Den nyliberala styrningskonsten enligt Tiden

Daniel Suhonen har tagit över redaktörskapet av den gamla socialdemokratiska tidskriften Tiden, efter att ha lämnat SSU:s Tvärdrag. Första numret i år handlar om hur vi "förvandlas till systemsmarta kunder i nedskärningarnas Sverige".

Tonvikten ligger inte som man skulle kunna tro, på privatiseringarna, utan på hur den offentliga sektorn anammat styrningsprinciper från det privata näringslivet.

David Eklind  ser en skillnad mellan den gamla och den nya liberalismen: den gamla trodde att människan är en homo economicus, en kyligt kalkylerande, vinstmaximerande varelse, men den nya försöker göra henne till en sådan. Den nyliberala styrningskonsten skapar genom "aktiva politiska ingripanden situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad".

Vi ges frihet att välja mellan olika leverantörer av "välfärdstjänster". Men väljer man fel så har man bara sig själv att skylla. Så är det ju att vara en kund på en marknad. Politikerna har därmed sluppit ifrån sitt ansvar.

Ett par av artiklarna är kritiska till reaktionen från både socialdemokrater och allianspolitiker på bl.a. skandalerna inom Carema. Lösningen kan inte vara bättre utvärderingar och "kvalitetskontroll" genom långa och detaljerade kontrakt. Som Daniel Ankarloo skriver om Carema och de vägda blöjorna, problemet "är inte att de inte kan förstå, det är att de - i vinstens namn - inte vill förstå om inte avtalet tvingar dem till det. Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?".

Men vad är alternativet till de juridiska lösningarna? Ankarloo är inne på rätt spår, tycker jag, när han påpekar att de som arbetar inom vård och omsorg vill göra ett så bra jobb som möjligt. Om de får de resurser som behövs för ett professionellt arbete, så behövs inte den  växande kontrollen. "Välfärd kräver offentliga monopol med utbildad personal som tjänar medborgarna."

Detta resonemang gäller väl för övrigt inte bara "välfärdsprofessionerna" utan även dem som arbetar i privata företag!

Liksom i Tvärdrag är artikeln om ekonomi mycket svag. Jenny Andersson menar i en mycket ytlig artikel att "anledningen till krisen är inte euron utan att finansmarknaderna släppts in i nationalstaten". Och botemedlet? Jo, att göra "Europeiska centralbanken underställd en politik inte bara för en makroekonomisk stabilitet utan också för centrala värdefrågor kring arbete och välfärd." Suck. Vi har ju sett hur väl man lyckats med denna "makroekonomiska stabilitet"...