Första numret av "Tvärdrag" för 2011 har precis kommit, och handlar om "reformismens möjligheter". Finns det några tecken på att de unga socialdemokraterna förstår att världssystemet skakar i fogarna och det behöver komma fram ett nytt, fungerande system som klarar av att lösa bl.a resurs- och miljökriserna?
Nja, det finns några antydningar till det, men mest handlar det om hur det socialdemokratiska partiet ska återfå glöden och börja vinna val igen.
Nyliberalismen kritiseras, och att socialdemokratin anammat den, men några reformistiska, ekonomiska alternativ till den formuleras inte. David Eklind säger faktiskt: "Vi står inför socialism eller barbari. Det valet kommer. Det är inte vi som behöver driva fram det." Detta följs inte upp, men tydligen finns det en och annan i SSU, för vilken världssystemets dödsryckning på Wall Street 2008, inte gick spårlöst förbi.
I en recension av Lawrence J. Kotlikoffs "Jimmy Stewart" beskrivs dennes förslag att i praktiken krossa finanskapitalet genom att tvinga alla finansiella institutioner att bli sparbanker. Spekulationen upphör då automatiskt, och därmed finansbubblorna. Visserligen är det bara halva kapitalismen som skulle avskaffas, men gott så. Ett intressant "reformkrav" onekligen.
Den stora besvikelsen i numret är den hårda kärnan, artikeln om den ekonomiska politiken, "Full sysselsättning kräver en ny ekonomisk politik". Doktoranderna Tony Johansson och Josef Taalbi köper den borgerliga teorin om nödvändigheten av "jämviktsarbetslöshet", eller NAIRU som det kallas på ekonomernas fikonspråk. NAIRU "är ett relevant begrepp, som alls inte med nödvändighet leder till nyliberala slutsatser".
Det är svårt att tro att deras förslag hade kunnat ändra på det faktum att "socialdemokraterna vid valet 2006 hade regerat landet i tolv år utan att ha lyckats skapa full sysselsättning." Det är väl ok att Riksbanken, liksom amerikanska Federal Reserve, får ett sysselsättningsmål vid sidan om inflationsmålet, men det räcker knappast långt. Kajsa Borgnäs efterlyser i sin artikel pengar till en intellektuell upprustning av partiet. Om hon får gehör för det så får man ju hoppas att det satsas på marxistiska ekonomer.
Till sist, redaktionen har spånat fram en lista på 27 reformer, i något som ska motsvara det gamla "arbetarrörelsens efterkrigsprogram" . Det mesta ser bra ut, t.ex. "återställa de jobb som försvann i 90-talskrisen (250 000)", avgiftsfri förskola, tandvårdsreform, socialisering av elmarknaden, kostnadsfri lokal och regional kollektivtrafik, 550 000 nya bostäder till 2020, "stopp för aktiebolagsform och vinst i bibliotek, skolor och sjukhus", "vi skall äga skogen, marken, vattnet och malmen", m.m. m.m. Finansieringen utgör inget stort problem om vi tar tillbaka jobbskatteavdragen, inför två skattesteg till och återinför fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
Tänk om de röd-gröna hade gått till val på det programmet?
Halshugger man kapitalismens skugga så har man ju halshuggit någonting i alla fall. Det sades inget rent ut om banksocialisering, det var ju ett stående nummer hos SSU för cirka 40 år sedan?
SvaraRaderaDet närmaste en banksocialisering är "pensionsfonder omvandlas till investeringsfonder för klimatomställning som erbjuder de långsiktiga lån som den här typen av investeringar kräver".
SvaraRaderaEn riktig skum punkt finns också, "En social värnplikt" - låter lite som slavarbete...
Johan Ehrenberg presenterade en liknande lista på Socialistiskt Forum för ett par år sedan.
Om man tar alla de här kraven, tar bort några och adderar ett antal (typ arbetarkontroll över företagen), så skulle man kanske kunna använda summan av sådana här listor som en konkret bild av ett socialistiskt Sverige. Medan enskilda av kraven t.o.m. skulle kunna genomföras innan dess.
(Nu känner jag att det snart är min tur att gå och bikta mig för den reformistiska synden...)
Om den verkligt stora kraschen infinner sig om några år så kanske alla sådana här fridsamma önskelistor kan förpassas till papperskorgen och juniorbyråkraterna i SSU skickas till glömskans land?
SvaraRaderaTack för senaste kommentaren på mitt "bybors-inlägg" förresten. Ur en synvinkel är ju bankerna nära nog tomma skal. Därför är politikerna så rädda för "bank runs" när folk skall försöka rädda sina besparingar som inte finns kvar längre, i alla fall inte i reda pengar. Det där borde ju politikerna ta hand om så att bankerna förvandlas till samhällsinstitutioner och inte får vara kvar som samhällsfaror. Samtidigt kunde man ju ersätta smällfeta styrelser med normalt avlönade tjänstemän.
Jag är skeptisk till din tanke om att den kommande stora kraschen skulle göra "önskelistorna" onödiga. Visserligen är det väl inte sådant som gratis kollektivtrafik, som omedelbart måste genomföras efter kraschen.
SvaraRaderaMen drömmar, "visioner" eller "slutmål", är nog nödvändiga för att motivera människor både före och efter kraschen att agera.
Den yttersta vänstern har ofta varit så rädd för att "utså illusioner", så att man kunnat få för sig att deras drivande intresse egentligen är att få slåss med polis och militär. (I och för sig finns det ju sådana också...)
Jag uttryckte mig oklart. Om vi säger så här: en superkrasch kommer att betyda att de snälla önskelistorna och de politiker som står för dem åker all världens väg, och in kommer nya tuffare listor. Sedan är ju frågan vad det är för sorts krafter som kommer att genomdriva de nya listorna.
SvaraRaderaAtt kräva ”att bankerna förvandlas till samhällsinstitutioner” innebär väl samma sak som att avskaffa kapitalismen? Är det inte att ”utså illusioner”?
SvaraRaderaIdén att göra om bankerna till sparbanker vore i och för sig en metod, som om det gick igenom, kraftigt skulle skadskjuta kapitalismen. Även om det spekulativa kapitalet nog skulle hitta vägar att kringgå de förbud som måste införas. Men ett sådant agitatoriskt krav borde väl kunna ingå i det nya populistiska vänsterpartiets program...
"Sedan är ju frågan vad det är för sorts krafter som kommer att genomdriva de nya listorna."
SvaraRaderaPrecis!Det kan ju t.o.m. vara krafter på högerflygeln, om det vill sig illa.
Suck, jo, det är väl reformistiskt illusionsmakeri igen ...
SvaraRaderaSpekulationskapitalet går nog inte att hejda med regleringar, det hittar bara nya vägar så länge det inte beslagtas. Hur man nu beslagtar något som egentligen inte finns, annat än som ettor och nollor.
Som S och V uppträder så verkar en höger-liberal-fascistlinje mest trolig för att "lösa" en jättekris framöver. Trist tanke, men realistiskt.
Vi tycker att det är roligt att se att vår artikel i Tvärdrag diskuteras. Emellertid anser vi att den kritik som du levererar är orättvis och ytlig. Det är inte så att innebörden av jämviktsarbetslöshet, d v s den punkt då inflationstakten är oförändrad, är en idé sprungen ur nyliberal ekonomisk teori. Tvärtom erkändes existensen av en sådan punkt av såväl Marx som Keynes och det är en central del i den postkeynesianska teoribildningen – och kan tilläggas, det var en av utgångspunkterna, i den Rehn- Meidnerska modellen. Det som är en vattendelare är därför inte frågan om huruvida det finns en sådan punkt då inflationstakten accelererar, utan det som är vattendelaren är vad som bestämmer denna punkt (om det är exogena eller endogena faktorer). Vi menar därför i likheter med en av de mer kända radikala keynsianerna av idag, Engelbert Stockhammer, att det därför finns en poäng med att skilja mellan Nairu-storyn (som är nyliberal) och Nairuteorin som är förenlig med nyliberala, postkeynsianska, nykeynsianska och marxistiska modeller.
SvaraRaderaNyliberal teori – eller mainstream economics som lärs ut vid alla nationalekonomiska institutioner – gör gällande att Nairu bestäms av exogena faktorer – arbetslöshetsförsäkringen, arbetsrätt, fackföreningarnas styrka. Vad vi visar är att NAIRU primärt bestäms av kapitaltillväxten (därmed är den endogent bestämd vilket ligger närmare en postkeynesiansk eller marxistisk tolkning av begreppet); därefter visar vi att kapitaltillväxten i sin tur påverkas av räntepolitiken (därför blir inflationsnormen farlig och gör sig själv nödvändig) samt att den nya vinstdrivna tillväxtregimen (d v s den allt högre vinstandelen samt finansialiseringen av världsekonomin) har negativa effekter på kapitaltillväxten och därmed är en av orsakerna till den högre jämviktsarbetslösheten. Med tanke på att du anser dig skriva i Wallersteintraditionen är det förvånande att detta sista inte intresserar dig, utan istället hänger du upp dig på ett lösryckt citat som du dessutom har misstolkat.
MVH
Tony Johansson, Josef Taalbi
Tack för svaret. Men tyvärr, jag tror inte arbetarklassen är betjänt av att vägledas av någon variant av borgerlig ekonomisk teori.
SvaraRaderaNi försvarar det cyniska begreppet "jämviktsarbetslöshet", den arbetslöshet som inte bör underskridas om inflationen inte ska ta fart. Tanken med "NAIRU" är att arbetslösheten håller nere lönerna.
Jämviktsarbetslöshets-begreppet hittar ni inte hos Marx! Kapitalismen alstrar istället enligt Marx teori en ständigt fluktuerande reservarmé av arbetslösa. Och enda sättet att avskaffa arbetslösheten är att avskaffa kapitalismen. Men det har inget med inflation att göra. Utan med upprätthållande av profitkvoten.
Ni accepterar ju begreppet NAIRU. Det betyder väl att ni instämmer i att "för höga löner" orsakar inflation? Enligt David Ricardo och Karl Marx leder högre löner till minskade profiter. Nyliberalerna hänvisar till "exogena" faktorer, fackföreningarnas existens o.s.v. (men inte till monopolisering t.ex.) Ni försöker istället förklara med "endogena" faktorer med utgångspunkt från statistisk samban. Vore det inte bättre att istället ge en vettig teoretisk förklaring av inflationen? Skulle det möjligen kunna hänga ihop mer med avskaffande av Bretton Woods-systemet,statens "sedelpressar",fiatpengar,m.m.?