onsdag 13 april 2011

Min fiendes fiende är min vän

"Min fiendes fiende är min vän" lär vara ett arabiskt ordspråk. Jag kan inte påminna mig att jag sett någon försvara det här synsättet. Tvärtom, det är vanligt att beskylla sina meningsmotståndare för att hylla denna påstått skamliga princip.

Ändå tillämpas den här principen uppenbarligen. Ett exempel på detta idag är de vänstermänniskor som försvarar det förhatliga NATOs krig mot Libyens härskare Khadaffi. Man kan ju i och för sig fråga sig vilken av dessa "fiender", som är värst eller störst...

Om man tolkar tolkar devisen som att det är acceptabelt att samarbeta med "mindre fiender" mot en "större fiende", så finns det väl knappast någon som inte i praktiken, i något läge skulle godta sådana här resonemang om "det mindre onda".  Det skulle väl då vara någon idealistisk anarkist, som avvisar all "realpolitik".

8 kommentarer:

  1. Ett alternativ kan ju vara att "när två busar slåss behöver man inte ta ställning för någon av dem". I stället kan man tillämpa det kinesiska talesättet om att "sitta på berget och se tigrarna slåss". Sedan kan man kanske masa sig ner från berget och slå överlevaren i skallen.

    SvaraRadera
  2. Det är rätt. Man får vara lite smidig när man väljer vilken princip man ska tillämpa. :-)

    SvaraRadera
  3. En situation, principen i rubriken tillämpades var som bekant andra världskriget. Västmakterna och Sovjetunionen var fientligt stämda mot varandra, men mot Hitlers tyskland kunde de enas. Amerikanerna kallade t.o.m. familjärt Stalin på den tidenför "Uncle Joe".

    SvaraRadera
  4. ... samtidigt som USA, enligt vad Eric Hobsbawm skrev, började planera atombombardemang av sovjetiska städer.

    SvaraRadera
  5. Varför tvivlar jag inte på den uppgiften...?

    Sovjets deal med Tyskland, Molotov-Ribbentroppakten, ska viinte glömma heller. Det fanns en osmaklig ideologisk kärvänlighet mellan dessa dödsfiender under perioden före Hitlers invasion (jag har inga källor tillhands just nu).

    SvaraRadera
  6. Medan du letar källor kanske jag kan förskräcka dig genom att anta att Sovjet i stort sett gjorde rätt: när västmakterna sålde Tjeckoslovakien 1938 blev det klart att de inte var intresserade av att stoppa tyskarna. Och därmed blev Sovjets prioritet nummer ett att försöka stoppa ett tyskt angrepp så länge som möjligt för att få maximal förberedelsetid. Som kuriosa kan ju nämnas att Stalin 1931 sade att man hade tio år på sig. Det blev tio år.

    SvaraRadera
  7. Jag tror inte heller att Sovjethade något alternativ till Molotov-Ribbentrop-pakten, i ett läge där västmakterna satsade på att nazisterna och kommunisterna skulle ta kål på varandra. De hoppades få "sitta på bergets topp och se tigrarna slåss".

    Problemet var inte pakten i sig, utan det ideologiska närmandet till nazisterna, som ska ha följt med pakten.

    SvaraRadera
  8. Det följande citatet om förhandlingarna inför icke-aggressionspakten är hämtat från Wikipedia: "Diplomats from the two countries addressed the common ground of anti-capitalism, stating "there is one common element in the ideology of Germany, Italy, and the Soviet Union: opposition to the capitalist democracies, neither we nor Italy have anything in common with the capitalist west" and "it seems to us rather unnatural that a socialist state would stand on the side of the western democracies." A German official explained that their prior hostility toward Soviet Bolshevism had subsided with the changes in the Comintern and the Soviet renunciation of a world revolution. A Soviet official characterized the conversation as "extremely important."

    (Det finns källhänvisningar i artikeln, men jag har inte kollat upp dem. Men de här uppgifterna har figurerat förut.)

    SvaraRadera