fredag 24 augusti 2012

Feldt om socialdemokratins kris

En fråga som dyker upp  när man läser Kjell-Olof Feldts "En kritisk betraktelse" med underrubriken "Om socialdemokratins seger och kris", är varför Feldt är socialdemokrat. Hans politikrekommendationer i slutet av boken kunde lika gärna vara skrivna av en moderat, och att han aldrig sett sig som socialist av något slag framstår klart. Wigforss avfärdas t.ex. som "utopist"!

Ett kapitel med rubriken "Kapitalismen - vad gör vi med den?" börjar med följande anekdot: "Vid ett samtal med  jag hade med Tage Erlander 1984 försökte han övertyga  mig om att socialdemokratin måste förbli ett antikapitalistiskt parti". Men det lyckades Erlander förstås inte med - Feldt hade inte och har ingen ideologi. Men Feldt inser att det kan finnas en poäng för Partiet med den utopiska "drömmen om det klasslösa och jämlika samhället", för att hålla "Rörelsen samman" och hålla uppe "rågången mot de borgerliga partierna".

För Feldt handlade uppgiften  som finansminister och ordförande i riksbanksfullmäktige att få kapitalismen "att fungera". Och då krävs det uppoffringar av folket! Man kanske kan jämföra honom med de nyliberala "teknokratiska" bankirer som idag styr i länder som Italien och Grekland. 

Feldt försvarar fortfarande den nyliberala politik han drev på 80-talet. Avregleringen av banksektorn ledde visserligen till bankkollaps och kris, men det var ju politiskt omöjligt att samtidigt låta kronan flyta, vilket han av någon anledning tror hade hjälpt.

Men besviken är han - dels på LO som inte hängde med i alla svängar, dels på de otacksamma medlemmarna i hans eget parti - "inte ens vårt folk godtog regeringens maning om att uppoffringar i solidaritetens namn var nödvändiga"!

Feldts självsäkerhet är större än hans  förmåga till kritiskt tänkande. Han köper fortfarande propagandan om  "kostnadsinflation" från 70-talet, han tror fortfarande att det måste finnas 6 % arbetslöshet för att undvika inflation ("NAIRU"), han har svalt propagandan om ålderschocken, m.m. m.m.

Även om Feldts åsikter ligger nära högersossarnas som styr SAP idag, så tror jag inte att de är glada över den här boken. Feldt är nämligen frispråkig och visar hur illa det är ställt det med SAP idag. "Kommunikatörerna" har tagit över, medlemmarna har noll inflytande och det går inte längre att tala om ett folkrörelseparti.

Feldts rekommendation är att istället för PR-människor, satsa på "analytiker". Och då tänker han nog på personer som han själv, "experter" med gediget opolitisk (borgerlig) världssyn.

Första halvan i boken om SAP:s historia, är faktiskt klart läsvärd. Till skillnad från gängse högersossar, så förtränger han inte SAP:s socialistiska rötter. Det finns faktiskt stora  likheter mellan hans historieskrivning och den som Daniel Ankarloo gör i "Välfärdsmyter".

Skildringen av motsättningen inom rörelsen mellan kommunpolitiker och rikspolitiker är också intressant.  Den uppgivenhet och passivitet som präglar politikerna på den lokala nivån, vilken Ankarloo skildrade i "Välfärdsmyter", får sin förklaring: de blev överkörda gång på gång, då rikspolitikerna överlät stora uppgifter till den kommunala nivån utan ge den motsvarande resurser. Den kommunala demokratin är nog i stort sett ett skämt idag. Men Feldt skulle förstås aldrig uppmana dem att göra uppror...

Det finns en klarsyn hos Feldt om att bankernas verksamhet idag är samhällsskadlig, då "de stora bankernas ledningsskikt verkar ha svårt att förstå att de numera företräder samhällsinstitutioner och inte enbart företag som tjänar privatkapitalistiska intressen". Vore det inte logiskt då att "socialisera affärsbankerna"? Nej, "det är inte sådana ungdomsförvillelser jag vill att socialdemokratin ska återvända till".  Feldts alternativ är att istället dela upp storbankerna i mindre banker, vilket han ser som en kapitalistisk lösning, för då ökar ju konkurrensen.

måndag 20 augusti 2012

Obama och att stödja det minst onda

I ett tidigare inlägg, kommenterade jag kort, principen om att "min fiendes fiende är min vän".  En snarlik princip, som jag också nämnde i inlägget, är att man ibland måste välja det "minst onda av två onda ting". I USA pågår en debatt om den senare principen bör tillämpas i det kommande presidentvalet av den vänster som är motståndare till Wall Street och de imperialistiska krigen.

Ett debattinlägg av Mike Ely har, tycker jag,  förkrossande argument för att principen om "det mindre onda" inte ska användas i detta läge av dem som är emot världssystemet, specifikt av dem som kallar sig kommunister. Deras uppgift är att avslöja systemet, och att både Demokraterna och Republikanerna är delar av det.

Följande stycke i Elys kritik av det "kommunistiska" FRSO:s rekommendation att rösta på Obama, är intressant:

"Voting  is really is not the issue, because (as FRSO also explains from their own perspective) voting actually doesn’t change things. It is the politics and channeling around the voting that matter. And the politics of emphasizing the evil of Republicans, while soft-pedaling the crimes of the Democrats (who btw hold a  lot of power) is far more significant than whether this or that leftist votes (or whether this or that FRSO support mobilizes votes). In other words, the significant thing is that FRSO (and its supporters) train people in the terrible logic and practice of the lesser evil (even if each of them insists that they, personally, would never vote for him)."

Själva röstandet är med tanke på vänsterns svaghet i USA rimligen underordnad den politik som vänsterkrafterna propagerar för. Vänstern avgör ju inte valet. Där har Ely rätt, tycker jag.

Ely tycks mena att prakttiserandet av "det mindre ondas" teori alltid är fel. Men ett känt exempel på hur kommunister självkritiskt senare erkänt att man agerade fel var när man för sent övergav linjen att socialdemokrater och nazister var lika goda kålsupare ("tvillingar") i 30-talets Tyskland.

Och även om det inte spelar någon större roll vem vänstern i USA rekommenderar folk att rösta på, så var läget annorlunda t.ex. i Grekland före senaste valet. De "kommunister" som principfast avstod från att rösta på Syriza, och därigenom hjälpte fram högern till regeringsmakten, agerade knappast förnuftigt.

Tyvärr är politik svårare än att tillämpa en eller annan till synes självklar princip i alla situationer. Man kommer inte undan en konkret undersökning och diskussion om den specifika i situationen.

måndag 6 augusti 2012

Pål Steigan kontra Stefan Lindgren

Det har uppstått en debatt mellan två gamla maoister om en ytterst viktig fråga: finns det någon möjlighet för kapitalismen att komma ur den pågående depressionen genom reformer? Lindgren tror det, men inte Steigan.

Efter varsitt debattinlägg står det 1 - 0 till Steigan. Vi får se vad Lindgren svarar...

Det som är avgörande är enligt min mening bedömningen av den ekonomiska situationen. Och då är det nödvändigt att sätta sig in i denna med utgångspunkt från Marx teorier i Kapitalet. En som ägnar sig åt sådana studier är Michael Roberts. Diverse förslag till reformer av penningsystemet kan vi nog glömma!

Det är tänkbart att kapitalismen kan "lösa" sin kris på samma sätt som på 30-talet, genom världskrig och genom enorm förstörelse av produktivkrafterna. Och kapitalismen skulle sedan kunna rulla igång igen. Men jag tror inte Lindgren eller någon annan ser den "lösningen" som acceptabel.

Tillägg 9 augusti 2012: Stefan Lindgren har gjort ytterligare ett inlägg här.  Steigans tal på fredskonferensen i Degerfors, som utlöste debatten finns här.

söndag 5 augusti 2012

Vad var det för fel på den "demokratiska centralismen"?

Olika varianter av "demokratisk centralism" har präglat partier med ursprung i arbetarrörelsen. I de kommunistiska partierna var termen vedertagen, även om många kommunister sedan Sovjetunionens fall flörtat med anarkistiska tankar om att organisering via partier numera skulle vara en oframkomlig väg. 

Att även den svenska socialdemokratin behärskas av en sorts "demokratisk centralism" framkom med stor tydlighet när Håkan Juholt avsattes av personer som samtidigt bedyrade honom allt stöd.

Om man med "demokratisk centralism" menar principen att organisationen demokratiskt fattar beslut om en handlingslinje och att medlemmarna sedan följer besluten, då är begreppet okontroversiellt. Men i arbetarrörelsen har det kommit att innebära betydligt mer.

En tolkning har varit att politiken först diskuteras "internt" innan den "förs ut" till folket av ett kollektiv som till synes tycker likadant. Att föra fram avvikande åsikter från "partilinjen" bör man inte göra. Gör man det ändå så anklagas man lätt för "fraktionsverksamhet". Det säger sig självt att fraktionsförbudet hämmar den politiska debatten och att det är ett mäktigt vapen i händerna på varje partiledning.

Under en tid kan visserligen en organisation som tillämpar en sådan hård partidisciplin verka vara oerhört effektiv. Men historien visar att i längden spricker sådana partier eller så tynar de bort.

Den här "hårda" tolkningen, speciellt inom kommunismen, har på senare tid utsatts för kritik av forskare som Lars Lih. Den leninistiska, bolsjevistiska partimodellen uppstod först efter oktoberrevolutionen. Före denna fördes debatten inom både den tyska och ryska socialdemokratin helt offentligt. Strax före oktoberrevolutionen diskuterades t.o.m. tidpunkten för maktövertagandet i pressen, utan att någon uteslöts ur  partiet!

 Det var en myt som spreds både av "trotskister" och "stalinister" efter Kommunistiska Internationalens bildande, att de ryska bolsjevikerna skulle ha tillämpat några speciella  "bolsjevikiska" principer i sitt partibygge före revolutionen.

Det fraktionsförbud som infördes redan under Lenins tid, var vad jag kan förstå ett av "1900-talskommunismens" värsta misstag. Inte för att det är något positivt i sig med fraktioner, partier inom Partiet, inte ens om man som trotskisterna döper om dem till "tendenser" och t.o.m. uppmuntrar till sådana. Men att förbjuda fraktioner är ett säkert sätt få hemliga och därmed riktigt skadliga fraktioner att uppstå.

De kinesiska kommunisterna förde fram viss kritik mot Stalins verklighetsfrämmande syn på det "monolitiska partiet". Det pågår enligt Mao hela tiden en kamp inom Partiet mellan "två linjer", och den kampen går inte att önska bort, utan är tvärtom det som utvecklar partiet. Men genom att man ändå schizofrent nog behöll den "demokratiskt centralistiska" principen om lydnad under Centralkommittén,  så lyckades "kapitalistfararna" enkelt ta makten efter Maos död.

Ett grundläggande fel med denna "demokratiska centralism" är den felaktiga uppfattningen att organisationer kan ha åsikter. Det är uppenbart en fiktion, men en fiktions som man låtsas tro på. Åsikter kan man naturligtvis bara individer ha. Och åsikter är något som alltid måste kunna ifrågasättas - annars försvinner inte "felaktiga åsikter", d.v.s. åsikter som inte stämmer med verkligheten.

Vad organisationer ska fatta beslut om är inte "åsikter", utan om gemensamma aktioner. Ledningar vill naturligtvis av bekvämlighetsskäl kunna styra åsiktsutbytet och debatten. Strategin får visst diskuteras, men bara före kongressen, i "ordnade" och av ledningen beslutade  "former". Men en sådan makt får man aldrig ge någon ledning!