Michael Ellmans "Socialist planning" (Modern Cambridge Economics), som ingår i litteraturförtecknineng till "Red Plenty", ger inga entydiga svar men presenterar ett omfattande material om hur ekonomierna faktiskt fungerade i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina.
Ellman är insatt i både neoklassisk, keynesiansk och marxistisk ekonomi, utan att ta ställning för någon av dessa. Men han ser vissa likheter mellan den första och tredje! Den neoklassiska utgår från en idealiserad, orealistisk bild av den perfekta marknaden. Medan den marxistiska (snarare den sovjetiska!) tror att ett helt land kan styras planmässigt som en fabrik.
Ellman framstår som fri från ideologiska skygglappar, och framställningen är sakligt resonerande. Brister i kapitalismen - arbetslöshet, ojämlikhet och instabilitet - döljs inte, liksom inte heller fördelar med socialism - rätt till arbete, social trygghet och hög utbildningsnivå. En brist är ändå, tycker jag, att han avstår från att spekulera i hur en socialistisk ekonomi skulle kunna fungera i ett högt utvecklat, kapitalistiskt land.
Boken skrevs strax innan Sovjetunionen föll sönder, så det är inte konstigt att slutomdömet om den "socialistiska planeringen" är övervägande negativt. Men Ellman är också kritisk till resultaten av de marknadsreformer som gjorts och var på väg i de "socialistiska länderna". Frågan är väl om han hade ändrat ståndpunkt om han sett den enorma tillväxten i det "marknadssocialistiska" Kina under 90- och 2000-talet.
Den sovjetiska planekonomin från 1934, den "traditionella" eller "marxist-leninistiska" modellen, sägs bestå av följande fem punkter:
- statligt ägande av produktionsmedlen
- politisk diktatur
- ett centraliserat, hierarkiskt planeringssystem
- "imperativa planer", (i motsats till "indikativa planer"), lägre organ måste följa instruktioner från högre organ
- fysisk (i motsats till penningmässig) planering
Punkterna 1 och 5, tror jag däremot i stort sett behåller sin giltighet i framtiden.
Ellman utgår inte från "hur det kunde varit" om inte om varit, utan hur den socialistiska planeringen faktiskt fungerade. Vilket är motiverat i en bok som denna.
Trots att den sovjetiska planeringsmodellen knappast kommer att upprepas, så finns det ändå dyrköpta lärdomar att dra. Ellmans bok innehåller diskussioner av problem, som framtida "planekonomier" säkert också kommer att ställas inför.
Ett sätt att beskriva skillnaden mellan privatkapitalism och socialism (eller byråkratisk statskapitalism, om man så vill) är att i den förra räcker den samlade efterfrågan inte till för att de producerade varorna ska säljas, medan det i den senare är det utbudet som aldrig räcker till. Det ser ut som att dessa två "systemfel" är symmetriska. Men nog framstår det kapitalistiska systemfelet som absurt jämfört med det socialistiska?
Ändå var de kroniska problemen med det ständiga köandet och bristen på konsumtionsvaror i Sovjet besvärande för systemet. Men enligt Ellman finns det ingen enskild bra förklaring till problemet.
En teori om köerna är att den politiska ledningen medvetet valde att hålla inskränka antalet anställda i distributionen av varorna. Man införde ett system där det viktigaste var att kontrollera att statsegendom inte stals eller förskingrades. Personalen såg det därför som sin uppgift att hålla kunderna borta från produkterna!
En "social förklaring" är att motiverade höjningar av livsmedelspriser genast möttes av kraftiga protester. Strejkkommittén i Gdansk 1980 krävde t.ex. ransonering av kött i stället för prishöjningar, vilka bara de bäst ställda hade haft råd med.
Den borgerliga ekonomin förklarar förstås köerna med bristen på marknadsmekanismer. Men det finns även här ett par motsatta teorier, en som utgår från att obalansen var makroekonomisk, "undertryckt inflation" och en som tror att den var mikroekonomisk, bristande balans mellan utbud och efterfrågan på enskilda varor.
Och hur är det med den gängse förklaringen - att det inte fanns något tillförlitligt sätt att få efterfrågan eller behov att slå igenom i produktion?
SvaraRaderaAlltså blev det som med det svenska bostadsbyggandet*): man producerade massor av sånt som folk inte ville ha och struntade i sånt som de ville ha - eftersom det var enklast.
Kapitalistisk ekonomi har en massa nackdelar, inte minst sin oemotståndliga monopoliseringssträvan, men en marknad är åtminstone någotsånär bra på att anpassa produktion till efterfrågan. Vilket en hierarki inte kan vara, eftersom en hierarki följer andra lagar.
Inget säger i och för sig att enda alternativet till kapitalismen måste vara statlig planering. Den tidiga arbetarrörelsen såg uppdelningen på kapital och arbete som det stora problemet, och ivrade för kooperativ. Immanuel Wallerstein ser USAs universitet som föredömen för en efterkapitalistisk ekonomi, dvs organisationer som enligt sina stadgar har ett visst mål, och ser ekonomin endast som begränsningar för målet.
Så varför denna fascination vid den perfekta planeringen, något som aldrig låter sig uppnås? Och som med nödvändighet måste skapa klasskillnader mellan de som planerar och de som det planeras för.
Fotnot: I Sverige var det så att man producerade massor av hyreslimpor i förort vilket inte var särskilt efterfrågat, medan det var förbjudet att producera innerstad vilket var efterfrågat. Följaktligen uppstod en brist på det senare vilket yttrade sig som köer och prisökningar på svarta börsen.
Miljonprogrammet kom väl till därför att marknaden inte klarade av att tillfredsställa efterfrågan på bostäder? Samma situation som idag alltså!
RaderaByråkratisk planering tar ingen hänsyn till vad folk vill ha. Men miljonprogrammet blev väl ett hastverk därför att läget var så kritiskt. Och att sossarna hade förlorat ett val på bostadsbristen.
Nog finns väl de statistiska verktygen idag för att förutse behoven, men det byggs ändå inga bostäder. Det saknas politisk vilja.
Om alla vill bli bo i Gamla Stan så blir det förstås köer. Det kan man nog bara förhindra med "marknadshyror", ransonering via plånboken. Fysiska begränsningar är ju ytterligare en anledning till att det uppstår köer oberoende av vilket system som används.
Du har fullständigt rätt i att marknaden inte klarade av det. I växande städer lönar det sig alltid bättre att höja hyran än att bygga nytt. Det var därför de flesta europeiska storstäder skapade kommunala bostadsbolag för hundra år sen, med uppdrag att bygga så mycket som möjligt och strunta i vinsten.
RaderaMen min poäng var att statlig planering inte heller fungerar så bra. Vi vet något så när hur folk vill bo - nämligen centralt. Men för planbyråkratin spelade det ingen roll, de hade sina order och dem följde de troget. Så det hopades massor av produkter som folk inte ville ha, precis som i det sovjetiska systemet.
Varje fördelningssystem har sina för- och nackdelar. Ibland fungerar marknaden bäst, ibland det Polanyi kallade "redistribution", dvs offentlig skattefinansierad produktion som styrs med byråkratiska metoder. Det är inte där problemet finns, vilket arbetarrörelsen begrep för två hundra år sen, det är i uppdelningen mellan arbetare och kapitalister.
Ja, det är bara två "fördelningssystem" som provats, marknaden och byråkratisk planering.
RaderaMen varför inte prova ett tredje, demokratisk planering?
Motargumentet är ju att ekonomin och samhället idag är så komplicerat så att i praktiken alltid kommer att hamna i ett expertvälde. Men det är ju samma argument som statsvetarna har för att demokrati i egentlig mening inte kan fungera. Och att det bästa vi kan hoppas på är "polyarki", där vi har rätt till "rotation av eliterna" då och då.
Ett sätt att komma runt det här problemet vore att vi går tillbaka till de små enheter vi levde i på jägar- och samlarstadiet. Och att samtidigt kraftig begränsa "handeln" mellan dessa enheter (det kanske blir nödvändigt ändå när oljan blivit svindyr och transporterna olönsamma). Det man går miste om är förstås den världsomfattande arbetsfördelningen, men dess betydelse kanske är överskattad?
Själv är jag nog ganska optimistisk till att demokrati skulle kunna fungera i större skala än i dessa små enheter på ca 150 personer. Demokrati handlar inte om att alla ska vara med och besluta om alla detaljfrågor. Utan mer om de regler och rutiner som gäller på den nivå man befinner sig.
Frågan om marknad eller inte, delade arbetarrörelsen på 1800-talet. Ett motiv som Marx hade till att skriva Kapitalet var polemiken mot Proudhon, och hans reformerade marknadsekonomi.
RaderaEngels kritiserade också hårt Eugen Duhrings "kommunsystem" i "Anti-Duhring", med argument som jag tror fortfarande håller. Arbetarägda företag i ett marknadssystem, även om det vore ett framsteg jämfört med dagens system, kommer att leda till en återgång till kapitalism.
Produktion för en mer eller mindre okänd marknad leder till ojämlikhet på grund av olika förutsättingar för företagen, arbetslöshet, instabilitet och konjunktursvängningar. Vi får tillbaka finanskapitalet så småningom genom spontana marknadsprocesser.
Jag brukar ju tjata om teknik, datorer och sådant ... och här slänger jag fram en ny hypotes: planekonomin i Sovjet gick allt sämre därför att planeringsmetoderna inte följde med den tekniska nivåns möjligheter. Man hade datorer men nyttjade dem inte fullt ut. Detta i sin tur hade en klassmässig orsak: fabriksledarna var på väg att avskilja sig som härskande klass, och den var inte intresserade av att deras göranden och låtanden skulle kontrolleras av ett datastyrt planeringssystem där andra kunde se vad de hade för sig. Därför fick inte den linjära progammeringens fader, Kantorovich, igenom sina förslag om datorstyrd planering på femtiotalet. - Diskuterar man ämnet 'klasskamp under socialismen' kan det här vara ett intressant, men kanske lite föråldrat, exempel. Om vi ser på dagsläget finns det väl ingen kapitalist som inte vill använda datorer i planeringen. Däremot kanske en och annan efterbliven 'socialist' ...?
SvaraRaderaPå 80-talet pågick en debatt om vilka tekniska protokoll som skulle vinna i kampen om framtidens datakommunikation, TCP-IP (grunden för det som blev Internet) eller "OSI-modellen", som telekomförvaltningarna stod bakom.
RaderaOSI-protokollen kom till på ett sätt som kan liknas vid den "sovjetiska" metoden, på ett långsamt, centraliserat, byråkratiskt och stelt sätt. Och det blev mycket väl genomtänkt! Men det slog aldrig igenom.
Internet är ändå inte raka motsatsen till OSI-modellen. Den innehåller några nödvändiga men minimala centrala organ som beslutar om viktiga frågor - annars skulle ett "nät av nätverk" aldrig fungera.
Internet är alltså ett system som också planeras medvetet. Men så mycket som möjligt decentraliseras. Systemet bygger också på samarbete, inte på marknadskonkurrens mellan de ingående beståndsdelarna. (Att det efter pionjärtiden kommit mer och mer kommersiella aktörer som utnyttjar Internet är en annan femma.)
Varför skulle företagen i en socialistisk ekonomi inte kunna fungera enligt "internetmodellen" snarare än på det sovjetiska sättet?
Andra fördelar med "internetmodellen" är att det uppmuntrar experiment och innovationer, vilka inte kan planeras från ett centrum.
Det är väl snarare så att organisationer, inklusive företag,måste fungera efter internet-modellen för att fungera bra? Tekniken är styrande, nätet kan räknas som en del av samhällets produktiva bas numera. Och därmed är det väl inget mer snack om saken, om man följer Marx' modell?
SvaraRaderaJag tänkte mer på internet som infrastrukturen. Att företag där konkurrerar med varandra på den s.k. marknaden är en annan sak.
RaderaDet är marknaden med profitjakt, konkurrens, utslagning och monopolisering som jag tänkte mig att man kan ersätta med en "internetmodell" med viss central styrning plus samarbete.
Det är förstås inte riktigt så enkelt i praktiken. Det krävs ju kollektiva, demokratiska beslut i viktiga frågor för samhället som helhet, som miljö- och energifrågor, infrastruktur m.m. Och den planering som krävs påverkar ju produktionen av varor och tjänster.
Jag tänker mig vad Marx skrev redan 1847: handkvarnen skapar ett feodalsamhälle, ångkvarnen ett kapitalistiskt samhälle, och den datorstyrda kvarnen uppkopplad till det världsomspännande nätet skapar kommunism!
SvaraRaderaJa, det kan ju vara en orsak till att det aldrig blev någon kommunism i Sovjet och Kina. "Produktivkrafterna" var inte tekniskt tillräckligt utvecklade.
RaderaÄven om Lenin och Mao hade kommunismen som mål, så fungerade de "objektivt" som omedvetna verktyg för inhemska borgarklasser vilka hade förhindrats av västimperialismen att starta en självständig, kapitalistisk utveckling. Den "socialism" man byggde var i själva verket statskapitalism, som när uppgiften var förverkligad ömsade skinn till privatkapitalism.
Idag är västkapitalismen övermogen, och systemet skriker efter att få kasta av sig det kapitalistiska höljet. Ett hinder för att detta ska ske är då att den sovjetiska "socialismen" faktiskt var så livskraftig under några decennier, så att vi tror att det är så socialism/kommunism måste se ut. Men lika lite som den kan utgå från marknadsmekanismen, kan den utgå från militära eller byråkratiska principer.
En "planekonomi" betyder egentligen bara att folket demokratiskt styr över de gemensamma resurserna. Ett sådant system kan förstås variera kraftigt från land till land. Någon detaljerad perfekt modell kommer aldrig att finnas.
Att säga att socialism eller "planekonomi" inte fungerar är att säga att demokrati inte fungerar.
Det enda sättet att bevisa att det fungerar är att införa den. Men det är kanske inte så konstigt att ingen vill börja, för lätt blir det inte...
Å ena sidan var Sovjet en bit efter de gamla industriländerna, å andra sidan hade man tillgång till datorer som var bra för sin tid men använde dem inte till max. Det var motsättningen och den klarade man inte av att lösa. I dagens 'gamla industriländer' finns inte den motsättningen kvar, produktionen är datoriserad, stora delar av ekonomiernas data finns lagrade och tillgängliga, och det är den demokratiska kontrollen som fattas.
SvaraRaderaJa, det är nog den demokratiska kontrollen som är kärnfrågan.
SvaraRaderaOm man tror att det är möjligt att formulera en allomfatande plan, som tar hänsyn till alla behov och alla beroendeförhållanden mellan alla produktionsenheter, ja då finns det strängt taget inte behov av någon demokrati!
Det finns ju faktiskt också tankar om "demokratins försvinnande" både bland kommunister som Lenin och även inom den anarkistiska traditionen. (Fast då kan man skilja mellan demokrati - en statsform - och "demokratism")
En variant vore att säga att målen för planen ska fastställas demokratiskt medan resten är teknik. Är det praktiskt möjligt att datorisera allt? Och även om det vore så återstå kontrollen av att tekniken fungerar som den ska.
Det finns ju ett annat skeptiskt argument som går ut på att moderna samhällen är för komplicerade för att demokratisk styrning är praktiskt möjlig. Jag tror inte att det bara går att avfärda det problemet.
Tanken på den perfekta planen påminner, tycker jag, om utopisternas tro på att det går att göra detaljbeskrivningar av det kommande samhället. Det kan väl vara en anledning till Marx som var så kritisk till dessa utopier, var så förtvivlat vag om hur kommunismen skulle fungera.
Nu börjar ni komma nånstans. Ett allsmäktigt plansystem skapar klasskillnad mellan planerare och alla andra - ett slags byråkratvälde. Därför är det antidemokratiskt.
SvaraRaderaPlanering måste alltid finnas (exvis inom system som järnvägen), och därmed byråkrater, problemet är att hindra att de blir övermäktiga och sätter sig på folk. Annat sköts alldeles utmärkt via marknaden, förutsatt att det inte finns nån uppdelning på kapitalister och arbetare. Uppgiften blir att organisera den systematiska folkmakt som håller alla potentiella maktkotterier på mattan.
Det är väl tveksamt om det var just det "allsmäktiga plansystemet" som förhindrade demokrati i Sovjet. Kommunistpartiets maktmonopol och förbudet mot politisk opposition kom nästan ett par decennier före den försa femårsplanen.
RaderaMarknaden sätter demokratin ur spel. Ett exempel: alliansen har vunnit de senaste valen på det populära målet att minska "utanförskapet". Men det minskade inte, tvärtom ökade det. Regeringen kunde då säga att: synd men det är inte vårt fel. Vi kunde ju inte veta att finanssystemet i USA skulle krascha 2008 och utlösa genom marknaden spridas i global skala. "Massarbetslösheten är inte vårt fel. Det är marknadens."
RaderaHar man ett demokratiskt planerat ekonomiskt system, så kan man inte komma undan med sådana undanflykter.
Både "statlig planering" och "marknad" är s.k. institutioner, eller rutiner, och som sådana undandrar de sig lätt demokratisk kontroll.
SvaraRaderaProblemet är inte planeringen eller marknaden i sig, utan de specialintressen eller klasser som samlar sig runt dem för att driva dem, profitera på dem, och expandera deras räckvidd för att ytterligare skapa möjligheter till profiterande.
Jag tror inte att vare sig offentlig planering eller marknad kan undvaras. Vi behöver institutioner och rutiner, annars blir vi överbelamrade med arbete. För dessa gäller det att få bort hierarkier i form av byråkrater och kapitalister och lägga kontrollen hos dem som gör själva arbetet och hos avnämarna. Helt kommer detta kanske aldrig att lyckas, men det kan vara en vettig strävan.
Men jag tror också att motståndet, åtminstone som en komplettering till att försöka hitta på den perfekta planeringen eller den perfekta marknaden, måste ta två andra vägar - att upprätthålla ett aktivt försvar i form av militanta folkrörelser, och att värna och odla det icke-institutionaliserade utbytet i form av gåvoekonomi, spontana livsyttringar och social responsivitet (dessa begrepp ligger mycket nära varandra och torde kunna användas nästan som synonymer).
Åtminstone bör en sådan ansats fästa uppmärksamheten till vad vi kan göra här och nu, istället för att skjuta upp avgörandena till "efter revolutionen" - en futil syssla om man får döma av tidigare försök.
Vi är nog ganska överens, tror jag.
SvaraRaderaMen just för att vi inte ska "skjuta upp avgöranden till efter revolutionen", så tror jag att vi måste skaffa oss någon sorts hum om hur ett icke-kapitalistiskt samhälle ska kunna fungera. (Och istället för att spekulera fritt kan det var en god idé att lära av de försök som redan gjorts, och som Ellman beskriver i sin bok.)
Utan "militanta folkrörelser" blir det inga förändringar - det håller jag med om. Men de här rörelserna behöver väl en tro på att det finns något som kan fungera bättre än dagens system?
Jodå. Fast jag tror inte på Den Enda Lösningen. Den är lika korrupt som Den Enda Vägen.
SvaraRadera