Pocketboken "Planhushållning och direktdemokrati", av W Paul Cockshett och Allin Cottrel, håller inte alls med. Planhushållning med hjälp av modern teknik är överlägsen marknadsekonomin i effektivitet. Och har förutsättningar att vara snabbare i att reagera på ändringar i konsumenternas preferenser!
Om man dessutom i planeringen skulle utnyttja modern kommunikationsteknik, så skulle ett planeringsorgan kunna reagera blixtsnabbt på förändringar i produktionsförutsättningarna. Marknadsekonomins anpassningsmekanism via långsamma "prissignaler" från marknaden skulle framstå som stenåldersmässig...
Cockshotts och Cottrells förslag är en rent socialistisk modell i marxistisk mening. Pengar och därmed kapital är därför avskaffade. Istället ska en viss mängd arbete belönas med ett "arbetskvitto", som berättigar till uttag av konsumtionsvaror motsvarande samma arbetstid. Dessa arbetskvitton cirkulerar inte som pengar, utan är förbrukade när de använts.
Även om pengar inte används, pläderar Cockshott och Cottrell för en sorts marknadsmekanism för konsumtionsvaror, så att utbud och efterfrågan kan hållas i balans. Arbetstids-"priset" på konsumtionsvarorna kan behöva höjas respektive minskas om efterfrågan är större än respektive mindre än utbudet. Men större skillnader ska istället resultera i ökning eller minskning av produktionen utifrån den information, som strömmar genom kommunikationsnätverken. Köproblemen som man hade i Sovjet ska därför inte behöva uppstå.
Problemen med planhushållningen historiskt är kanske ändå inte främst tekniska utan politiska. I vems intresse sker planeringen? Vilka styr den? Därför handlar boken också om demokratins problem, där de pläderar för användning av modern teknik för att genomföra en direkt demokrati, som liknar den som praktiserades i det antika Aten. (Och som de påpekar, resulterade i gigantiska framsteg i filosofi, vetenskap och kultur.)
Tack för den här bloggen! Jätteintressanta ämnen ni tar upp. Jag har inte läst Wallerstein än men planerar att göra det snart, befriande att se att det finns en intelligent svensk debatt kring det han diskuterar.
SvaraRaderaSe här, jag skrev nyss i ett annat inlägg att jag tror på direktdemokrati. Fler gör det! Intressant fråga att diskutera vidare. Snart ska jag börja läsa boken om planhushållning, men inte riktigt än. Ser framemot att få göra det.
SvaraRaderaFaktiskt begriper jag inte poängen. Marknadsekonomins problem är inte att den skulle vara långsam med att uppfatta konsumenternas preferenser - det är att de kapitalister som styr systemet ofta inte har något intresse av att göra detta eftersom det lönar sig bättre att erbjuda det man har investerat i. Och samma problem återkommer i ett plansystem.
SvaraRaderaOch ofta är konsumentens preferenser förutbestämda eftersom bara vissa saker går att efterfråga. Typ bilar i ett bilsamhälle. Eller privata pensionsförsäkringar i ett samhälle där de offentliga pensionerna har devalverats. Där kvittar det vilken mekanism man tillämpar, resultatet blir detsamma.
Och om man följer problemet längre: ibland är det destruktivt att uppfatta konsumenternas preferenser. Ibland är det helt enkelt inte lämpligt att vi är konsumenter, det är bättre att vi är medborgare. Och då är det inte preferenserna som gäller, det är kompromissbeslutet vi kommer fram till på politisk väg. I det fallet behövs alltså varken marknad eller plan, vad som behövs är politiska beslutsmekanismer.
Det stora problemet i dagens samhälle är alltså inte avvägningen mellan plan och marknad, det är mellan politik och marknad. Eller, om man nu följer Polanyi fullt ut: mellan marknad, politik och gåvoekonomi.
Du har säkert rätt om "problemet i dagens samhälle", men man kan ju fråga sig i ett längre perspektiv, om det samhälle utan någon marknad alls, som Marx föreställde sig, är "tekniskt" möjlig. Cockshott svarar till skillnad från de flesta 'ja' på den frågan. Då är ekonomisk planering utifrån demokratiskt bestämda behov enda alternativet, vad jag kan förstå.
SvaraRaderaPlanering i sig är ju bara en teknik, och används ju även i kapitalistiska ekonomier. Därför är det missvisande att betrakta motsatsen plan - marknad som den avgörande.
Det är syftet med produktionen som är avgörande, direkt för behov eller direkt för profit (och indirekt för efterfrågan).
Cockshott skiljer mellan strategiska beslut om infrastruktur, vilka branscher man ska satsa på, som ska tas på politisk, demokratisk väg, och dels på de miljoner detaljbeslut om vilka konsumtionsvaror som ska produceras. Det är ju det senare slaget av beslutet som Sovjets planeringssystem anses ha misslyckats så kapitalt med. Och som Cockshott har ett detaljerat förslag på lösning för (med hjälp av modern datateknik).