fredag 30 augusti 2013

Spionromaner som sanningsvittnen

Om man vill förstå vad som händer i samhället, så ger det mycket mer att läsa spionromaner (och ibland deckare) än dagstidningar. Under sommaren har jag tagit del av John le Carrés "A Delicate Truth", Ian McEwans "Uppdrag Sweet Tooth" och Anders Jallais "Natoagenten" och "Landsförrädaren".

McEwans bok är ingen traditionell spionroman utan handlar om den brittiska underrättelsetjänsten MI5:s försök att i smyg finansiellt knyta till sig kulturpersoner. Man hade fått för sig att MI5 skulle visa sig vara duktigare än storebror CIA i denna hantering!

Själva romanintrigen tar sin början i en idé hos någon MI5-byråkrat att köpa upp en skönlitterär författare, dock till synes pålitligt antikommunistisk, men med fria händer att skriva vad som helst. Det går förstås åt pipan, men på vägen till det överraskande slutet får man reda på mycket om bl.a. CIA:s stora framgångar med t.ex. "Kongressen för kulturens frihet" (där Herbert Tingsten var en av initiativtagarna). Om någon trodde att framstående vänsterintellektuella var mindre lättlurade än idag, så har de fel!

John le Carré är en plågsam roman att läsa. Den handlar om vår nutid med privatiserade säkerhetstjänster, allierade med skumma högergrupper, som utan att tveka tillämpar Obamas moral: "jag har rätt att mörda vem som helst, var som helst".

Jallais  böcker handlar mest om det hemliga svenska spionaget,  i NATO:s intresse. Jallai är lika illusionslös som le Carré.  "Arla Gryning", den hemliga "motståndsrörelsen" mot en sovjetiska invasion, pekas ut som ansvarig för Palmemordet. I Italien anses motsvarande hemliga grupp ha varit inblandad i rena terrorhandlingar.

Ingen av dessa tre författare uppfattar jag som knutna till någon "vänster".

söndag 25 augusti 2013

"Kan man lura Gud?"

"Går det att lura Gud?" är frågan som ställs i P1-programmet "Människor och tro":

Lyssna: Går det att lura Gud?

 Svaret som ges av en religionshistoriker i slutet på inslaget är ett klart och tydligt "Nej!". Har inte Sveriges Radio därmed tagit ställning för det som är underförstått i frågan, nämligen att Gud existerar?

Det är skandalöst att sända gudstjänster regelbundet i Public Service. Men smygpropagandan för religion i Public Service-program som "Människor och tro" är nästan värre. Gudstjänsterna kan man hoppa över, men varför måste man behöva reta sig på de ständiga vinklingarna i ett föregivet opartiskt och objektivt program. Det vore bättre om sådana (fundamentalistiska?) troende kristna som Peter Sandberg klart deklarerade var de står, och dessutom även släppa fram övertygade ateister som programledare.

Det sägs i programmet att det var förbjudet i Sverige att arrangera nöjestillställningar på långfredagen ända till 1979. Men vi har fortfarande långt kvar tills vi kan kalla oss för ett sekulariserat land.

torsdag 15 augusti 2013

Vart är världen på väg?

På min filosofiblogg har jag precis recenserat en bok av Lawrence Taub, "The Spritual Imperative. Sex, Age and the Last Caste". Läsningen av den boken kan lätt inspirera till tankar t.ex. om i hur grad man kan  förutsäga framtiden.

 Taub har väldigt detaljerade förutsägelser, t.ex. om ett kommande "block" av stater, där USA, Ryssland och Skandinavien ingår. Men det blocket kommer inte, liksom inte heller blocket mellan Japan, Kina och båda halvorna av Korea, att dominera dominera världen i framtiden. Den rollen kommer istället att intas av länder som domineras av den "religiöst-andliga kasten" i Afrika!

Även om de djupast liggande motiveringarna för dessa förutsägelser framstår som minst sagt tvivelaktiga, så "förklarar" Taub på ett antal företeelser i världsekonomin och världspolitiken, som alternativa teorier har haft svårt att både förutsäga och förklara.

 Ett bra exempel är mullornas revolution i Iran, som Taub förutsäger kommer att följas av flera. Muslimska brödraskapets maktövertagande i Egypten kan tyckas bekräfta hans teorier. Men då kan man ju invända att "revolutionen" och statskuppen nyligen snarare tyder på att religionen  redan spelat ut sin politiska roll, i varje fall i Egypten.

tisdag 13 augusti 2013

Hur fungerar det kinesiska systemet?

Den kinesiske riskkapitalisten Eric X. Li förklarar här varför det kinesiska enpartisystemet i Kina fungerar förhållandevis bra (men varför vår hyllade västerländska demokratin misslyckas överallt).

En viktig orsak till Kinas framgångar är enligt Li den kinesiska meritokratin: de dugligaste gör karriär och hamnar till slut i politbyrån. Ideologin verkar inte spela någon roll. Li gör en pinsam jämförelse mellan den nuvarande kinesiske ledarens 30-åriga vandring från byadministratör till landets ledare å ena sidan, och amerikanska blåbär till presidenter som George W. Bush och Barack Obama.

Det kinesiska enpartisystemet slår med hästlängder "demokratierna" i sådana grenar som legitimitet, anpassningsbarhet och stöd från befolkningen. Korruptionen är ett problem men enligt Li går det framåt även där i Kina.

Kinas Kommunistiska Parti har uppenbarligen återuppfunnit det gamla kinesiska kejserliga mandarinsystemet! Men rimligen måste det så småningom ersättas där som här, av något bättre - inte av borgerlig skendemokrati utan av den folkliga demokrati som bonderevolutionärerna drömde om på 40- och 50-talen.

söndag 4 augusti 2013

Williams om profitkvotens fallande tendens

Sam Williams har publicerat andra delen av sin kritik av Michael Heinrich attack mot Marx lag om profitkvotens fallande tendens. Det är enligt min mening den bästa av de många vederläggningar som hittills kommit.

Williams har på köpet också intressanta tankar om hur denna lag hänger ihop med utflyttningen av produktion till Asien. Han ser liksom Immanuel Wallerstein ett stort problem för kapitalismen i att reserverna av billig arbetskraft börjar sina. Men hans förklaring utifrån Marx är bättre än Wallersteins.

"Vänsterkommunistisk" kritik av Lenin

Tankarna hos den "vänsterkommunism" som opponerade sig från "vänster" mot de ryska kommunisternas linje i Tredje Internationalen, är dåligt kända. Bilden av dem har präglats av Lenins kritik av dem i "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom". Men det kan vara intressant att ta del av vad de själva skrev, t.ex. i holländaren Gorters "öppna brev till Lenin", som är ett svar på "Radikalismen", http://www.marxists.org/svenska/gorter/1920/oppet_brev.htm

Gorter menar att bolsjevikernas utnyttjande av parlamentsval och fackföreningarna passade de ryska förhållandena, men att läget i Västeuropa var helt annorlunda. Där var alla samhällsklasser enade mot proletariatet, och därför var den bolsjevikiska taktiken att kompromissa med mellangrupper och att försöka splittra fienden, dömd att misslyckas. Det ser alltså ut som att motsättningen mellan "vänstern" och "ryssarna" handlade om en strategisk och inte en taktisk skillnad. Och det är inte den bilden man får om man läser Lenins och andra "ryssars" beskrivningar av motsättningarna.

Man skulle kunna tro att "vänsterkommunisternas" ideer dog ut i och med att partier som KAPD, "Kommunistische Arbeiterpartei Deutschlands", tynade bort efter att kapitalismen lyckades stabilisera sig efter första världskriget. Men Gorters avståndstagande från fackföreningar och deltagande i val liknar sentida "maoisters".  KFMLr:s linje "ställ facket åt sidan, leve de vilda strejkerna" på 70-talet var antagligen inte inspirerad av dessa "vänsterkommunister"' men är ett tecken på att sådana här ideer "ligger i luften" under perioder av skärpt klasskamp.

Den stora misstron mot alla "ledare" är ju också vanlig idag. Gorter hade säkert en poäng i att den hårda disciplin som Tredje Internationalen krävde stod i motsättning till bristen på goda ledare i Västeuropa.

Gorter påpekar också att nöden i många länder efter första världskriget inte automatiskt ledde till revolution. Slutsatsen för honom var att propagandan för kommunismen var avgörande, medan Lenin felaktigt ansåg att tiden var mogen att gå vidare. Det var alltså Gorter som hade en mer pessimistisk (eller realistisk?) syn på möjligheterna, vilket är lite överraskande.





fredag 2 augusti 2013

Permanent revolution?

Det finns en gammal, bitvis tragglig, debatt om synen på den ryska revolutionen mellan trotskister och leninister (inklusive "stalinister"). Frågan är mer relevant idag än vad man skulle kunna tro. Det handlar strategin inte bara i tredje världen-länder utan också i länder i "Väst".

 Trotskisterna anser att Lenin övertog Trotskijs teori om den permanenta revolutionen i april 1917. Doug Lorimer argumenterar övertygande i denna artikel för att de har fel.

Oktoberrevolutionen 1917 var enligt Lenin en proletär revolution i allians med hela bondeklassen men inte en socialistisk revolution! Det blev den först på sommaren 1918.

Lorimer har också mycket intressanta synpunkter på Pariskommunens betydelse och på arbetarupproret i Spanien under brinnande inbördeskrig mellan Franco och republikanerna.

Trotskismen karakteriseras av en vilja att hoppa över "stadier" och motstånd mot allianser mellan klasser. I varje fall gäller det vulgärtrotskismen, medan Trotskij själv ibland uttryckte sig på ett mer rimligt sätt. Tyvärr är det väl vulgärtrotskister som inspirerade av Trotskij idag försvarar islamistisk terror i Syrien. Den socialistiska revolutionen är en omedelbar uppgift överallt, tycks de tro...