måndag 31 mars 2014

Zbigniev Brzezinski och det eurasiatiska schackbrädet

Brzezinskis "The Grand Chessboard / American Primacy and its geostrategic imperatives" nämns då och då, men borde nog läsas av fler. Brzezinski var säkerhetspolitisk rådgivare till president Carter, och man får en intressant inblick i hur de som utformar amerikansk utrikespolitik faktiskt tänker. De aktuella konflikterna i Ukraina gör boken extra läsvärd, då Ukraina sägs spela en mycket viktig roll i USA:s geopolitik. Rysslands enda chans att återupprätta sitt gamla imperium,  är nämligen att få kontroll över Ukraina, varför Väst med alla medel måste förhindra detta! Det får absolut inte uppstå någon rival till USA i Eurasien!

I oktober 2013 hade New Left Review ett specialnummer om "American Foreign Policy And Its Thinkers", där ett avsnitt handlar just om Brzezinskis tankar. Det är inte alls så att dessa "tänkare" har identiska åsikter, speciellt inte om konkreta frågor som kriget mot Irak, eller ens om Ryssland och Kina ska ses som potentiella allierade eller som fiender. Men en sak är gemensam, synen på USA som världens obestridde ledare.

Det är faktiskt lite roligt att se hur odiplomatiskt och cyniskt Brzezinski beskriver USA:s allierade i Europa och Japan som "vassaller, tributgivare och protektorat". Har man en sådan syn så är det inte så svårt att förstå att amerikanska diplomater föraktfullt karaktersierar Sveriges gläfsande utrikesminister som en "liten hund".

Det är behärskandet av den stora eurasiatiska landmassan som för Brzezinski är nyckeln till bevarandet av USA:s hegemoni i världen. Därför får man lära sig mycket om de nya post-sovjetiska (och fortfarande så okända) staterna i Kaukasus och Centralasien.  Det kan vara ett tillräckligt skäl för att läsa som en lärobok om ett område som säkert kommer att figurera mycket i nyheterna framöver. 

En viktig skillnad för den geostrategiska analysen är den mellan "geostrategic  players" och "geostrategic pivots". Exempel på det förra är USA (förstås) och Ryssland och på det senare Ukraina, men även länder som Azerbaijan och Uzbekistan. Tillgången på  naturresurser och transportvägar (t.ex. pipelines) i "pivåerna"  beskrivs noggrant. "Pivåerna" är instabila bl.a. på grund av etniska motsättningar och det kan hända saker snabbt där. (Obamas asiatiska "pivå", som beteckning för inringningen av Kina, tycks inte ha riktigt samma betydelse som i denna bok.)

Men Brzezinski kan inte räknas till de värsta råskinnen bland dem som utformar den amerikanska utrikespolitiken, de "neokonservativa"  under Bush (men som i viss utsträckning finns kvar under Obama, som den beryktade Victoria Nuland). Brzezinskis långsiktiga mål - som ligger flera decennier om inte generationer framåt i tiden - är en värld där USA inte längre behövs som världspolis. I denna utopiska värld har nationer och sammanslutningar av dem lärt sig att samarbeta - av USA!

Men hur motiverar han då USA:s nuvarande roll, där sista ordet i alla viktiga frågor måste ligga i Washington? Det kanske är typiskt för den här typen av intellektuella som tjänar makten, att försvaret för detta känns så tunt och ogenomtänkt. Anledningen sägs nämligen vara att alternativet  helt enkelt är "internationell anarki"! Någon aning om att amerikanska affärsintressen skulle ha något att göra med den amerikanska utrikespolitiken tillåter sig Brzezinski inte ha...

Speciellt för just Brzezinski bland alla amerikanska "geostrategiska tänkare" är hans klagan över den "andliga tomheten" i Väst. Den cyniske realpolitikern förvandlas då till någon sorts präst. - Det är ett ömkligt skådespel med tanke på hans iver att med vapenmakt, fast i första hand med diplomati i motsats till de neokonservativa, breda ut och försvara den västerländska andefattiga "materialismen" och "hedonismen" överallt.