En ovanligt lättfattlig sammanfattning av den marxistiska kristeorin finns här, skriven av en numera okänd ekonom vid namn Winternitz 1949. Marx fick aldrig tid själv för att skriva en sådan beskrivning, men enligt Winternitz finns alla elementen till utspridda på olika håll i hans skrifter.
Winternitz lyckas knyta ihop och se sambanden mellan de till synes olika "teorierna". De två teorier han trycker främst på och som han anser är delar av en helhet, är "teorin" om överproduktion och "teorin" om profitkvotens fallande tendens.
Profitkvoten spelar faktiskt huvudrollen i båda dessa "teorier" - det är alltid den förväntade lönsamheten, som kapitalisten tvingas utgå från i sina beslut. Annars går han så småningom under i konkurrensen.
Om efterfrågan av någon anledning stiger på en enskild vara, så stiger priset, och därmed profitkvoten, "lönsamheten". Resultatet blir att kapital dras till produktionen av denna vara. Utbudet ökar alltså och därmed minskar priset igen. Denna mekanism, prisernas pendling runt "värdet", beskrevs redan av Adam Smith och David Ricardo.
Men samma mekanism kan vi se i funktion hos hela ekonomin i den s.k. konjunkturcykeln. Efter krisen förstörs en mängd kapital, fysiskt och värdemässigt. Svaga företag köps upp billigt av starkare, och profitkvoterna börjar stiga. Konsumtionsvarulagren försvinner till slut, efterfrågan överstiger utbudet och priserna börjar stiga.
Produktiviteten stiger när förbättringar införs vilket innebär att varornas värden sjunker, samtidigt som priserna stiger. Till slut måste bubblan spricka - plötsligt bjuds det ut fler varor än det finns efterfrågan på till gällande priser. Priserna sjunker tvångsmässigt till nivåer under värdena. Kumulativa processer drev uppgången, och detsamma gäller för nedgången.
Winternitz går inte in på varför nedgångarna, "recessionerna", i vissa perioder är korta och svaga, in andra långa och djupa. Den "långa depressionen" under ett par decennier ca 1870-1890 liksom den "stora depressionen" på 1930-talet är exempel på djupa nedgångsperioder.Wallerstein har ju däremot anslutit sig till ryssen Kondratieffs idé om längre cykler eller vågor på ca 50 år, där antingen hög- eller lågkonjunkturerna dominerar.
Inte heller kunde han ju av naturliga skäl beskriva de specifika dragen i efterkrigstidens kriser, "stagflationen" under 1970-talet och de återkommande finanskriserna under den nyliberala eran.
Men Winternitz ansluter sig till Marx åsikt att profitkvoten har en tendens att falla på sikt. Det döda kapitalet, maskiner och råvaror tenderar att öka på bekostnad det levande, som är den enda källan till profiten. Ett sätt att motverka detta är att öka exploateringen, vilket i sin tur bara skärper klassmotsättningarna och kapitalets välde ifrågasätts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar