onsdag 7 januari 2015

En kritik av Piketty

Den marxistiske ekonomen  Fred Moseley förklarar - rätt övertygande, även om det inte är lätt att hänga med i alla detaljerna - varför Thomas Pikettys förklaring av de dramatiskt ökande inkomstolikheterna  inte håller för granskning. Dokumentet kan hittas här ("Piketty and Marginal Productivity Theory: A Superficial Application of a Very Bad Theory")

Moseley har en begriplig, alternativ förklaring: kapitalets ekonomiska och politiska makt ökade drastiskt från 70-talet och framåt.

Man får dessutom på köpet en förståelse för att den etablerade neoklassiska ekonomin bygger på lösan sand. Piketty utgår nämligen i sina resonemang från just denna teori, men som han enligt Moseley misshandlar.

Moseleys enkla slutsats:

"I conclude that the profit and wage shares of income are not determined by technology (marginal products, diminishing returns, elasticity of substitution), but are instead determined by the balance of power and the class conflict between capitalists and workers. If the wage share is to be increased in the years ahead, then the working class and its allies will have to organize better and exert more economic and political power in this ongoing class conflict with capitalists."

Men det finns en intressant aspekt på den neoklassiska teorins idé att bortse från "produktionsfaktorernas" priser och uteslutande utgå från tekniska faktorer, som relationer mellan antal arbetare per maskin, hur mycket råvaror som behövs o.s.v..Jag har ju tidigare nämnt att en socialistisk planeringsekonomi ställs inför till synes samma problem: att utan priser saknas en gemensam enhet att mäta olika resurser med.

måndag 5 januari 2015

Lever vi i en "postdemokrati"?

"Post-Democracy" är titeln på en 39 sidor lång analys av fenomenet postdemokrati, som enligt sociologen Colin Crouch ersatt perioden av hyfsat fungerande demokrati 1945 - 1975. Crouch var en ledande figur i "Fabian Society", en anrik grupp radikala - men reformistiska -  socialistiska intellektuella, som länge arbetat inom Labour i Storbritannien.

Boken är dock mycket kritisk mot Tony Blairs New Labour med dess nythatcheristiska politik.  Den argumenterar för att fabianerna ska distansera sig från Labour och vara beredd att stödja andra partier - för att sätta press på Labour.

Det som gör boken - som kom ut 2004 - intressant är att denna socialdemokrats beskrivning av demokratins situation är så lik den som görs långt vänsterut (liksom även av personer som kommer från högern, som Paul Craig Roberts, som utformande Reagans ekonomiska politik.)

Mycket av innehållet känns därför välbekant. Spinndoktorerna, lobbyväsendet och bolagens ökade direkta inflytande på toppolitikerna genom t.o.m. direkt finansiering av deras verksamhet. Crouch försöker också förklara varför kompromissen mellan kapital och arbete under efterkrigsdecennierna bröts. Det är som vanligt misslyckandet för keynesianismen att lösa inflationen, och förändringar i ekonomin som ledde till "globaliseringen", det manuella arbetets minskade vikt, o.s.v.. som förs fram.

Men man kan ju fråga sig varför Crouch har hittat på denna nya term, "postdemokrati". Varför inte bara säga att demokrati tömts på sitt innehåll eller något liknande? Eller som kommunisterna brukat säga att borgerlig demokrati bara är formell och döljer kapitalets diktatur?

Men även om man gör skillnad på "borgerlig" demokrati och "riktig demokrati", folkmakt, som bara kan finnas i en socialistisk stat, så har ordet "postdemokrati"fördelen att peka ut det som var specifikt för decennierna efter andra världskriget. Då  såg ju faktiskt den "formella demokratin" att fungera,  visserligen inte perfekt men visst upplevde breda skikt att man kunde påverka samhällsutvecklingen. Någon ren illusion handlade det alltså knappast om, men det krävdes vissa förutsättningar för denna till synes "omarxistiska period", som nu tycks ha varit ett historiskt undantag.

Crouch förklarar den här exceptionella demokratiska perioden med att massproduktionen krävde masskonsumtion, och att kapitalet därför hade lätt att gå med på höjda reallöner. Men även på de sociala välfärdsreformer som arbetarpartierna drev.

Men när kapitalisterna sedan istället började  tjäna sina  pengar på börsen, och inte i produktionen, så minskade deras kompromissvilja drastiskt. Ökad produktivitet minskade antalet industriarbetare, utflyttningen av produktion till låglöneländer likaså, och då började arbetarpartiernas ledare snegla på andra grupper för att bredda sitt väljarunderlag.

Det utmärkande för "postdemokratin" enligt Crouch är att vissa delar av den tidigare framgångsrika demokratin bibehålls: möjligheten att avsätta regeringar genom val och den allmänna rösträtten. Det kan se ut  som att demokratin globalt har varit oerhört framgångsrik. Men Crouch håller inte med. Det är liksom före demokratins införande återigen små ekonomiska eliter som tar har makten över politiken.  Medborgarna nöjer sig passivt med att rösta på eliternas politik, formulerade av reklambyråer i fördummande slagord.

Vi har alltså idag ett styrelsesskick som är en komplicerad kombination av fördemokratiska och demokratiska drag. Postdemokratin liknar på så sätt  andra "post"-företeelser. "Postpolitik" handlar väl mer om hur de politiska partierna förändrats, men det är ett begrepp som förekommer oftare än "postdemokrati".

"Postmodernismen" känns däremot svårare att passa in i den här modellen, med ett "före" och ett "efter" som behåller drag från företeelsen i fråga. Istället har i alla fall jag uppfattat postmodernismen som ett negativt avståndstagande från modernismen utan tillhandahålla något positivt alternativ.