"Går det att lura Gud?" är frågan som ställs i P1-programmet "Människor och tro":
Svaret som ges av en religionshistoriker i slutet på inslaget är ett klart och tydligt "Nej!". Har inte Sveriges Radio därmed tagit ställning för det som är underförstått i frågan, nämligen att Gud existerar?
Det är skandalöst att sända gudstjänster regelbundet i Public Service. Men smygpropagandan för religion i Public Service-program som "Människor och tro" är nästan värre. Gudstjänsterna kan man hoppa över, men varför måste man behöva reta sig på de ständiga vinklingarna i ett föregivet opartiskt och objektivt program. Det vore bättre om sådana (fundamentalistiska?) troende kristna som Peter Sandberg klart deklarerade var de står, och dessutom även släppa fram övertygade ateister som programledare.
Det sägs i programmet att det var förbjudet i Sverige att arrangera nöjestillställningar på långfredagen ända till 1979. Men vi har fortfarande långt kvar tills vi kan kalla oss för ett sekulariserat land.
Den största lögn som någonsin uttalats och som ibland till och med professorer uttalar i skolan är:
SvaraRaderaDet finns inga dumma frågor.
Det är en lögn, det finns fler dumma frågor än det finns vettiga eller neutrala frågor. En fråga innhåller precis som du påpekar värderingar och reducerar ofta frågor i en dimension som reducerar allternativen till svar.
Jag läste nyligen ett rasistiskt pek i samhällsvetenskap. Det var inte rasistiskt i sin slutsats, det konstaterade att invandrare inte var socialbidragsberoende i nämnvärt större utsträckning i det långa loppet. Men peket var ändå rakt igenom rasistiskt, för hela frågeställningen kommer ur ett rasistiskt påstående: Invandrare är socialbidragstagande parasiter.
Det var vad jag brukar kalla rasistisk antirasism. Där man låter rasister styra frågeställningen. En anti-rasistisk frågeställning på temat hade varit: Varför blir folk socialbidragstagare?
Det är för mig självklart att det inte går att lura något som inte finns, en abstraktion för det okända kan inte luras, för att lura någon krävs en interaktion, det finns ingen interaktion med en abstraktion.
Men visst kan man försöka lura abstraktioner? Tänk på alla dom som spelar på lotterier - de försöker lura slumpen.
SvaraRaderaNu är begreppet gud en filologisk mardröm. Folk har spekulerat så mycket hit och dit att nån av alla godtagbar definition knappast finns. Men den som på försök lanserades av teologen Henry Cöster i Göteborg är ändå ganska neutral: "en teknisk term för tillvarons yttersta orsaker".
Dvs ungefär samma sak som "universums grundlagar" - fast drivet ytterligare ett snäpp, till orsaken bakom att dessa grundlagar ser ut som de gör.
Det är alltså fullt möjligt att försöka lura denna - liksom det förmodligen ändå inte går. Tänk bara på alla dessa medicinare som tror sig kunna avskaffa åldrandet och döden bara dom får tillräckligt mycket anslag. Vilket naturligtvis kommer att visa sig fåfängt eftersom det är att tro sig kunna avskaffa entropilagen. Det går inte.
Om man godtar Cösters definition, så måste väl även materialister, som menar att allt som finns och funnits är materia i rörelse, sägas tro på gud? Är inte definitionen för vid?
RaderaOch då Cöster var teolog så misstänker jag att den var ett trick just för att få även icke-troende in i "guds-fållan". Han förutsätter förresten att tillvaron har "yttersta orsaker", vilket låter diskutabelt.
Men det finns knappast någon klar skiljelinje mellan traditionell religion och den andlighet som förre ärkebiskopen Hammar (eller sådana som Einstein) står för. Den senare typen har jag själv inga problem med, och den skulle jag inte vilja hänföra till begreppet religion. Så länge man inte låter sig styras av präster eller heliga texter, så är det ok.
Har för mig att KG Hammar någon gång gjorde uttalandet att han trodde på gud som en "kraft".
RaderaDet menar jag är ateistens definition, det är gud som en kraft, en metafor för det okända. Tror man på gud på det viset så är man ateist, för att betrakta gud som "det okända" en okänd kraft, det är ateistens definition. Det är kemisten på labb där det händer något skumt, utroppar "ske guds vilja", häller ut reaktionen och försöker repetera. VEM kan oponera sig emot den definitionen av "Gud"? Den enda som kan oponera sig emot den defintionen är fundamentalisten, som anser gud vara en persona, en antropomorf gud, en gud med känslor, vilja och en plan. En gud med värderingar och andra mänskliga drag. Alla andra tror också på "gud" som en metafor för det okända.
Det är därför jag menar att de flesta religiösa idag är "defacto-ateister", de är med för att det är trevligt med traditioner och samhörighet, träffa polarna en gång i veckan eller så.
Folk som blir hysteriska för religionens uppsving i världen, de fattar inte att det är religionen och fundamentalismens sista strid. Defacto-ateisten kommer inte riskera livet för sin "gud", defacto-ateisten kommer inte viga sitt liv åt religionen, defacto-ateisten kommer inte arbeta hårt med rekrytering.
Religionen är död, en zombie som stövlar på av gammal vana.
Pascal ska ju ha sagt att hans gud inte är filosofernas och de lärdas gud, utan Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Även om Pascal var en genialisk vetenskapsman under den begynnande "moderna tiden", så krävs det nog idag en hög grad av okunnighet för att på allvar tro på den gammaltestamentliga, koleriske guden. Dom flesta religiösa i den industrialiserade världen i alla fall, är idag, som du skriver, defacto-ateister.
RaderaAtt avskaffa helvetet och skräcken för att hamna i den, var att avskaffa religionens makt. De som håller fast vid den, som Kierkegaard, gör det inte för att det är förnuftigt utan tvärtom för att det strider mot förnuftet.
Mohamed Omar har nog rätt i sin optimism att islamismen i arabvärlden är ett övergående fenomen i och med ökad utbildning.
Exemplen som ges på försök som gjorts av religiösa människor att "lura Gud" i inslaget, är i sig inte ointressanta. En religionskritisk person kunde ha gjort mycket av dem som bevis för hur galet det kan bli om man tar sin religiösa tro på allvar. T.ex. exemplet med dem som ville göra självmord men av rädsla för att hamna i helvetet mördade ett barn, för att därigenom kunna får syndernas förlåtelse av en präst före avrättningen.
SvaraRaderaMen det här programmet tar själva frågeställningen på allvar, vilket faktiskt är lite skrämmande. Den 100 %-iga fundamentalisten lämnar inga kryphål från den absoluta lydnaden för Guds ord.
Visst, Hannu, det är problematiskt när man hakar sig fast så till den grad i en teori att man släpper det sunda förnuftet. Oftast går det då åt helvete. Ungefär som när hela västvärlden hakar sig fast vid tron på den osynliga handen så till den grad att dom låter ekonomin gå vind för våg.
SvaraRaderaDET är ett oändligt mycket större problem än det lilla maktlösa fåtal som blint tror på sin provinsiella lilla gudsdefinition.
Även om George W. Bush kallade sig för "pånyttfödd kristen", så var det knappast religiösa skäl som motiverade hans krigspolitik. Obama fortsätter ju med den, och särskilt relgiös tycks han inte vara.
SvaraRaderaDet är väl också tveksamt hur viktig religionen är för jihadisterna i Mellan-Östern. Pengarna från Saudi-Arabien kanske betyder mer för dessa legoknektar. Men visst finns det mer än nog med imamer som försöker hetsa dessa "gudskrigare".
Nej, just det. Det var uppfattad egennytta och styrt av vanlig erfarenhet, så det var en helt annan division.
SvaraRaderaDäremot kan man undra över motiven hos dom som gav sitt klartecken. De blev ju ganska rejält grundlurade och fick betala en saftig räkning för ett agerande som var helt ideologistyrt, utan spåret av beprövad erfarenhet.
En kompis reflekterade på 70-talet över en diskussion om motiven hos vissa vänstersekter och citerade sin gamla mattelärare: "När man kommer fram till ett svar ska man ställa sig frågan 'är det rimligt?'. Och svarar man nej har man nog tänkt fel." Dom som gav Bush & co sitt klartecken hade nog inget att bedöma rimligheten utifrån än diverse Hollywoodskapelser, där det alltid finns en Ond och en God. Samma scenario finns idag i mångas uppfattning om Libyen och Syrien.
Och detta är nog ungefär som annan ideologistyrning - verkligheten, det man har egen beprövad erfarenhet av, kommer aldrig med i bedömningen eftersom man är styrd av en bok, en film, eller nån annan kulturskapelse som existerar helt vid sidan av verkligheten. Grundfelet är nog helt enkelt dåligt självförtroende, man fäster inget värde vid den egna erfarenheten.
Tyvärr räcker den egna erfarenheten inte långt när man ska bedöma världspolitiken. Indirekt erfarenhet från t.ex. böcker eller, den moderna formen youtube-klipp, är tyvärr nödvändiga för att man ska kunna bilda sig en uppfattning. Massmedia kan man ju inte lita.
RaderaDe som styrde Bush, de neokonservativa, dominerades väl en blandning av iskall maktpolitisk "realism" - "nu har Sovjet fallit, nu passar vi på och tar ner deras gamla allierade" - och grumliga religiösa föreställningar. Frågan är hur stor roll det senare egentligen spelade.
En annan fråga är: var Irak-kriget ett misslyckande, eller var det förskräckliga resultatet faktiskt det som var målet? (En "failed state" är lättare att plundra.) Eller med andra ord, trodde man verkligen på att en västerländsk demokrati snabbt skulle kunna uppstå, eller handlade det om medvetet bedrägeri. Det var nog lite av båda, tror jag.
Givetvis behöver man information från en massa olika källor. Men, herregud, man BEDÖMER ju normalt den informationen utifrån sitt eget förnuft som i förstahand är erfarenhetsbaserat. Om man inte ställer frågan "är detta rimligt" och har nåt eget erfarenhetsbaserat förnuft att bedöma utifrån kan man åka på vilken blåsning som helst.
SvaraRaderaIrakkriget var naturligtvis väldigt lyckat sett utifrån Bush-kretsarnas horisont; jag talar om alla de "normala" amerikaner som bara fick se notan men uppenbarligen var väldigt entusiastiska i början, när de bedömde det hela utifrån Hollywoodschemat. De har ju också svalnat betydligt nu när det är för sent.