Den gamla frågan om "reform eller revolution" börjar bli aktuell igen, bl.a. på grund av Syrizas valframgångar i Grekland. De brittiska "leninisterna" i SWP ("Socialist Workers Party") har kritiserat Syriza för att stå för en "vänsterreformism", som kommer att leda till att en framtida, vald vänsterregering troligen kommer att svika och inlemmas i försvaret av den grekiska kapitalismen. Istället måste enligt "leninisterna" den borgerliga staten utmanas av arbetarråd, varvid en "dubbelmakt" uppstår på det sätt som skedde i Ryssland mellan februari- och oktoberrevolutionen.
I artikeln "Left reformism and socialist strategy" av Ed Rooksby bemöts denna kritik på ett utförligt sätt. En strategi som föreslagits av André Gorz, som går ut på att "strukturreformer" genomförs av en vald vänsterregering, med syfte att under tryck från en massrörelse, leda vidare till en konfrontation med de kapitalistiska krafterna och socialism, kan knappast betecknas som "reformistisk". En sådan regering riskerar förstås att vika sig för de kapitalistiska krafterna, men innehåller den "leninistiska" vägen mindre risker?
Rooksby pekar på den diskussion som uppstod i Komintern, efter att den revolutionära vågen sjönk undan i Europa i början på 1920-talet. Strategin man kom fram till kallas för "enhetsfrontstaktiken", som innebar att tillsammans med de reformistiska arbetarna kämpa för radikala reformer inom kapitalismens ramar, som t.ex. öppnande av företagens bokföring, arbetarkontroll och väpnat försvar mot de fascistiska banden. Istället för arbetarråd, "sovjeter", tänkte man sig att en "arbetarregering" skulle införa sådana åtgärder, som skulle leda vidare till upprättande av en rent socialistisk stat.
Rooksby menar alltså att Gorz´och hans idéer faktiskt ryms inom en "leninism", som inte stirrar sig blind på en mall hämtad från oktoberrevolutionen. Det har ju faktiskt inte uppstått några sovjeter i Grekland, så vad är alternativet till att arbeta inom Syriza?
Att genomföra kapitalfientliga reformer med en påtryckande självständig folkrörelse som alibi måste vär vara en relativt obeprövad taktik trots allt? Oftast har väl rörelsen varit så starkt kopplat, om inte varit en del av partiet självt, att partiledningen har lagt sig som en våt filt över rörelsens radikalism.
SvaraRaderaÄr det inte Jan Wiklund som brukar prata om hur även de mer radikala partierna tillslut är de som själva motarbetar förändring, pga funktionärsvälde?
Tror iden av Andre Gorz, om jag nu förstått den rätt, borde innebära ungefär detta, och därmed motverka risken för rörelsens stagnation?
Måns: Jo, jag bland andra.
SvaraRaderaVänstern har alltid varit fascinerad av den militära organisationsmodellen och krävt ett huvud på allting. Så gör inte borgarna. De koncentrerar makten i företagen och låter partier och regeringar hänga löst bredvid. Därvid behåller de sitt oberoende och kan handla vid sidan av regeringar de stöder, om så behövs.
Det borde vi i folkrörelsevärlden också lära oss.
Regeringar handlar under ett oerhört starkt tryck. De är i princip strukturellt bestämda som kompromissmakare - de ska sy ihop något som passar ett helt land med alla aktörer som finns där, och samtidigt se till att de inte stör den globala kapitalismen för mycket för då straffas landet. Detta kommer alla att göra - alternativet är den "lägermodell" som blev så ödesdiger i Sovjet, dvs i praktiken ett belägringstillstånd som varade 70 år där allt självständigt tänkande förkvävdes i det militära nödlägets namn.
Bättre då att låta partier som Syriza, eller 30-talets svenska socialdemokrater, få agera kompromissmakare - men behålla handlingsfriheten. Här var de svenska folkrörelserna otroligt naiva och utgick från att S-regeringar alltid ville väl och gjorde som dom sa. Det misstaget får vi inte göra om.
Ett litet problem är väl att någon måste börja och vara först med att bryta sig ur världssystemet. Syriza får goda råd hela tiden från en del vänsterkrafter att acceptera att ett grekiskt utträde ur både EU och världssystemet är dömt att misslyckas.
RaderaI Nepal tvekade maoisterna efter folkkriget mot kungen,. Analysen var att bl.a. USA och Indien är för starka i jämförelse med lilla Nepal. Nu är ju maoisterna återigen splittrade i flera partier, mellan "revolutionärer" och "revisionister".
cpgb i Storbritannien, som tillhör dem som varnat Syriza, anser - om jag inte minns fel - att starten borde ske i ett land som Storbritannien, Tyskland eller Frankrike, och att första världsdelen sedan skulle vara Europa.
Jag tror inte på utbrytningsmodellen. Det leder bara till "läger", till belägrade utopier som genom sin drastiskt försämrade levnadsstandard bara diskrediterar hela idén. Bättre då med både-och-modeller, dvs reformistiska regeringar som eldas på bakifrån av rörelser som inte nöjer sig med småreformer.
RaderaOm resultatet blir mer än "småreformer", så är väl sannolikheten stor för en konfrontation med de "samhällsbevarande krafterna", i klartext en kamp om makten, alltså en revolution? Jag kan inte se hur man kan komma förbi detta.
RaderaNär bolsjevikerna tog makten 1917, så räknade de med att Västeuropa skulle följa efter, men de kunde naturligtvis inte vara 100 % säkra på det. Jag kan inte se annat än att de gjorde rätt, och attdet var främst de tyska socialdemokraterna som svek sin historiska uppgift.
När den revolutionära vågen definitivt sjunkit undan i Västeuropa, så uppstod frågan: försöka bygga "socialism i ett land" eller lämna över till kapitalet. Trotskijs skenrevolutionära "varken-eller"-linje var inte trovärdig. Trots slutresultatet, att man dukade under för de nya "röda borgarna", så tycker jag man gjorde det rätta valet. Kapitulation är inget alternativ - det finns inget annat sätt att gå framåt än att försöka och lära sig av sina misstag...
Grekerna är förstås i ett sämre läge än ryssarna 1917 med sitt väldiga land med stora naturresurser att kunna stå emot världskapitalismen. Vad de realistiskt kan uppnå idag kanske just är det som Syriza krävt: att avtalet med trojkan ska upphävas. Och sedan vänta in att resten av Europa kommer ifatt politiskt.
Men skulle en revolutionär situation bryta ut i ett land som t.ex. USA om några år, så vore det idiotiskt av dem att vänta på att resten av världen blir "mogen för revolution".
Visst beror det på hur stort landet är. Så jag tror nog vi tänker rätt lika om det här.
RaderaFast man måste akta sig för att sätta likhetstecken mellan en organisation och en hel rörelse. Särskilt om organisationen sitter i regeringen. Då kan organisationen inte göra mer än rörelsen ger den legitimitet för.