Egypten, Libyen och demokratin

Reaktionerna från de etablerade politikerna inför revolterna i Nordafrika, har varit märklig, i varje fall om man utgår från de uppfattningar de brukar  förfäkta. Den förhärskande uppfattningen är ju att marionettregimerna i Irak och Afghanistan är demokratiska, därför att de är tillsatta genom val. Men det var ju Mubarak också! (Lite valfusk tar normalt inte bort den s.k. legitimiteten, även om fusket i Afhganistan var pinsamt stort. Men det är glömt nu...)

Tänk tanken att stockholmarna hade gått ut på gatorna och krävt alliansregeringens avgång, eftersom den styrs av hemliga bidrag från "näringslivet"! Det hade naturligtvis betecknats som odemokratiskt. Vi har ju valt denna högerregering...

Visserligen dröjde politikerna med att stödja oppositionen i Egypten tills den hade fått igenom det lagstridiga, utomparlamentariska kravet på den valde presidentens avgång.  Men varför fördömde man som principfasta demokrater inte upproret? Tror man inte riktigt på sina demokratiska spelregler?

Attityden mot demonstranterna i Tunisien och Egypten var svår att förstå. Men när rebellerna i Libyen tog till vapen mot regimen, då blev det motsägelsen mellan ideologi och politik rent schizofren. Man hade hållit sig neutral till den fredliga revolten i Egypten, men gentemot Libyen slog man om till att stödja en väpnad revolution! Frankrike erkände genast den revolutionära upprorsregeringen, och FN beslöt om militär intervention på upprorsmakarnas sida. Inte undra på att en del revolutionära  smågrupper överallt i världen hoppade upp på vagnen, för att delta i en revolution, ledd av NATO och USA.

Nå, den där beskrivningen ska förstås inte tas på blodigt allvar. Man får ju skilja mellan det som sker och det som synes ske. Men nog har väl Världssystemets försvarare fått det lite svårare att förklara innebörden i begreppet demokrati? Och varför revolution är otillåten...