Den nya uppdaterade "Ekonomihandboken" av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren, utgiven på ETC förlag, kommer förhoppningsvis att studeras på 1000-tals studiecirklar i landet under de närmast åren.
Denna nästan 600-sidiga bok innehåller massor med fakta, diagram och statistik i korta, mestadels mycket lättlästa kapitel. Den tar dessutom upp många ämnen, alltifrån finanskraschen 2008 till förklaringar av pengar, arbetslöshet, inflation och klimatkris.
En genomgående ledtråd i boken är kritiken av den nyliberala politik som förts i Sverige de senaste decennierna, både av socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Det behövs, för trots det katastrofala "marknadsmisslyckandet" hösten 2008 och den pågående eurokrisen, så är det nyliberal, marknadsfundamentalistisk politik som bedrivs för fullt idag.
"Ekonomihandboken" innehåller inte bara värdefulla fakta, utan också en del åsikter, som är kontroversiella även inom "vänstern". Men författarna döljer inte i dessa fall att det handlar om deras personliga åsikter.
En förvånande åsikt är t.ex. försvaret av euron och EMU, med argument som påminner om Bildts tal om kronan som en "skvalpvaluta".Antagligen hänger det här ihop med den reformistiska åsikten att "allt är politik". Men det stämmer knappast i det här fallet: EUs karaktär av "monopolens gemenskap" ändras inte med ändringar av den politiska sammansättningen i parlament eller ministerråd. Varken EU-kommissionen eller Europeiska Centralbanken är faktiskt folkvalda.
En annan tveksamhet är försvaret för fortsatt "ekonomisk tillväxt" trots miljökris och "peak oil". Här låter man faktiskt som gammaldags socialdemokrater.
Författarnas hårda kritik av toppstyrd "planekonomi" (till skillnad från "planhushållning") drabbar förvisso den sovjetiska modellen. Men finns det inte alternativ till denna odemokratiska och hårt centraliserade modell?
Man är däremot för okritiska mot "marknadsekonomi", som man ser som något annat än kapitalism. Kapitalism definieras inte traditionellt som ett system där arbetskraft är en vara som köps och säljs. Utan som ett system där det är tillåtet att köpa och sälja företag, med vidhängande personal.
Men visst har författarna en poäng i att "marknaden" i praktiken inte fungerar som i de nationalekonomiska läroböckerna. Ofta handlar det ju om långvariga, stabila relationer mellan "aktörerna" på marknaden. Innovationer uppstår, säger man också, när marknaden (eller planen i en planekonomi) inte fungerar som tänkt.
Men man missar att i botten på denna "verkliga marknad" finns hela tiden profitjakten. Målet för den ekonomiska verkligheten måste alltså ändras radikalt. Och med det ett införande av samarbete istället för konkurrens mellan företag, som har det gemensamma målet att tillfredsställa hela samhällets behov.
Jag tycker slutligen att det är lite synd att författarna fortfarande stödjer sig mer på Keynes än Marx. Det kan vara en orsak till att förklaringen av vad pengar är, innehåller en förvirrande blandning av riktiga och felaktiga idéer. Bankekonomen Richard A Werners beskrivning är mycket enklare.
Skilja mellan marknad och kapitalism gör även Braudel - och gör en stor poäng av det - så jag kan tänka mig att även Wallerstein gör det utan att göra nån poäng av det.
SvaraRaderaMarknader har vi nämligen haft i minst tiotusen år, men kapitalismen är en ganska ny företeelse.
Hur den nu än definieras. Wallersteins definition är, om jag minns rätt, ett samhälle där kapitalackumulation är den överordnade drivkraften.
Jag antar att även utan detta skulle marknader kunna finnas, precis som dom fanns innan detta samhälle fanns.
Det är stor skillnad mellan dagens globala kapitalistiska marknader och en medeltida "marknad" i staden dit bönderna åkte för att avyttra sina överskottsprodukter.
SvaraRaderaDagens småskaliga, lokala torghandel utgör ju inte direkt något problem. Men så spelar den ju ytterst liten roll för ekonomin i stort.
Konsekvenserna av att småföretag konkurrerar med varandra är förstås betydligt mindre än när jättar med 100000-tals anställda slåss på liv och död. Trots att båda typerna av "marknad" bygger på privat äganderätt och konkurrens.
Socialister har alltid varit skeptiska till att det skulle räcka att byta ägare från aktieägare till anställda, så länge konkurrensen fortsätter att tvinga fram jakt på maximal vinst på "marknaden".
Jag tror knappast att företag ägda av anställda skulle vinstmaximera - de har ju också kravet på sig att alla ska behålla jobbet. Med mera. De skulle nog snarare ha målet överlevnad, med budgeten som en begränsande faktor.
SvaraRaderaUngefär som en offentlig institution innan New Public Management gjorde rent hus med såna idéer. De hade mål som t.ex. bästa möjliga sjukvård inom ramen för en budget på X kr.
Wallerstein har ju amerikanska universitet som modell för "efter kapitalismen" - dvs institutioner som har bruksvärdesmål inom ramen för tillgänglig budget. Och såna kan ju faktiskt utmärkt styras av de anställda, eller av olika kombinationer anställda-lokalsamhälle-nationellt samhälle.
"Jag tror knappast att företag ägda av anställda skulle vinstmaximera".
SvaraRaderaDe anställda vill naturligtvis inte vinstmaximera, men poängen är att "marknaden", konkurrensen på världsmarknaden tvingar fram vinstmaximering, precis som för företag ägda av kapitalister.
Orsaken till vinstmaximeringen är inte vad som står i lagen om aktiebolag, vilket en del reformatorer av kapitalismen har fått för sig. Tvärtom, lagen avspeglar marknadssystemet. Det räcker alltså inte att skriva in krav på "samhällsansvar" i aktiebolagslagen, så har vi hamnat i "kapitalism 4.0" med mänskligt ansikte.
"Vi" äger ju faktiskt redan stora poster i näringslivet genom "våra" pensionsfonder! Detta har inte ändrat ett jota på det kapitalistiska systemet.
Kapitalismens grund är just marknadsekonomin som omfattar större delen av all ekonomisk verksamhet. Och numera även sjukvård, skolor, äldreomsorg. Skadeverkningarna är speciellt stora i dessa verksamheter, men samma typer av problem finns förstås också i det s.k. privata näringslivet.
Bristande priskonkurrens hos oligopolen betyder inte alls att man inte försöker konkurrera ut varandra på andra, mer eller mindre samhällsskadliga sätt.
Vi har ju också det kända misslyckade experimentet med den jugoslaviska "arbetarstyrda" marknadssocialismen efter andra världskriget.
Jag vet inte hur mycket Wallersteins exempel med icke-profitstyrda, stiftelsedrivna universitet bevisar egentligen. Mer än att vinstmaximering inte är inbyggd i den mänskliga naturen, vilket i och för sig är chockerande att höra för nationalekonomer.
Skattefinansierade universitet i all ära, men hur ska relationerna mellan företagen fungera? Om varken den kapitalistiska djungelns lag ska råda, eller den hårt centraliserade, sovjetiska "planekonomin"? Vi har ju faktiskt inga bra exempel att peka på.
Ett problem som socialister varit medvetna om redan för 150 år sedan är att det är lika svårt att ha "lite grann socialism" i en kapitalistisk ekonomi, så som det är att vara bara "lite grann" gravid.
Att övergå från en ekonomi som huvudsakligen bygger på konkurrens mellan självständiga enheter, till en ekonomi där samarbete för samhällets bästa är principen - är en radikal förändring. Och måste rimligen att ta en viss tid.
Att ha "blandekonomi" under lång tid går knappast. Antingen vinner den kapitalistiska eller den socialistiska vägen, som man sa i Kina på 60-talet. Marknadsekonomi för verksamhet i liten skala måste accepteras till att börja med, men i längden leder den automatiskt till kapitalism.