Det tog inte många år efter det som Immanuel Wallerstein kallat "världsrevolutionen 1968", som de maoistiska, trotskistiska och anarkistiska organisationerna som dykt upp, snabbt pulvriserades i ett otal smågrupper. Wallerstein har dömt ut dessa grupper helt och hållet, och istället framhållit de sociala rörelserna, samlade i "World Social Forum". Dessa mer lösliga organisationer ser han som arvtagare till de traditionella "systemkritiska rörelserna", bestående av socialdemokrati, kommunism och nationella befrielserörelser, och vilka med tiden hade accepterat världssystemets "liberala" överideologi.
Maoismen har gjort lite av en comeback i södra Asien, i form av folkkrig och nästan maktövertagande i Nepal samt växande väpnad kamp i Indien. Men maoismen överlevde faktiskt länge också i ett land som USA.
De nepalesiska maoisterna har djärvt nog ifrågasatt en del heliga kor inom traditionell marxism-leninism, t.ex. enpartisystemet. Och därmed förklarats vara förrädare av i stort sett alla andra maoister i världen.
Den amerikanska sajten Kazama, som har fått en länk till höger, är en av flera, som debatterar behovet av omgruppering och omorientering inom vänstern. Det utmärkande för Kazama är att där skriver både personer som kommer från maoistiska, trotskistiska, anarkistiska och även (nästan) socialdemokratiska traditioner. Gemensamt är att man inser att nederlagen för socialismen måste erkännas och utvärderas, för att kunna gå framåt. Hittills tycks inte slutsatserna leda högerut, utan snarare ännu längre åt vänster.
Vi får väl se om det kommer ut en högre syntes ur den här debatten. En syntes som inte kan bestå i en enkel summering av beståndsdelarna. Kazama säger själva till de otåliga som vill ha ett program och en organisation snabbt, att processen måste vara grundlig och kommer att ta lång tid. Resultaten låter kanske vänta på sig, men debattens öppenhet och livlighet är imponerande. Inga frågor tycks vara tabu.
Med tanke på hur olikartade synpunkterna är även inom de grupper som kallar sig maoistiska, trotskistiska eller anarkistiska så blir bilden synnerligen förvirrad. Jag har ingen överblick (undrar om någon har det) men ofta nog verkar etiketter och innehåll ha svårt att följas åt. De peruanska maoisterna och deras meningsfränder är ju exempelvis våldsamt aggressiva och fördömande mot såväl maoisterna i Nepal som den parlamentariska vänstern i Latinamerika. Andra maoister har en mer avspänd syn på vad som händer. Bland de som etiketteras trotskister kan vi notera fullständigt motsatta uppfattningar om vad som händer i Libyen. Bland anarkisterna antar jag att det som vanligt i stort sett är kaos. Samtidigt rubbar ju de arabiska folkresningarna en massa invanda cirklar, och det är frågan om de ökar eller minskar de andra -ismernas relevans.
SvaraRaderaDet som kanske kan få bilden att klarna är om de indiska maoisterna lyckas slå tillbaka den pågående offensiven och i stället själva kan expandera på allvar utanför sina basområden i djunglerna. Då kan det bli en revolution som trotskisterna omedelbart förklarar är "förrådd", alltmedan anarkisterna kutar omkring och bara är virriga i största allmänhet.
Själv är jag mer för en återgång till Marx och Engels vad det gäller metoder för att analysera verkligheten, och att vara försiktig med att lagra -ismerna på varandra.
Jag instämmer i din slutkläm.
SvaraRaderaMen man kanske ska se förvirringen bland vänstergrupperna som något bra, som kan leda till nya insikter. "Det råder stor oordning under himlen. Läget är utmärkt."
Själv tycker jag nog som Marx här (och tydligen även som Wallerstein): Hellre en ordentlig rörelse än tio perfekta program.
SvaraRadera