Sven Grassman, kritiker av nyliberalismen

Sven Grassmans kritik av socialdemokratins kapitulation för nyliberalismen för drygt 30 år sedan, förtjänar en diskussion idag. Argumenten som användes då för att "riva ned folkhemmet" har delvis förändrats, men det är samma klasskrig som bedrivs idag, mot underklassen av överklassen. Ekonomernas "argument" spelar här en viktig roll nu som då. Budgetbalans och utlandsskulder  har efterträtts av "tjänstedilemma" och ökande andel åldringar att ta hand om.

Här är några citat från Grassmans "Folkhemsplundringens anatomi", från 1985, hämtade från Teckentydarens blogg.

"Att sprida ut makt och välfärdens goda en smula jämt bland människor går bara med en enda metod: att ha brist på arbetskraft. Över hela ekonomin jämt fördelad brist på arbetskraft. I sista hand är det här vars och ens människovärde definieras. Det är detta som kan ge även kvinnor och ungdomar ett egenvärde: att deras tjänster verkligen efterfrågas och behövs. Inte därför att någon tycker att det är rättvist och skäligt och vill vara storsint. Utan därför att deras tjänster har ett stort ekonomiskt värde."

"SE-bankens fem forskningsstiftelser köpte upp några dussin av våra debattörer och ekonomer - även socialdemokrater. Dessa sa till allmänheten att social omsorg och inkomstutjämning hade gått för långt. De ljög och överdrev sex balansbrister och sade att dessa berodde på den offentliga sektorn och höga reallöner."

"I så motto var det de intellektuella som avgjorde striden. Ekonomer därför att de inte kunde motstå pengar, status, publicitet, anseende som ett borgerligt samhälle i rikt mått och i diskreta former erbjuder. Icke-ekonomer på grund av okunnighet och lättja."

"Vi vann valet 1982 därför att de åtstramare inom SAP som accepterar den borgerliga analysen höll tyst eller till och med låtsades vilja föra en expansiv politik. Efter valet stack de upp och fick i själva verket diktera en fullständigt galen politik. En politik som ökat arbetslösheten och som trampat på allt det vi anser värdefullast i ett samhälle. En politik som visat att SAP kan vara "duktigare" än borgarna själva."

Varför förblev Grassman en ropandes röst i öknen, kan man fråga sig? Kanske för att det fortfarande fanns ett stort förtroende för "våra valda representanter"? Jag misstänker att misstron mot dem idag är betydligt större. Inte bara socialdemokratin utan alla partier har ju förvandlats till tomma skal, dominerade av ett litet skikt professionella politiker.

Om man ska vara lite kritisk mot Grassmans analys, så undrar jag om han inte överskattar djupet i brottet mellan den socialdemokratisk folkhemsperioden och den nyliberala perioden. Den s.k. samförståndspolitiken slog ändå igenom redan på 1930-talet. LO och "arbetsgivarna" kom överens om "löneutrymmet". Om man utgår från de gemensamma intressena istället för från klasskampen, så är det förståeligt att man inte genomskådar att  kapitalets ekonomer bedriver klasskamp istället för vetenskap.

Ytterligare en aspekt som borde undersökas är på vilket sätt den keynesianska lära han utgick ifrån, har påverkat hans kritik. Överskattade han möjligheten att bedriva en progressiv ekonomisk politik? Liksom möjligheten att under en längre tid bevara full sysselsättning?