onsdag 18 maj 2016

Anwar Shaikhs stora verk "CAPITALISM Competition Conflict Crises"

Jag har tidigare kommenterat den pakistanfödde brittiske ekonomen Anwar Shaikhs idéer om konkurrensens natur några gånger, bl. a. här och här. Nu har han publicerat ett monumentalt verk i nationalekonomi, "CAPITALISM Competition Conflict Crises".
Hans föreläsningar utifrån boken finns också att lyssna till på youtube.

Huvudbudskapet i boken är att den dominerande, neoklassiska nationalekonomin är värdelös eftersom den inte utgår från hur ekonomin fungerar i praktiken. I stället borde ekonomerna återgå till de "klassiska" politiska ekonomernas  sätt att arbeta. Dit räknar han  i huvudsak Adam Smith, David Ricardo och Karl Marx.

Man kan nog säga att Shaikh är en marxistisk ekonom, men han förkastar inte en del av  Keynes resultat inom makroekonomin - i varje fall om man tolkar Keynes utifrån den klassiska, materialistiska traditionen. Men Shaikh är ändå kritisk mot mycket av det som brukar betecknas som "heterodox ekonomi",  som oftast utgår från de neoklassiska modellerna, som man felaktigt tror  "gällde på 1800-talet under den fria konkurrensens era".

Det hjälper inte, säger Shaikh,  att beskriva verkligheten som en samling "avvikelser" från en modell som är totalt fel från början.

En stor fördel är att Shaikh som professionell ekonom behärskar de moderna, nationalekonomiska verktygen, matematik och statistik. Men det blir därmed också svårt att hänga med i de tekniska avsnitten - som man kan hoppa över utan att gå miste om tankarna bakom.

De klassiska ekonomerna utgick från den "verkliga konkurrensen", som Shaikh jämför med krig. De ortodoxa ekonomernas "konkurrens" däremot liknar mer balett! Den franske ekonomen Leon Walras, som neoklassikerna stödjer sig på, hade faktiskt ingen teori om hur konkurrensen faktiskt fungerar, utan postulerade en fiktiv auktionsutropare som utanför marknaden får den att fungera ögonblickligen och perfekt!

Shaikh skriver om ekonomiska företeelser som Marx av naturliga skäl inte kunde behandla. En sådan är inflationen som,  enligt honom  i dess globala omfattning är en mycket modern företeelse. Från 1700-talet till efterkrigstiden stod prisnivån i stort sett stilla, men har som bekant därefter stuckit iväg upp i himlen. En förutsättning för detta var förstås "fiatpengarna" och att guldet slutade gälla som prismåttstock på 1930-talet. Men det räcker inte som förklaring. Han kommer också in på de "moderna" idéerna om NAIRU, som utgår från att det råder "full sysselsättning" - hur hög massarbetslösheten än är...

Boken är oerhört innehållsrik. Avsnittet om hur profitkvoten utjämnas innehåller t.ex. tänkvärda idéer om skillnaden mellan profitkvoten i företag inom en bransch respektive mellan branscher. Mellan branscher gäller det som Adam Smith och kompani påpekade - att riskvilligt kapital dras till branscher med hög profitkvot.

Men inom branscher har företagen i allmänhet olika profitkvoter.  Den typiska profitkvoten har företagen med lägst kostnader per varuenhet. Dessa företag är prisledande genom att de kan konkurrera ut företag med högre kostnader. De behöver alltså inte vara företagen med högst profitkvot i branschen!

I det sammanhanget passar Shaikh på att kritisera även en del marxistiska ekonomer, som Paul Sweezy och "Monthly Review"-skolan som han menar förväxlar monopol och "imperfekt konkurrens" med verklig konkurrens.   Prisledande företag behöver inte vara ett mono- eller oligopol, som kan sätta sina priser som de vill!

måndag 18 januari 2016

"Innan mörkret faller / Ska 30-talet hinna ikapp oss?" av Björn Elmbrant

Något svar på frågan ger inte boken, vilket väl inte är att vänta. Men pessimismen överväger nog, även om ett par slutkapitel försöker skissa på utvägar.

Boken är skriven av en riktig gråsosse, som visserligen ibland gör ett radikalt intryck, men det beror på att de socialdemokratiska partierna numera gått så långt åt höger. De för inte någon hederlig gammal socialdemokratisk politik längre. Men det visar sig denna traditionella 2efterfrågestimulerande" politik var någonting man mer eller mindre snubblade in i.

Behållningen av Elmbrants bok är de konkreta skildringarna av hur socialdemokratin i Tyskland respektive i Sverige bemötte den ekonomiska krisen efter 1929 års börskrasch. Och hur skillnaderna i politiken kan bidra till att förklara hur Tyskland blev fascistiskt medan Sverige slog in på vägen mot den socialdemokratiska välfärdsstaten -  i allians med Bondeförbundet.

Utgångsläget skiljde sig faktiskt inte så mycket mellan Sverige och Tysklan, och därför kan den socialdemokratiska politiken i Sverige framstå som skicklig och framgångsrik i jämförelse med den den tyska som får rejält underbetyg. Visserligen fanns det många förslag även i Tyskland, t.ex. av tyska fackföreningsrörelsen, som gick ut på att införa statliga "stabilitetsåtgärder" i form av nödarbeten, och därmed öka efterfrågan för att  "få igång hjulen". Men den tyska socialdemokratiska partiledningen var handfallen och avslog alla sådana statliga åtgärder.

Elmbrant förklarar den som han tycker katastrofala tyska politiken med att ledningen bestod av renläriga marxister, bl.a. ekonomen Hilferding, som såg som sin uppgift att passivt invänta kapitalismens sammanbrott! Det kan kanske ligga en gnutta sanning i det, men mest förefaller den ha präglats av en total vilsenhet och passivitet, som påminner om dagens socialdemokratiska politik.

Den store hjälten i Sverige var Ernst Wigforss, som enligt Elmbrants intressanta teori, på egen hand föregrep keynesianismen. Den  s.k. Stockholmsskolan med Gunnar Myrdal och Beril Ohlin har oförtjänt fått äran för den nya ekonomiska, expansiva politiken. Nationalekonomerna överlag var annars lika dumliberala och marknadstroende, som de är idag.

Men Elmbrant tar också fram några fakta som får hjälteglorian att blekna lite. Sverige devalverade t.ex., och dessutom vände konjunkturen, vilket gynnade även t.ex.  de tyska nazisterna. Som Marx skrev någonstans, "det finns inga eviga kriser".

Björn Elmbrant döljer inte att för honom är målet att rädda kapitalismen från sig självt, inte att ersätta den med ett socialistiskt system. En fråga man kan ställa sig  är  då hur realistiskt ett sådant mål är.

En svårare fråga är hur den som har socialismen som mål ska utforma en politik som kanske på kort sikt "räddar" systemet men på längre sikt underminerar det. - utan att provocera fram fascismen  Eller konkretare: hur borde de tyska "marxistiska" socialdemokraterna (liksom kommunisterna, som upptäckte faran för sent) ha agerat 1929 - 1933?

onsdag 11 november 2015

Per Kornhalls "Barnexperimentet Svensk skola i fritt fall"

Efter att ha läst boken, jag kommenterade i förra inlägget, Knut Lindelöfs "Kunskapsrörelsen - larmet gick redan 1979", så tänkte jag att det kunde vara idé att också studera Per Kornhalls bok, vilken kom 2013.

Det finns en skriande motsägelse mellan dessa två böcker, vilken också kommenteras av båda: kunskapsrörelsen reagerade mot vad de såg som ett pågående förfall, men enligt statistiken, fungerade den svenska skolan utmärkt som kunskapsförmedlare ända till 1990-talets början! Det var då man ställde målet om att vi skulle få "världens bästa skola", men i stället systematiskt förstörde den. (Ja, systematiskt kanske är fel ord, för det handlade om just ideologiska fullskaleexperiment som aldrig utvärderades. Konkurrens och fria marknader är ju självklart alltid bäst...)

Det som hände efter 1990 var att en lång rad nyliberala "reformer" inleddes: kommunaliseringen, det fria skolvalet, skolpengen, friskolorna, marknadifieringen -  där stora friskolekoncernernas placerar skattepengar i skatteparadis. Detta har lett enligt Kornhall lett till genomsnittligt sjunkande kunskaper och  ökade olikheter mellan skolor och ökad segregering.

Kornhall tar även upp samma kritik som kunskapsrörelsen hade mot "flumpedagogik", lärarutbildningen och universtitetsforskningen, som programmatiskt såg ner på kunskaper och satte  självständigt arbete, demokratisk fostran m.m. främst.

Men om Lindelöf har rätt så är detta mycket äldre företeelser. Att de inte fick någon verkan före "reformerna" på 90-talet, förklarar han med att lärarkåren lyckades hålla stånd mot de nya metoderna en tid. Man kanske kan kombinera Kornhalls och Lindelöfs förklaringar: kommunaliseringen och marknadifieringen var verktyg som effektivt bröt ner lärarkårens motstånd?

Kornhalls förslag till åtgärder förtjänar att räknas upp:

  • Återförstatligande
  • Avskaffa vinsterna
  • Avskaffa det fria skolvalet
  • Ge lärarna förtroende och verktyg
  • Gör upp med dokumentationshysterin
  • Lärarna måste ta makten över sin profession
  • Skärpta regler kring stödundervisning
  • Bygg en regional organisation (en av "reformerna var ju att avskaffa länsskolnämnderna!)
  • Säkerställ lärares kompetensutveckling
  • Gör upp med reformpedagogiken
  • En nationell skolmyndighet med integritet och ansvar
  • Återinför läromedelskontrollen
  • Vad kan man göra på lokal nivå
Kornhall är försiktigt positivt till några av de åtgärder som vidtagits på senare år. Kravet på behörighet för lärare är ett exempel, även om det genomfördes på ett väldigt oskickligt sätt. Men det finns också negativa åtgärder, som förvärrar konkurrensen mellan lärare istället för att stimulera till kollegialt samarbete - ökade löneskillnader och "förstelärar"-systemet.

tisdag 27 oktober 2015

Vad kan vi lära av kunskapsrörelsen?

Den s.k. kunskapsrörelsen dök upp 1979, som väckte stor uppståndelse och  som sedan försvann efter ett par år, var ett besynnerligt fenomen på flera sätt. En av de ledande i den, Knut Lindelöf, har dokumenterat "kunskapsrörelsen" i boken "Kunskapsrörelsen ... larmet gick redan 1979", men han lyckas inte helt skingra mystiken, tycker jag.

En underlighet i både "kunskapsrörelsen"  liksom i den radikala antiknarkrörelsen var att de  dominerades av vänsterprofiler, trots att den ideologiska inriktningen föreföll borgerligt konservativ. Båda rörelserna var en blandning av personer ur traditionell höger, kommunister samt oppositionella "folkrörelsesocialdemokrater". Dessa  kunde plötsligt enas i vad den dåvarande SKP:aren Lindelöf karakteriserar som "enhetsfronter".

Lindelöf beskriver i boken hur kunskapsrörelsen dock snart splittrades, då en stort antal i styrelsen för föreningen som bildats, lämnade den  och sökte ekonomiskt stöd från från "näringslivet"!

En fråga man kan fundera på är i vilka frågor det är lämpligt att starta enhetsfronter med borgerliga grupper. En aktuell sådan fråga är ju frågan om svensk anslutning till NATO, där försök pågår att få till stånd en "enhetsfront" som inte tar ställning mot NATO som krigsorganisation utan endast mot ett formell svenskt medlemskap.

Det kunskapsrörelsen enades kring var att slå vakt om skolans roll som förmedlar av  kunskap. Man menade att skolmyndigheterna och politikerna övergett kunskapsmålen och helt inriktade sig på att reformera de pedagogiska metoderna, "arbetssättet" och inte "innehållet". Den auktoritäre läraren skulle ersättas av arbetsledaren. Skällsordet blev "flumpedagogik".

Det kan ju verka rimligt om höger och vänster enas om att skolan ska ge kunskap, men kan de enas om t.ex. vilka kunskaper som är viktiga? Knappast, och något skolprogram lyckades inte föreningen få fram trots försök.

Visserligen hävdar Lindelöf fortfarande då och då i boken, att kunskapsrörelsen hade rätt och att dess budskap är aktuellt idag.  Men hade kunskapsrörelsen någon medicin som kunde ha löst skolans problem? Nej, han  skriver på några ställen att de  problem som uppstod med grundskolan tillkomst  är "eviga"!  Han tycks inte vilja se att  t.ex. de s.k. ordnings- och disciplinproblemen kan hänga ihop med samhällssystemet, och knappast löses med kunskapsrörelsens försvar för betyg och läxor. Lindelöf har en förvånansvärt positiv syn på Björklunds insatser som utbildningsminister.

Vad borde målet vara för en socialistisk skolpolitik egentligen? Lindelöf tror inte på socialdemokratiska idéer om att använda skolan som verktyg för att omvandla samhället till socialismen.  Men vad är alternativet?

Lindelöf försvarade i kunskapsrörelsen den sammanhållna grundskolan i motstats till degamla  realskolelärare som drömde sig tillbaka till den gamla goda tiden då de "svaga" eleverna kunde lämnas åt sitt öde. Han har också numera fått en positivare syn på  de "progressivistiska motståndarna" i skolfrågan, som faktiskt tog upp klassaspekten och sökte efter nya pedagogiska metoder.

Idag är det knappast ett allmänt försvar för "kunskap" som är viktig -  snarare att bekämpa följderna av kommunaliseringen, skolpengen, privatskolorna och segregeringen, vilka alla kom efter kunskapsrörelsens död.

torsdag 17 september 2015

Stagnationens orsaker

En fråga som börjat sysselsätta etablerade, borgerliga ekonomer mer och mer, är vad den långvariga ekonomiska stagnationen efter krisen 2008 har för orsaker. Senaste numret av Monthly Review går igenom ett antal idéer som kommit fram och drar slutsatsen att ingen av dem ger en tillfredsställande förklaring. Mot dessa ställer man den teori som marxistiska ekonomer som Paul Sweezy och Paul Baran lade fram redan på 60-talet, bl.a. i boken "Monopoly Capital".

Sweezy och Baran lade grunden till vad som brukar kallas "Monthly Review-skolan" inom marxistisk ekonomi. Kort karakteriseras den av att "secular stagnation", långvarig stagnation,  är det naturliga tillståndet i en mogen kapitalistisk ekonomi, vilken domineras av monopol och oligopol.

Det är ju ingen kontroversiell tanke att monopol hämmar tillväxten i ekonomi, men Sweezy och Baran tyckte sig ha hittat en speciell orsak till detta . De ansåg nämligen att det i och med monopoliseringen uppstått ett problem för kapitalet att suga upp överskottet i ekonomin. Vad ska kapitalisterna göra av sina vinster? De kan förstås konsumera dem eller investera dem i ny produktion. Men det nya var att det uppstod ett enormt slöseri i form av kostnader för t.ex. reklam och onödiga modeväxlingar.

Ytterligare ett sätt att göra av överskottet var att satsa det i spekulation och andra finansiella operationer. Monthly Review-skolan anser sig ha varit först med att påpeka det kraftigt ökade "finansialiserings"-fenomenet, att finansindustrin växer på bekostnad av den "reella ekonomin", varuproduktionen.

Ett problem med den här teorin är att kapitalismen under efterkrigstiden inte bara kännetecknats av stagnation utan även av perioder med kraftig tillväxt. Hur ska det förklaras utifrån en teori om stagnationen som det normala tillståndet?

Sam Williams har en mycket ambitiös blogg om marxistiska kristeorier.  Han har ofta kritiserat Monthly Review-skolan för att ha blandat in för mycket keynesiansk teori i sin föregivna marxism. Men Williams skriver f.n. också en serie avsnitt  om den "sekulära stagnationen". Det femte avsnittet är mycket intressant. Där förklarar han växlingarna mellan uppgång, kris och stagnation i ekonomin på ett, som jag tycker övertygande sätt. Det gör han utan att ta till moraliska och politiska begrepp som "slöseri".

Williams har två huvudingredienser i sin förklaring. Den första är skillnaden mellan rörligt och fast kapital. Själva krisfasen i konjunkturcykeln övervinns ofta snabbt. Lagren av råvaror och annat rörligt kapital töms på ett eller ett par år (vilket även skedde under 1930-talskrisen!)  Men maskiner, byggnader och annat fast kapital tar mycket längre tid att  förbruka, skrota eller "skriva av". Därför tenderar den efterföljande stagnationsperioden att dra ut på tiden.

Men varför varierar stagnationsperiodens längd så kraftigt? Den var ju extra lång på 1890-talet, på 1930-talet och även nu, efter 2008. Där kommer Williams in på nutida idéer om innovationer och teknisk utveckling. Han kritisera den populära  tanken att den nuvarande stagnationen skulle bero på brist på stora tekniska framsteg. (Smartklockan känns onekligen lite futtig jämfört med bilen eller persondatorn.)

Williams är inte bara kritisk mot Monthly Review-skolan utan även mot de marxister, som ensidigt framhåller "profitkvotens fallande tendens" som orsak till kriserna. (Michael Roberts är ett exempel.)

Han utgår från den klassiska marxismen syn. Det finns enligt denna  i det kapitalistiska systemet en inneboende tendens till överproduktion. Marknaden, efterfrågan, växer långsammare än produktionskapaciteten. De periodiska kriserna är därför överproduktionskriser, när produktionen måste anpassas till efterfrågan. Men kriserna tenderar att bli värre och värre - vilket beror på profitkvotens fallande tendens.  Vilken i sin tur beror på att det konstanta kapitalet (maskiner och råvaror)  mer och mer ersätter det variabla kapitalet, arbetet.

Varför växer då marknaden långsammare än produktionen? Där hade Marx och Engels, vad jag vet, inga tydliga svar. Men Williams har en åsikt som han driver i sin blogg, men för mig verkar den vara lite för enkel.

Efterfrågan i en kapitalistisk ekonomi är ju detsamma som  "effektiv efterfrågan", d.v.s. den mäts i hur mycket pengar man är beredd att betala för det man vill ha. I en ekonomi där guld eller silver används som pengar, så tycks ju mängden guld/silver vara avgörande för hur stor den sammanlagda efterfrågan kan vara! När produktionen av varor växer så uppstår en brist på guld, guldpriset ökar och därmed även motivet att bryta mer guld. Men att öka guldproduktionen tar tid, och därför växer alltid marknaden långsammare än varuproduktionen!

Det kan säkert ligga något i den här tankegången. Men det kan väl inte vara relevant i en ekonomi som sedan flera decennier inte längre är kopplad till guldet? Williams kontroversiella ståndpunkt är att i realiteten är guld fortfarande ytterst regulatorn för alla pappersvalutor. Men hans belägg för detta tycks mig ganska svaga. Å andra sidan, om Williams har fel, vad är det då som bestämmer den totala efterfrågans storlek i ekonomin?

onsdag 2 september 2015

Varför misslyckades kulturrevolutionen?

William Hinton var en amerikansk jordbruksexpert och marxist, som skrev en klassisk skildring av revolutionen i Kina, "Fanshen". Hinton var på plats ett helt år under jordreformen i byn Long Bow i ett befriat område några år innan Chiang Kai-Sheks amerikanska vasallregim besegrades 1949.

Hinton fortsatte att åka till Kina varje år och får nog betraktas som en av de mer insatta västerlänningarna  i kinesisk politik. En av hans senare böcker är översatt till svenska, "Privatiseringen av Kina. Den stora kursomläggningen 1978 - 1991" (bokförlaget Tranan).

En stor del av boken ägnas kritiken av Deng Xiaopings "reformer" på jordbrukets område. De kollektiva organisationerna upplöstes och jorden styckades upp så att varje familj skulle ansvara för sin egen lilla bit. Resultatet blev en uppsplittring i smala remsor, vilket satte satt för det rationella jordbruk som Hinton pläderat för. Storskalig mekanisering var inte längre möjlig - hackan skulle fortsätta vara det huvudsakliga redskapet"

Privatiseringen genomdrevs steg för steg och till slut togs alla begränsningar för antal anställda och profitjakt bort. Den klassmässiga polariseringen blev värre och värre.

Men Hinton medger att allt inte var bra i det kollektiva systemet som hade förstörts genom reformerna. Ca 30 % av enheterna hade fungerat mycket bra, 30 % dåligt och resten halvskapligt. Det är intressant att det tycks som att det fungerade sämst i områden där befrielsen från feodalismen kom utifrån, genom militära segrar i slutet av inbördeskriget. Den kooperativa rörelsen skedde förmodligen inte helt på frivillig basis...

Men boken handlar inte bara om jordbruket. Den innehåller den intressantaste analysen jag har läst om orsakerna till kulturrevolutionens slutliga misslyckande och "kapitalistfararnas" maktövertagande.

 En viktig taktik som kapitalistfararna använde sedan femtio-talet för att bekämpa Maos socialistiska väg var att tillämpa den radikala politiken in absurdum och därigenom diskreditera den.

Kulturrevolutionen var en väldig kamp mellan två krafter. "Kapitalistfararna" var sådana som hade  stött det som Mao kallade för den "nydemokratiska revolutionen", och som innefattade eftergifter åt den "nationella bourgeoisien". Privat industri var ju något som stöddes, ända tills de radikala krafterna ville gå vidare mot socialismen. Konflikten med dem som ville bevara den nydemokratiska fasen blev skarp under det Stora språnget 1958. Det var samma konflikt som kulturrevolutionen handlade om: skulle man gå vidare och demokratisera staten eller fortsätta med den gamla kinesiska, av feodala traditioner präglade byråkratin?

Kulturrevolutionen slutade i utmattning, och efter Maos död tog de konservativa krafterna snabbt över. Hinton betraktar de "Fyras gäng" som vänsteravvikare som drev människor i armarna på högern.

Hinton var i Peking under massakern vid Himmelska Fridens torg. Han lägger hela skulden på Deng, som ville "lära det kinesiska folket en läxa", som han tidigare försökt göra med Vietnam. Hinton ser hela demokratirörelsen som riktad mot Dengs reformer, som lett till utbredd korruption bl.a..

söndag 12 juli 2015

Nya rön om den antika demokratin

Den konservativa TV-kanalen Axess innehåller en del guldkorn. I en serie om "Förfallet" intervjuade Niklas Ekdahl en ung forskare, Daniela Cammack,  om "demokratins förfall" Hon visade sig vara en radial katt bland de andra hermelinerna Ekdahl släpat till studion. Hans förvirring var riktigt  komisk - programmet kan fortfarande ses på denna webbsida.

Den gängse bilden av den atenska demokratin stämmer inte, enligt Daniela Cammack.  som  läst vad grekerna själva skrev om sitt styrelseskick. För atenarna skulle inte våra s.k. västerländska demokratier ha kvalificerat sig som demokratier, utan som aristokratier eller oligarkier. Det här är något som jag varit inne på tidigare, när jag skrivit om Paul Cockshotts idéer om varför sovjetsystemet inte fungerade: "Demokratimodeller".

Cammack menar att den stora skillnaden mellan vårt system och det atenska inte var skillnaden mellan representativ och direkt demokrati. Även i Aten hade man inslag av representativ demokrati, men representanterna valdes inte utan de lottades. Hon jämför med opinionsundersökningar, där det räcker med ett litet urval på något tusental personer i en miljonbefolkning, för att resultatet ska bli tillförlitligt.

Skillnaden mellan "demos" och "eliterna" går aldrig att eliminera, tycks hon mena. Det finns alltid individer som i kraft av sina uppdrag har mer faktiskt inflytande än den stora massa av medborgare.

Graden av demokratin hänger på i hur hög grad demos, folket kollektivt kontrollerar individerna som har ledande poster i samhället. Den atenska demokratin hade regler som innebar en effektiv kontroll av sina eliter.

"Demagogerna", folkledarna kunde i praktiken ha stort inflytande i folkförsamlingen på torget, där direkt demokrati rådde. Men om de misstänktes ha misskött sig, t.ex. ljugit för folket eller  lagt fram dåliga förslag så kunde de inkallas till en domstol, där en jury på 500 - 1000 utlottade medborgare i hemliga omröstningar beslutade om straff! Det var domstolarna som var kärnan i den atenska demokratin - inte folkförsamlingen!

Den västerländska "demokratiska" traditionen har alltid varit antidemokratisk - det har gällt att i största möjliga mån hålla pöbeln (d.v.s folket) maktlösa. Det är väl därför dagens greker, som ordnade folkomröstning om EU:s åtstramningspolitik,  hatas så mycket av eliterna.

Men blir det inte dåliga beslut om vanligt folk ska bestämma? Vem är det då som bestämmer vad som är "dåliga beslut", frågar Cammack. Politik är inte vetenskap, utan det handlar om intressen.

Det viktiga är istället att det ska gå att utkräva ansvar från ledarna. Att kunna avsätta dem vid valen, räcker inte. Makten får inte begränsas till en dag per tredje eller fjärde år - den måste finnas hela tiden hos "demos".