Den europeiska centralbankens, ECB:s, politik är extremt reaktionär tydligen. Dess räntehöjning i april i år kanske "acted as a signal of the ECB’s bloody-mindedness, and that’s what set off the panic." Och han avslutar med: "If that’s what happened, then the ECB’s hard-money madness may have destroyed the euro."
Ja, är man med i EMU så är man med i EMU. Sjunker EMU så sjunker medlemmarna. Hörde något om att Tyskland misslyckades delvis med en obligationsförsäljning nyligen, vilket antyder att hajarna är ute efter de riktigt feta bytena i Europa, inte bara fattiga kusiner söder om Alperna. Bästa chansen för Finland är om inte så många spekulanter tror att det är lönsamt med en konkursförsäljning av landets tillgångar.
SvaraRaderaJag tolkar Krugman som att det är ECB som gör det möjligt för "hajarna" eller "marknaden" eller vad man ska kalla dem, att spekulera i statsskulderna. Loretta Napoleoni ansåg t.o.m. på Socialistiskt Forum, ungefär att "skyll inte på bankerna, dom gör bara det dom ska" och att det är d de som har den politiska makten, som är dom stora skurkarna. (Och vi som väljer dom...)
SvaraRaderaFast det kanske är i viss mån ointressant om det är bankirerna i de stora bankerna, bankirerna i ECB eller bankirerna i regeringarna som ska ha skulden.
Fast om ECB, som jag skrev i inlägget, driver en reaktionär politik, så är frågan om vi, "vänstern","folket" kan ställa krav som är "progressiva" t.ex. på ECB. Även om det vore så, så undrar jag om vi har ekonomiska kunskaper som är tillräckliga för det.
Ett krav som figurerat här och där är att ECB borde i likhet med normala centralbanker bli "lender of last resort", och knäcka spekulationerna genom att skapa pengar ("sedelpressarna").
Det känns svårt att ta ställning till. Det kanske är lika bra att låta euron spricka? Var går gränsen för hur mycket "ansvar" man kan ta för systemets förmåga att fungera?
Man kan ju helt enkelt säga "vi betalar inte för er kris!". En rimlig grundparoll, men vad händer om överklassens svar bara blir att "låt det rasa då, och skyll er själva, för vi kommer i alla fall inte tillåta er att bygga något nytt och bättre"?
SvaraRaderaKrugman tycks tro att orsaken till åtstramningspolitiken på båda sidor av Atlanten, vilken bara förvärrar krisen, skulle vara okunnighet och dumhet hos de ledande politikerna och ekonomerna.
SvaraRaderaFör oss som läst Naomi Kleins "Chockdoktrinen" kan komma att tänka på ett ännu värre alternativ: att kriserna drivs fram medvetet och avsiktligt, då ju de superrika bara blir rikare efter varje kris. Men det kanske är lite väl konspirationsteoretiskt...?
Jag är skeptisk mot teorier som dels förutsätter att politiker skapar bekymmer för sig själv utan att drivas till det av yttre krafter, dels att professorer i nationalekonomi kan styra ett lands ekonomiska politik (såvida de inte byter funktion och blir regeringsmedlemmar eller riksbankschefer). I grunden finns kapitalet, och i dagens läge är det dess finansgren som är den starka.
SvaraRaderaProblemet med Björns ståndpunkt är att det delvis är samma personer som vandrar fram och tillbaka mellan olika positioner inom banker, regeringar och vanliga "producerande" bolag.
SvaraRaderaJag skulle i all anspråkslöshet vilja föreslå att kapitalismen bara fungerar under folklig press. "Normalt" handlar det om spekulation, på det sätt vi har nu: pirater som plundrar allt dom ser.
I vissa situationer har dock kraftiga folkrörelsemobiliseringar tvingat dom att agera ansvarigt för att inte störtas. "Ansvarigheten" bestod i att de tog fasta på den senaste teknologin och implementerade den i samhället. Så tvingade t.ex. franska och amerikanska revolutionerna kapitalet att investera i (textil)industri (1790-talet), chartismen och revolutionerna 1848 tvingade dem att investera i järnvägar (1850-talet), arbetarrörelsen tvingade dem att investera i stål och elektricitet (1890-talet), arbetarrörelsen tvingade dem återigen att investera i bilism och hushållsmaskiner (1950-talet).
Skälet till att den nuvarande spekulations- och plundringsperioden bara fortsätter och fortsätter är att vi inte har någon stark organiserad kraft som tvingar fram något annat. Vi hade något som kallades den globala rättviserörelsen, men deras bas - som fortfarande är stark i sydländerna - var slum- och småbonderörelser, och de är ju inte starka här. Så det blir som det blir.
Jag tror inte det är nödvändigt att ha ett specifikt alternativ till eurokrisen. Det hade inte franska revolutionen heller, i förhållande till sina spekulanter. Det var en rörelse för maxpris på mat plus konstitutionella reformer. Arbetarrörelsen handlade främst om anständiga anställningsvillkor. Har man bara såna elementära, grundläggande krav och kan sätta makt bakom dom ordnar sig nog resten också.
Jan har ju har rätt i att "kapitalismen bara fungerar under folklig press". Men jag tror det är dags att gå vidare och säga att kapitalismen måste bort som system. Mänskligheten lär inte överleva miljö- och krigshoten annars.
SvaraRaderaDen gamla frågan om reform kontra revolution är aktuell igen. Förr såg både socialdemokrater och kommunister kampen för "dagskraven" som ett steg på vägen mot slutmålet, socialismen. Idag tror jag vi måste vända på det hela: all kamp för dagskrav måste ses som underordnade kampen för systemskiftet. Det låter kanske frasradikalt, men det är nog det enda realistiska idag...
Under vissa perioder har arbetarrörelsen haft framgångar i den ekonomiska kampen. Men de har varit tillfälliga, då kapitalet alltid hittar utvägar att förstärka sina förhandlingspositioner. Globaliseringen är det senaste exemplet.
I den politiska kampen kan man tycka att de arbetande har en permanent fördel i sitt antal gentemot kapitalisterna. Och visst har man periodvis lyckats utnyttja den fördelen. "Välfärdskapitalismen" är ett exempel. Men i och med nedrustningen av denna i västvärlden, har en nödvändig förutsättning för framgångarna försvunnit: de gemensamma målen. Utan gemensamma mål, utan "politik", har fördelen av det stora antalet ingen verkan.
Därför måste socialismen upp på dagordningen, som det gemensamma målet. Och all annan folklig kamp ses som övningar i konsten att strida mot kapitalet, tills det slutligen kan besegras genom det krig vi förbereder oss för.
Jag tror det ligger mycket i Jan Wiklunds idéer om varför socialdemokratin spårade ur. När man drev sitt politiska projekt att bygga "välfärdssamhället" i regeringsställning, så såg man kampen på arbetsplatserna som ett i högsta grad störande moment. I förhandlingarna med storkapitalet var ju den demonstrerade kontrollen över arbetarklassen ett starkt förhandlingskort. Ur en reformistisk grundsyn var det logiskt men från en socialistiskt/revolutionärt naturligtvis i längden kontraproduktivt med en passiv klass. Men när klassen slutar kämpa, så förlorar kapitalet motiveringen att samarbeta med ledarna (som inte kan åstadkomma ett skit utan medlemmarnas stöd).
Den spontana kampen för "dagskraven" är något som både socialister och antikapitalister i aht bör understödja så mycket de kan. Men för socialisterna åtminstone, är det avgörande att formulera det nya målet, de ekonomiska och politiska förändringar som tillsammans kan slås ihop under etiketten "socialism", "ekonomisk demokrati", "kommunism 5.0" eller vad man nu vill kalla det nya systemet som måste efterträda kapitalismen.
Som jag väl hävdat tidigare, även om folk bara kräver struntsaker som fred och bröd kan slutresultatet bli väldigt långtgående. Men det skulle ju underlätta om "vänstern" övergick till att bli vänster (eller slutar att störa genom att gå någon annan stans). Även om systemet råkar in i farlig självsvängning måste ju krav och politik formuleras så småningom för att få slut på svängningarna och gå vidare.
SvaraRadera