torsdag 23 februari 2012

Erfarenheter av socialistisk planering

Ett inlägg från juni, om romanen "Red Plenty", handlade om orsakerna till varför den socialistiska ekonomin stagnerade under Bresjnevtiden. Berodde det på planekonomin? Det är ju den allmänna uppfattningen idag?

Michael Ellmans "Socialist planning" (Modern Cambridge Economics), som ingår i litteraturförtecknineng till "Red Plenty",  ger inga entydiga svar men  presenterar ett omfattande material om hur ekonomierna faktiskt fungerade i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina.

Ellman är insatt i både neoklassisk, keynesiansk och marxistisk ekonomi, utan att ta ställning för någon av dessa. Men han ser vissa likheter mellan den första och tredje! Den neoklassiska utgår från en idealiserad, orealistisk bild av den perfekta marknaden. Medan den marxistiska (snarare den sovjetiska!) tror att ett helt land kan styras planmässigt som en fabrik.

Ellman framstår som fri från ideologiska skygglappar, och framställningen är sakligt resonerande. Brister i kapitalismen - arbetslöshet, ojämlikhet och instabilitet - döljs inte, liksom inte heller fördelar med socialism - rätt till arbete, social trygghet och hög utbildningsnivå. En brist är ändå, tycker jag, att han avstår från att spekulera i hur en socialistisk ekonomi skulle kunna fungera i ett högt utvecklat, kapitalistiskt land.

Boken skrevs strax innan Sovjetunionen föll sönder, så det är inte konstigt att slutomdömet om den "socialistiska planeringen" är övervägande negativt. Men Ellman är också kritisk till resultaten av de marknadsreformer som gjorts och var på väg i de "socialistiska länderna". Frågan är väl om han hade ändrat ståndpunkt om han sett den enorma tillväxten i det "marknadssocialistiska" Kina under 90- och 2000-talet.

Den sovjetiska planekonomin från 1934, den "traditionella" eller "marxist-leninistiska" modellen, sägs bestå av följande fem punkter:
  1. statligt ägande av produktionsmedlen
  2. politisk diktatur
  3. ett centraliserat, hierarkiskt planeringssystem
  4. "imperativa planer", (i motsats till "indikativa planer"), lägre organ måste följa instruktioner från högre organ
  5. fysisk (i motsats till penningmässig) planering
Det är svårt att se varför punkt 2 borde ingå i en socialistisk ekonomi. Punkterna 3 och 4 förefaller inte heller som nödvändiga inslag. Det är rimligt att anta att det är historiska skäl som gjorde att dessa inslag kom att tillämpas i Sovjetunionen (och senare i Kina).

Punkterna 1 och 5, tror jag däremot i stort sett behåller sin giltighet i framtiden.

Ellman utgår inte från "hur det kunde varit" om inte om varit, utan hur den socialistiska planeringen faktiskt fungerade. Vilket är motiverat i en bok som denna. 

Trots att den sovjetiska planeringsmodellen knappast kommer att upprepas, så finns det ändå dyrköpta lärdomar att dra. Ellmans bok innehåller diskussioner av problem, som framtida "planekonomier" säkert också kommer att ställas inför.

Ett sätt att beskriva skillnaden mellan privatkapitalism och socialism (eller byråkratisk statskapitalism, om man så vill) är att i den förra räcker den samlade efterfrågan inte till för att de producerade varorna ska säljas, medan det i den senare är det utbudet som aldrig räcker till. Det ser ut som att dessa två "systemfel" är symmetriska. Men nog framstår det kapitalistiska systemfelet som absurt jämfört med det socialistiska?

Ändå var de kroniska problemen med det ständiga köandet och bristen på konsumtionsvaror i Sovjet besvärande för systemet. Men enligt Ellman finns det ingen enskild bra förklaring till problemet.

En teori om köerna är att den politiska ledningen medvetet valde att hålla inskränka antalet anställda i distributionen av varorna. Man införde ett system där det viktigaste var att kontrollera att statsegendom inte stals eller förskingrades. Personalen såg det därför som sin uppgift att hålla kunderna borta från produkterna!

En "social förklaring" är att motiverade höjningar av livsmedelspriser genast möttes av kraftiga protester. Strejkkommittén i Gdansk 1980 krävde t.ex. ransonering av kött i stället för prishöjningar, vilka bara de bäst ställda hade haft råd med.

Den borgerliga ekonomin förklarar förstås köerna med bristen på marknadsmekanismer. Men det finns även här ett par motsatta teorier, en som utgår från att obalansen var makroekonomisk, "undertryckt inflation" och en som tror att den var mikroekonomisk, bristande balans mellan utbud och efterfrågan på enskilda varor.

tisdag 14 februari 2012

Fortsatt motstånd i Nynäshamn

I ett inlägg från april i fjol beskrevs hur allianspolitikerna i Stockholms läns landsting vill lägga ned den geriatriska kliniken i Nynäshamn. Man vågade inte ta beslutet själva i Hälso- och sjukvårdsnämnden, utan överlät det till det vårdbolag som vinner upphandlingen.

Landstingspolitikerna har under hösten försökt få till ett "upphandlingsunderlag", där villkoren för äldresjukvården ska beskrivas. Nynäshamnsborna har förstås krävt att det ska stå att geriatriken skall fortsätta bedrivas i Nynähamn.

För några veckor sedan kom det signaler om att våra kommunpolitiker blivit väldigt pessimistiska om utgången. PRO startade en namninsamling. Och Tankesmedjan Nynäshamn tog  initiativet till en debatt där  det ansvariga landstingsrådet Stig Nyman stod till svars.

Det kom så många till mötet så att lokalen blev fullsatt, och en del fick vända. Här finns ljudklipp från mötet:



Det visade sig alltså att opinionen är lika stark som någonsin. Man hade nött ner motståndet hos politikerna men inte hos befolkningen.

Ett resultat av mötet är att våra kommunpolitiker har ändrat tonläge. Kommunalrådet Anna Ljungdell som för ett par veckor sen var beredd att slänga in handduken, säger nu: "Självklart ska Geriatriken vara kvar i Nynäshamn. Landstingsmajoriteten måste sluta sätta Vårdvalssystemet för människan"

Vi får väl se hur skakad landstingsrådet Nyman blev. Illusionerna om att vi ska ge upp bara tiden går, borde han i alla fall ha skrinlagt...

Nyman antydde att det inte är han som bestämmer. Filippa Reinfeldt är högsta ansvarig för sjukvården men har hittills vägrat säga något i ärendet.  Men det är nog henne vi ska jaga i fortsättningen.

onsdag 8 februari 2012

Nya "Ekonomihandboken"

Den nya uppdaterade "Ekonomihandboken" av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren, utgiven på ETC förlag, kommer förhoppningsvis att studeras på 1000-tals studiecirklar i landet under de närmast åren.

Denna nästan 600-sidiga bok innehåller massor med fakta, diagram och statistik i korta, mestadels mycket lättlästa kapitel. Den tar dessutom upp många ämnen, alltifrån finanskraschen 2008 till förklaringar av pengar, arbetslöshet, inflation och klimatkris.

En genomgående ledtråd i boken är kritiken av den nyliberala politik som förts i Sverige de senaste decennierna, både av socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Det behövs, för trots det katastrofala "marknadsmisslyckandet" hösten 2008 och den pågående eurokrisen, så är det nyliberal, marknadsfundamentalistisk politik som bedrivs för fullt idag.

"Ekonomihandboken" innehåller inte bara värdefulla fakta, utan också en del åsikter, som är kontroversiella även inom "vänstern". Men författarna döljer inte i dessa fall att det handlar om deras personliga åsikter.

En förvånande åsikt är t.ex. försvaret av euron och EMU, med argument som påminner om Bildts tal om kronan som en "skvalpvaluta".Antagligen hänger det här ihop med den reformistiska åsikten att "allt är politik". Men det stämmer knappast i det här fallet: EUs karaktär av "monopolens gemenskap" ändras inte med ändringar av den politiska sammansättningen i parlament eller ministerråd. Varken EU-kommissionen eller Europeiska Centralbanken är faktiskt folkvalda.

En annan tveksamhet är försvaret för fortsatt "ekonomisk tillväxt" trots miljökris och "peak oil". Här låter man faktiskt som gammaldags socialdemokrater.

Författarnas hårda kritik av toppstyrd "planekonomi" (till skillnad från "planhushållning") drabbar förvisso den sovjetiska modellen. Men finns det inte alternativ till denna odemokratiska och hårt centraliserade modell?

Man är däremot för okritiska mot "marknadsekonomi", som man ser som något annat än kapitalism. Kapitalism definieras inte traditionellt som ett system där arbetskraft är en vara som köps och säljs. Utan som ett system där det är tillåtet att köpa och sälja företag, med vidhängande personal.

Men visst har författarna en poäng i att "marknaden" i praktiken inte fungerar som i de nationalekonomiska läroböckerna. Ofta handlar det ju om långvariga, stabila relationer mellan "aktörerna" på marknaden. Innovationer uppstår, säger man också, när marknaden (eller planen i en planekonomi) inte fungerar som tänkt.

Men man missar att i botten på denna  "verkliga marknad" finns hela tiden profitjakten. Målet för den ekonomiska verkligheten måste alltså ändras radikalt. Och med det ett införande av samarbete istället för konkurrens mellan företag, som har det gemensamma målet att tillfredsställa hela samhällets behov.

Jag tycker slutligen att det är lite synd att författarna fortfarande stödjer sig mer på Keynes än Marx. Det kan vara en orsak till att förklaringen av vad pengar är, innehåller en förvirrande blandning av riktiga och felaktiga  idéer. Bankekonomen Richard A Werners beskrivning är mycket enklare.