Åt vilket håll går utvecklingen i Kina de närmaste decennierna? Svaret på den frågan kommer rimligtvis att påverka det kapitalistiska världssystemets öde. Wallerstein kommenterade Kina i ett blogginlägg i januari i år. Rubriken var "How to Think about China?". Men artikeln utmynnade i ett antal frågor, knappast i några svar.
USA har som bekant efter finanskraschen 2008 utsatt Kina för press att ändra sin växelkurs mot dollarn. Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, har kritiserat den kinesiska politiken för att bidra till "obalansen i världsekonomin" genom de jättelika överskotten i den kinesiska handelsbalansen. I denna artikel, "Geography And China’s Surplus", försvarar han sig mot kritik från den kinesiske ekonomen Yukon Huang i Financial Times.
Huangs försvar för Kinas nuvarande politik är, tycker jag, mycket intressant. Han menar att det inte är den undervärderade valutan som orsakat den kraftiga tillväxten i Kina (och Krugman instämmer i detta), utan den strategi som Deng Xiaoping införde under inflytande av Krugmans teorier!
Krugman hade i sin forskning pekat på betydelsen av den minskning av transportkostnaderna som skett. Det blev därigenom möjligt för Kina, insåg Deng, att snabbt uteckla ekonomin genom att koncentrera industrin till kusten och exportera produkterna till Väst. Men i Dengs plan ingick också, enligt Huang, att när lönerna stigit i kustområdet, det skulle det bli lönsamt att industrialisera inlandet. Därigenom skulle den enorma ojämlikheten som temporärt skulle uppstå, så småningom försvinna.
Om Huang har rätt i sin analys, så är det ett gäng listiga, nytänkande "kommunister" som styrt Kina sedan slutet på kulturrevolutionen. En förutsättning för detta var förstås enpartisystemet. Men en av de frågor som Wallerstein underförstått ställde var hur länge kommunister kan behålla makten i en kapitalistisk ekonomi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar