Paul Krugman skriver om den växande inflationen i utvecklingsländerna, och föreslår hur världens balansproblem ska lösas, i denna krönika. Rubriken är "Inflation, Here and There (Wonkish)". "Wonkish" betyder att alla som är allergiska mot ekonomiska resonemang, gör bäst i att hålla sig undan.
Krugmans keynesianska analys av "obalansen" i västländerna är denna: "The story runs like this: in advanced economies, the collapse of housing
bubbles and the overhang of debt run up during the Great Moderation is
leading to persistently depressed demand, even with very low policy
interest rates. The result is low returns to investment; not much point
in adding to capacity when you’re not using the capacity you have." Alltså för att tala klarspråk, profiten är för låg på nyinvesteringar. Folk har skulder över öronen och efterfrågar inte varor.
I utvecklingsländerna däremot finns massor med efterfrågan. Därav följande lösning på balansproblemet: 'So what the world economy “wants” to do is have large capital flows from
North to South, and, correspondingly, large current account deficits in
the emerging world — which would, of course, help the advanced
economies recover.'
Det lämpliga sättet att få till dessa kapitalöverföringar vore, enligt Krugman, att höja värdet på t.ex. kinesiska valutan i förhållande till dollarn. Men eftersom regeringarna i utvecklingsländerna inte bryr sig om Krugmans råd, så sköter den "osynliga handen" om fördyringen av utvecklingsländernas produkter genom inflationen där.
Är det fler än jag som inte riktigt begriper logiken i Krugmans resonemang? Att kapital flyttas från USA till länder med högre lönsamhet, hjälper väl inte de arbetslösa i USA?
Det förefaller som om Krugman är
fångad i den kapitalistiska logiken. Han tänker inte ens på möjligheten av att öka efterfrågan i USA, genom att höja löner och minska skatter för de fattigaste. Kanske för att sådant skulle drabba profiterna...?
Krugman tror ju att om Kina skriver upp sin valuta så blir det mindre problem för USA. Men det förutsätter ju att USA fortsätter att vara relevant för kineserna. Antag att Kina skriver upp sin valuta, minskar exporten för att i stället konsumera mer på hemmaplan av det man tillverkar själv, samt köper de råvaror man behöver utifrån till en förmånligare kurs för säljarna - det kan ju vara ytterligare en spark på jänkarnas smalben! Jänkarna får mindre av billiga importvaror från Kina och snuvas dessutom på råvarumarknaderna. Och dessutom gör låga vinster och ändrade tekniska förhållanden att USA-bolagen inte vill flytta hem produktionen eller, om de gör det, så innebär det inte så mycket för arbetslösheten i USA:
SvaraRaderaKrugman har faktiskt tidigare framhållit att Kinas folk skulle tjäna på en revalvering. Att de kinesiska politikerna är mot en sådan, tror han beror på påtryckningar från de stora kinesiska exportföretagen.
SvaraRaderaOch där har han förstås en poäng: det är inte ländernas intressen som avgör politiken, utan intressena hos de ekonomiska eliterna.
Det var tydligen fler än jag som inte hängde med i Krugmans artikel. Han fortsätter resonemanget i detta inlägg.
SvaraRaderaKrugman fokuserar i god keynesiansk stil på relationer mellan mängden sparande, investeringar och konsumtion i ett samhälle. I detta fall relationen mellan USA och Kina.
Följande underbara formulering fånga på pricken den borgerliga ekonomins begränsningar:
"Imagine a world in which capital flows equalize interest rates between the North (advanced economies) and the South (emerging economies)"
Just det, "imagine", fantisera var ordet. Vilket påminner mig om Sam Williams svidande vidräkning med Keynes och den neoklassiska ekonomin: de utgår postulat, dvs rena antaganden utan kontakt med verkligheten.
Det här ämnet har ju faktiskt varit uppe förut, på den här bloggen. Krugman var inblandad även då. Men mest handlade det om Kinas utveckling.
SvaraRaderaAtt sänka skatterna för de fattigaste i USA kanske inte hjälper så mycket, för jag antar att de ändå inte betalar någon skatt. Däremot kunde man ju höja för den rikaste procenten och försöka täppa till en del hål i lagstiftningen som storbolagen utnyttjar. Men det gör ju inte mesen Obama och miljonärsgänget i senaten. Däremot har den engelska uncut-rörelsen mot de rikas skatteförmåner spritts till USA och kanske kan få något genomslag.
SvaraRadera