeinternationalen Via Campesina och deras medlemsorganisationer i främst Sydamerika och Indien, samt 2. slumorganisationer i främst Sydamerika som radikaliserades pga IMFs strukturanpassningsplaner. Utan dessa hade anarkisterna inte kunnat göra något alls. Utan anarkisterna hade det å andra sidan fungerat ändå.