I en läsvärd artikel har Immanuel Wallerstein för andra gången kommenterat Libyen. I den första artikeln förutspådde han varför FN:s säkerhetsråd inte skulle anta den resolution om intervention, den gjorde strax därefter.
Hur förklarar Wallerstein att han tog så kapitalt fel? Den amerikanska militärmakten var emot äventyret, men varför bestämde sig Obama ändå för att böja sig för påtryckningarna, och vilka var det som tryckte på?
Huvudtesen som Wallerstein driver är att det var Saudi-Arabiens härskare som fick balansen att tippa över till det globala krigspartiets fördel. De agerade via Arabfederationen, och deras mål är att stoppa spridningen av upproren i arabvärlden. Kriget är en "distraktionsmanöver" i detta syfte, och handlar inte primärt om olja vilket vänstern tror.
På något sätt känner jag mig inte helt övertygad. Kanske beroende av en viss trötthet med förklaringar om hur det "egentligen" förhåller sig med ditt och datt. Om inte oljan spelade någon roll kunde ju större kraft ha ägnats åt att slå ner upproret i Egypten som ju är arabland nummer ett, än det ur många synpunkter rätt obetydliga Libyen. Och hur kommer fransk inrikespolitik in i det här schemat: Sarko skulle ju vara ledare för krigskoalitionen och därmed vinna röster som stark man i lokalvalen (det gick inget vidare med det).
SvaraRaderaOljan spelar nog stor roll för Frankrike och Storbritannien. Men vad gäller USA, så har det väl sagts hela tiden att dom inte är beroende av libysk olja - därav det amerikanska vacklandet och bristande "engagemanget".
SvaraRaderaMen det är sant att mycket spekulationer blir det...
Nej, Wallersteins förklaring övertygar inte, kanske främst för att han inte lägger fram ett enda belägg. Personligen tror jag att det var de gamla kolonialmakterna Frankrike och (i något mindre grad) England som inte kunde hålla fingrarna borta från Afrika när de fick chansen.
SvaraRaderaOm det var Frankrike eller Saudierna (som Wallerstein tror)som drev fram kriget, så har väl det s.k. Imperiet hamnat i mer eller mindre ledarlöst tillstånd. Att generalen lämnar över kommandot till korpralen är betänkligt.
SvaraRaderaWallerstein har drivit tesen just om den amerikanska hegemonins förestående slutskede, som kanske accelerar just nu.
Javisst, det kan ju ett barn se. 1945 stod USA för hälften av världens produktion, nu är man nere på 15% och kan bara föra krig - och över huvud taget fortsätta existera - på kredit.
SvaraRaderaJo, men än så länge har USA så stor makt, att man kan tvinga resten av världen att lämna kredit.
SvaraRaderaWallerstein diskuterade frågan om hur länge det här kan fortgå i en krönika:
"The status of the dollar as the reserve currency of the world-system is the last major advantage that the United States has in the world-system today.It is therefore understandable that the United States will do what it can to maintain this advantage."
Förr eller senare, menar han, kommer den punkt, då det blir irrationellt för t.ex. Kina att sälja mer på kredit, då dollartillgångarna fallit för mycket i värde.
Tillförlitligheten i de där uppgifterna om att USA t.o.m. hotat med kärnvapenkrig mot Kina, om Kina slutar acceptera dollar som reservvaluta, känner jag inte till.
Krugman har förresten tagit klar ställning klar för USA i konflikten med Kina om valutakurserna. Han är "liberal" imperialist.