torsdag 14 november 2013

När "spårade Sovjet ur?"

Det finns många bud om svaret på denna fråga. Var det i och med Gorbachevs perestroika på 1980-talet, efter "Chrusjtjevrevisionisterna kupp 1956", Stalins "kontrarevolution 1929", eller var det redan före Lenins död 1924? En fråga som hänger ihop med denna är förstås vad den s.k. urspårningen berodde på.

Mike Macnairs svar på Nick Rogers kritik (här) av cpgb:s plattformsförslag till det nya brittiska vänsterpartiet Left Unity, innehåller intressanta synpunkter på dessa frågor.  Direkt efter oktoberrevolutionen tvingades bolsjevikerna dels anpassa sig till det reella läget, dels gjorde man misstag, som kanske kunde ha undvikits. Att förklara "urspårningen" med ondska eller förräderi leder ingenstans. Inte heller att låtsas som att inga misstag eller felbedömningar begicks redan från början.

Lenin, of course, imagined that the Soviet form would provide a state that begins to wither away from the outset. This turned out to be mistaken under Russian conditions: most clearly because there was an actual shortage of people qualified to do administrative, military, policing, etc tasks, so that the Bolsheviks had both to compromise with the professional middle class (spetsy) and to turn a lot of their own cadre into state bureaucrats. Apart from military skills, this is less of a problem in the ‘developed countries’ in the 21st century. But the idea also ignored the practical problems of accountability in central decision-making for those issues which cannot practically be decided locally; and this issue requires of socialists much more thought about constitution-making, drawing on the democratic-republican tradition: freedom of communication (speech, etc), of association and of assembly, information transparency, term limits on public officials at all levels, universal military training and the militia, generalised trial by jury, self-government of the localities, and so on. 

3 kommentarer:

  1. Kan man inte säga att Trotskij förrådde sovjetstaten innan den ens fanns, i Bretsk-Litovsk 1917? Diskussioner av den här typen brukar väl sluta i Bretsk-Litovsk, så varför inte göra plågan kort? Och sedan kanske man kan övergå till att diskutera möjligheterna framöver med utgångspunkt från hur dagens samhälle ser ut. Ögnade igenom de där artiklarna som hastigast, och det verkar ju finnas några små tankar åt det hållet i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte att diskussioner som går ut på att hitta en skurk som man kan skylla på, är meningsfulla idag. Men att ha en vettig analys av varför det gick åt helvete är viktig just idag, om vi ska få folk att våga göra ett nytt försök att prova ett annat samhällssystem...

      Radera
  2. Immanuel Wallerstein föreslog en variant redan i Den historiska kapitalismen: Varje regim är oundvikligen uttryck för en kompromiss, revolutionära regimer för en kompromiss mellan underklassen och tidigare åsidosatta fraktioner inom den härskande klassen.

    Sovjet var inget undantag. Prio 1 för dess regim var industriell utveckling och kapitalackumulation. Oavsett subjektiva önskemål hos Lenin & co förvandlades regimen därför obönhörligen till ett statsborgerskap. Därtill kommer förstås att majoriteten inom kommunistpartiets härskande elit hörde till den stadsmedelklass som tsarväldet inte släppte fram, samt från ca 1930 till den industriella medelklass som gynnades av industrialiseringen.

    Och dessa gynnade förstås som alla andra sociala grupperingar sig själva i första hand.

    Jag håller till 100% med Hannu om att moralisering inte hjälper. Ja mer än så, det är destruktivt. Det finns tyvärr en tradition inom vänstern att skylla allt ont på "förrädare" och "skurkar", sånt bör man sluta upp med. Var lite marxistiskt objektiva, för fan.

    SvaraRadera