Följande lysande och tänkvärda citat är från francesblogg, som jag hittade via Jan Wiklunds diskussion om "vänstern" på folkrörelsebloggen.
"De reformistiska organisationernas samhälleliga funktion är att ofarliggöra den större delen av arbetarklassen genom passivisering och byråkratisering.
Trots att det inte är den ärlige reformistens önskan eller strävan. De
radikala organisationernas och grupperingarnas samhälleliga funktion är
att ofarliggöra resten av klassen genom utmattning och splittring.
Trots att det inte är den ärlige radikalens önskan eller strävan. Är
icke-organisering lösningen? Nej, det är också en organisationsform, och
dess funktion är att ofarliggöra genom individualisering och flyktighet."
Det är förstås diskutabelt att säga att det är "radikala organisationernas och grupperingarnas samhälleliga funktion (min kursivering) är
att ofarliggöra resten av klassen genom utmattning och splittring". Men så har de utan tvekan fungerat, och därför måste dessa organisationer göra upp med detta. För utan radikala politiska organisationer blir det knappast några radikala samhällsförändringar...
Problemet är nog mer intrikat än så.
SvaraRaderaOm man ska koka ihop Frances' och min ståndpunkt är det att "de radikala organisationernas" fokus och kärna inte längre är radikala politiska perspektiv utan sociokulturell habitus. Och dessutom en sociokulturell habitus som skiljer sig från dem som skulle kunna ha ett intresse av radikala politiska perspektiv.
Puddingens bevis är ätandet, som Engels uttryckte det, och Frances' ögonblicksbilder - Dalauppropet, Tunnelbanestriden, Lagenastriden - är påtagliga bevis för att "de radikala organisationernas" bidrag i huvudsak var negativt.
Varför det har blivit så kan man diskutera. Det kan vara att man genom mångårigt harvande har skaffat sig en habitus som många känner sig främmande för. Det kan vara att man har snöat in på Lenins partiteori och uppfattar sig som en elit som andra ska anpassa sig till (vilket dessa andra naturligtvis inte ser med blida ögon). Det kan vara, som Frances brukar säga, att man springer för fort så att alla andra inte hinner med. Det kan vara, som jag antar i min artikel, att man sätter teorierna och ideologin före verkligheten och därför föreslår fel saker. Men på något ställe har det i alla fall blivit radikalt fel.
Jag har väl inget heller att invända mot Frances kritik av de olika vänstergruppernas agerande från och med 80-talet. Men jag tror inte hennes alternativ, "arbetarkollektivens och klassens självständiga kamp" räcker för en radikal samhällsomvandling.
SvaraRaderaHur kommer de "radikala organisationerna" att se ut i framtiden? Inget vet vilka nya typer av partier, splittringar av gamla, sammanslagningar m.m. som kommer att komma. Men det finns många erfarenheter att lära ifrån från arbetarrörelsens historia. Inklusive från "Kommunistiska Manifestet" och "Vad bör göras?" av Lenin (där han ju inte lägger fram en helt egen "bolsjevikisk" teori utan ser det tyska socialdemokratiska masspartiet som föredöme).
"Försök, misslyckas, misslyckas bättre!"
Det fungerade om inte perfekt så åtminstone bättre på den tiden man i första hand identifierade sig med t.ex. arbetarrörelsen och först i andra hand med ett parti. Då fanns det åtminstone nån garanti för att det materiella gick först och inte ideologin...
SvaraRaderaJag har inget principiellt emot att det finns partier. Men just nu fungerar det inte. Just nu är det organisationer runt intressen som är den svagaste länken, det som det behövs mer av. När det fungerar någorlunda finns det tid att tänka på partier.
Partier är förmedlingsorgan mellan folk och stat. Deras uppgift är att kompromissa fram något hållbart. Men om det inte ens finns något att kompromissa mellan blir uppgiften tämligen meningslös.
Vi har inte riktigt samma syn på vad partier är - eller snarare kanske vad de borde vara. Jag återkommer med ett blogginlägg i frågan.
SvaraRaderaPartier är uppenbarligen två saker, vilket förvirrar en aning.
SvaraRadera1. "seriösa" partier, som medlar mellan folk och stat, eller kanske man ska säga det politiskt aktiva folket och staten, för att komma fram till så breda och hållbara kompromisser som möjligt. Ofta är de förankrade i en klass, vilket gör dem stabila. De är oundgängliga i all statsmakt om vi inte tror på upplyst despoti.
2. grupper som binds samman av en ideologi och som uppfattar sig som ett "avant-garde" som "leder" folk. Det är dem Frances skriver om. Och dem kan vi gärna vara utan. De har sällan bidragit till något konstruktivt som inte skulle ha gjorts bättre med andra organiseringsformer.
Jag är helt för att det bildas ett nytt arbetarparti, t.ex - enligt formeln för 1. ovan. Socialdemokraterna blir ju allt skakigare i den rollen, alltmer infekterat av övre medelklassfolk. Men jag tror inte det kan göras förrän det finns en arbetarrörelse att anknyta till. Och jag tror att det tar formen av utbrytningar lika mycket som nybildningar. Jag är inte ens främmande för att det tar formen av intern revolt inom S. Men som sagt, det behövs först en seriös arbetarrörelse som uttrycks genom strejker och annan basaktivitet.
Jag skulle nog vilja lägga till en tredje kategori, som funnits historiskt, nämligen revolutionära partier. Dessa har förenat kännetecken från de båda andra kategorierna. De tidiga tyska socialdemokraterna, bolsjevikerna, KKP m.fl. är exempel.
SvaraRaderaMålet för dem är inte att göra kompromisser i parlamentet, utan ett systemskifte, förändra staten i grunden, och på sikt avskaffa den.
Din andra kategori är smågrupper som försöker bli eller t.o.m. inbillar sig vara sådana revolutionära partier. Möjligheten för någon av våra små "kommunistiska partier", KP, SKP, m.fl. att arbeta sig in i den rollen ser ut att vara små. 70-talets KFML/SKP var en liten bit på väg innan man säckade ihop (det som du kallar "ideologin" krockade med världshändelserna, Kinas närmande till USA, Vietnams invasion av Kambodja, o.s.v.)
Problemet med "ideologin" eller den karta över verkligheten man måste ha, är att den måste hänga med förändringarna i verkligheten. Det är det som smågrupperna (och även KFML/SKP på sin tid) inte klarat av. Det håller inte att hänga fast vid modeller från 1920- och 30-talet.
En socialistisk intellektuell kan göra mycket mer nytta om han ägnar sig åt att analysera historia, ekonomi o.s.v., än att börja jobba på en industri och försöka "leda kampen" där.
Men då är det förstås en fördel om han inte gör det isolerat, utan det finns en politisk organisation där det finns både "arbetare" och "intellektuella".
Nej, din tredje kategori är likamed min första. Partier som lyckas tala för en organiserad klass. Om denna klass har radikala ståndpunkter blir även partiet radikalt.
SvaraRaderaOm partiet försöker krysta fram radikala ståndpunkter utan att ha täckning för det i den klass man antas representera hamnar det i min kategori 2.
Ok, men "partier som lyckas tala för en organiserad klass" är väl en mer vid definition än din ursprungliga: "partier, som medlar mellan folk och stat".
SvaraRaderaI det senare fallet tycks partier obönhörligt ha egna, separata intressen vid sidan av den klass de säger sig representera. Nämligen "statens" intressen. Och staten är som bekant den härskande klassens stat.
Och visst, så har de flesta arbetarpartier slutat, som språkrör för att kompromiss med kapitalet är det bästa som kan uppnås.
Var själv medlem i Arbetarlistan och hade stora förhoppningar
SvaraRaderamen liksom många andra från arbetarrörelsen hade mycket vaga
insikter om t.ex trotskister sätt att arbeta. När jag förstod
vad dom höll på med varnade jag den naive Kjell Eriksson utan
resultat. Det var en läxa att ta med sig i framtiden.
Partiernas problem nu och även tidigare är väl att dom inte
är representativa för sina väljargrupper, representanterna
är ju en förvillande likartad medelklass.
Eventuella nya arbetarpartier måste börja med hur arbetet är
organiserat bland den stora massan, detta är ju orsaken till
möjligheterna att skapa kreativa medborgare.
Tommy Sjöberg
Jag tror inte det finns några genvägar längre, som på 60-talet till politisk medvetenhet. I varje fall den tidens variant som i princip gick ut på att det räckte att rösta på ett av arbetarpartierna, socialdemokraterna eller kommunisterna
SvaraRaderaIdag måste även arbetarna sätta sig in i politiken...
Jag tror inte det finns några genvägar längre, som på 60-talet till politisk medvetenhet. I varje fall den tidens variant som i princip gick ut på att det räckte att rösta på ett av arbetarpartierna, socialdemokraterna eller kommunisterna
SvaraRaderaIdag måste även arbetarna sätta sig in i politiken...