onsdag 23 november 2011

Nyklassisk ekonomi kontra de superrika

Paul Krugman vänder i sin krönika, "Taxing Job Creators", den etablerade ekonomiska "vetenskapen" mot gnället från de supperrika om att de måste betala skatt.

Den neoklassiska ekonomin säger nämligen - och det är det nog inte många som vet - att lönen för en lönarbetare motsvarar det han producerar medan profiten för kapitalisten motsvarar det som hans kapital "producerar".

"If a hedge fund manager gets $60,000 an hour, and he works one hour less, he reduces GDP by $60,000 — but he also reduces his pay by $60,000, so the net effect on other peoples’ incomes is zip."

Men de konservativa "have a deep-seated belief that the 1%, by working harder, are doing the 99% a big favor, creating jobs and raising incomes — and that this gain isn’t fully (or even largely) captured by the money they’re paid."

Vilket alltså strider mot gängse borgerlig nationalekonomisk teori...

Men saken är förstås den, att denna teori som Krugman accepterar,  är fullkomligt idiotisk. Redan Adam Smith bevisade i "Wealth of Nations" att profiten inte är en sorts arbetslön för kapitalistens arbete. Ledningen av produktionen sköttes redan på 1700-talet till större delen av anställda, direktörer och chefer.

4 kommentarer:

  1. Kanske den nyklassiska ekonomin inte ens passar de superrika längre? Vem ska då betala den nationalekonomiska professionens löner?

    SvaraRadera
  2. De superrikas lön faller väl oftast in under facket "ränta" i en eller annan form. De arbetar iaf med ränteuttag. Jag har blivit informerad att räntans skadliga effekt på samhället har varit känt i tusentals år, den moderna ekonomiska teorierna är ett enormt bygge av ad hoc teorier för att försvara räntan och motivera dess existens. Men inte ens ekonomi klarar upprätthålla icke-termodynamiska förhållande i evighet.

    SvaraRadera
  3. Nja, jag håller nog mer i så fall på de klassiska ekonomernas, inklusive Marx´, teori om att mervärdet består av industriprofit, penningränta och jordränta.

    Enligt vulgärekonomerna, som Marx kallade dem och där innefattas de nyklassiska ekonomerna som inte alls går tillbaka till den klassiska, så producera penningkapital på något mystiskt, övernaturligt sätt mer pengar, "ränta".

    Industrikapitalisten lämnar över en del av mervärdet, som de anställda producerat, till banken i "ersättning" för pengar som lånats. Arbetaren som betalar ränta på sina avbetalningsskulder, tar pengarna från sin lön. O.s.v..

    Visst kan krediter, höga räntor och spekulation under en tid skapa "bubblor", men tills slut spricker de genom att de verkliga värdena slår igenom fantasipriserna.

    Men som sagt, penningräntan är bara en form av det mervärde som uppstår ur det obetalda arbetet. Att avskaffa räntorna räcker inte.

    SvaraRadera
  4. Hannu,
    Så är det. Jag menar inte att det är så enkelt som att avskaffa räntor, de kan vara användbara redskap. Vad som skall avskaffas är snarare: Att leva på räntor.

    SvaraRadera