Immanuel Wallerstein jämför USA:s bortdragande av sin militär från Irak, med nederlaget i Vietnamkriget. Denna säkert för många överraskande analys underbyggs med fakta i hans senaste krönika, "US Withdrawal and Defeat in Iraq".
Wallerstein har ju länge hävdat att USA:s makt är på nedgång, men t.ex. kriget i Libyen har fått en del inom "vänstern" att överskatta USA:s styrka. Det finns ju också en del kritiker av USA:s imperialism, främst på högerkanten, som tror att CIA styr det mesta i hela världen. Därför är det nyttigt med konkreta analyser av Wallersteins slag.
En anledning till att delar av vänstern troligen rycker på axlarna åt det amerikanska tillbakadragandet, är att man "glömt bort" att det finns en grundläggande motsättning mellan imperialistiska makter och förtryckta länder. Man har likaså "glömt" att det finns ekonomiska orsaker till denna konflikt.
De krafter i Irak som pressat fram tillbakadragandet är nationalistiska och inte ett dugg "revolutionära" eller "socialistiska". Därför ser "vänstern" det som ointressant att stödja dessa nationalister mot supermakten USA. Steget blir då kort till att stödja de "egna" kapitalisternas utsugning av folken i Syd.
Så sant, Hannu! "Vänstern" tycks vara ett kotteri som är mest intresserat av att klia varandra på ryggen och digga samma sorts analyser. Om vi vill träffa folk som verkligen vill något hittar vi fler av dom i t.ex. miljörörelsen.
SvaraRaderaOK, bakslag för USA, men bör det inte få gå ett tag till innan vi är säkra på hur stort och avgörande det är, och vem som långsiktigt verkligen tjänar på det? Det finns ju andra aktörer i området, bland annat Turkiet och gulfstaterna som kan hitta på saker.
SvaraRaderaDet finns en annan risk, nämligen att färre USA-folk på marken i Irak gör att tröskeln för en israelisk attack mot Iran sjunker en bit. Tidigare har ju jänkarna suttit som en sorts gisslan - ganska lätt åtkomliga för iranska hämndattacker - men nu blir det ju vad jag förstår bara den kombinerade militärbasen och ambassaden kvar. Och israelerna verkar rätt desperata vid det här laget, med en växande politisk/militär fraktion som verkar ge blanka fan i vad en attack mot Iran kan leda till, och en ryggradslös ledning i USA som inte kan säga ifrån.
Jag undrar om beskrivningen "en ryggradslös ledning i USA som inte kan säga ifrån" stämmer. Är det verkligen hundens svans som viftar på hunden?
SvaraRaderaEller är det bara som det ser ut, för att USAs politiska ledning av naturliga skäl inte kan säga offentligt vilka politiska mål de har.
USA har allierat sig med den religiösa staten Israel för att det tjänar USAs intressen. På samma sätt har USA understött och allierat sig med den islamistiska fundamentalismen. I en artikel i Monthly Review beskriver Samir Amin hur det Muslimska Brödraskapet är en medveten skapelse av den brittiska imperialismen.
Men varken Israel eller SaudiArabien är förstås 100 %-igt fjärrstyrda från USA, så visst kan de tänkas vifta lite extra på svansen ibland. Men husse får nog fortfarande betraktas som den riktigt farliga fienden.
Vad gäller Irak, så saknade jag den ekonomiska aspekten i Wallersteins artikel. Men det har funnits notiser i pressen om att amerikanska bolag fått konkurrens i Irak. Så den amerikanska plundringen av landet mildras troligen tack vare det militära uttåget.
Länk till Samir Amins artikel: http://monthlyreview.org/2011/10/01/an-arab-springtime
SvaraRaderaFör guds skull, skaka av er den där tron på att fjärran intressen styr. Även Amin tycks ha dukat under för den, om IB "skapades" av britterna så gjorde dom sig fria ganska snart och deltog i allsköns protester mot kolonialmakten. Folk har egna intressen och agerar utifrån dessa. Sen är det en annan sak att de inte nödvändigtvis måste vara "våra" intressen bara för att de inte är USAs.
SvaraRaderaUSA har kunnat styra mycket utifrån att de har stått för en stor andel av världens ekonomi, men det gör de inte längre. Andra maktspelare dyker upp, som blir starkare för varje år. USA är fortfarande störst men Kina går om inom tio år. Och då kanske även EU - eller det som finns kvar av EU, om det kraschar - vågar bli lite mer självständigt. Och så har vi Ryssland, och Indien, och Brasilien.
Och så har vi den arbetarrörelse som redan har kommit igång i Kina och borde ge lite råg i ryggen åt den över hela världen. Och så har vi småbonderörelsen som gjorde så starkt ifrån sig runt 2000. Etc etc.
Imperialism är väl just att "fjärran intressen styr"? Vilket inte utesluter att olika typer av krafter bekämpar dessa "fjärran intressen". Som i Irak shiamuslimerna.
SvaraRaderaAmin skriver också om strategiska allianser, inte om direkt "fjärrstyrning".
Imperialiststaterna spelar ändå i aht första fiolen i dessa allianser.
Det ser förstås märkligt ut att USA, som säger sig bekämpa islamistisk terrorism, samarbetar med dessa terrorister, både med Al Qaeda och stater som wahhabisternas Saudiarabien. Det beror förstås inte på att Bush/Obama gillar islamistisk fundamentalism, utan på realpolitik. Men faktum kvarstår.
Och jag är inte beredd att utan vidare avfärda Samir Amins påstående att USA idag satsar på Muslimska Brödraskapet i Egypten, nu när Mubarak inte längre kan användas.
Ibland är det nog svansen som viftar på hunden, som när en stormakt bygger upp en lokal klient och sedan blir bunden till dennes egna nycker och påhitt. Ibland kan man ju avliva den besvärlige klienten, men ibland är man ju i ett läge där det inte finns någon rimlig ersättare. I Afghanistan verkar man ju sitta inlåst med den genomkorrupta Karzairegimen och diverse krigsherrar.
SvaraRadera"I Afghanistan verkar man ju sitta inlåst med den genomkorrupta Karzairegimen och diverse krigsherrar." Det är väl den normala situationen mellan en imperialiststat och en klientstat. Karzai piper ju till då och då mot att drönarna "av misstag" dödar civila, men USA ger blanka fan i det.
SvaraRaderaIsrael med sin krigsmakt kan förstås inte behandlas riktigt på samma föraktfulla sätt. Men minns hur både Storbritannien och Israel togs i örat under kriget 1956.
Det är normalt svårt att hitta hederliga politiker som är beredda att sälja sitt lands oberoende. USA har ju i aht allierat sig med rena skurkar i tredje världen.
Det är nog bara egenfinansierade NGO:er (som ju skulle vara GO:er då, med tanke på statsfinansieringen) som kan vara helt pålitliga ur stormaktens synvinkel. Men även skurkregimer kan vara bra för stormakten under förutsättning att skurkstrecken inte skadar det som stormakten håller på med, om man bara nöjer sig med att tortera den egna befolkningen exempelvis. Men skurken kan göra så att stormakten hamnar i situationer som är svåra att hantera och där intressemotsättningarna verkar omöjliga att lösa. Spelet USA-Afghanistan-Pakistan (med Indien och Kina i bakgrunden) ser ut som ett sådant fall. En snäll klient hotar väl inte med krig mot sin uppdragsgivare, som Karzai lär ha gjort: "Om ni anfaller Pakistan så kommer vi att slåss tillsammans med dem."
SvaraRadera