Joseph A. Schumpeter är en stor ekonom, som många känner till, men nog ganska få läst. Det är beskrivningen av kapitalismens "kreativa förstörelse", man tänker på när man hör hans namn.
Liksom F.A. Hayek förknippas han med den österrikiska ekonomiskolan, men olikheterna mellan dem är enorma. Men en likhet finns: båda är djupt pessimistiska om kapitalismens framtid.
Medan Hayek antog rollen av krigare för en återgång till en renodlad marknadsekonomi - se mitt inlägg om "Vägen till träldom" - så trodde Schumpeter inte bara att socialismen var mer eller mindre oundviklig, utan att den t.o.m. kunde ha stora fördelar framför den byråkratiska kapitalism han såg i sin samtid (första upplagan kom 1942 och den tredje 1950).
Den enda ekonom som Schumpeter anser värd att diskutera och bemöta är faktiskt Marx! Första avsnittet, med första fyra kapitlen, ägnas åt en beskrivning av Marx idéer och ett kritiskt bemötande av delar i Marx teoribygge och "utopism".
Schumpeter avfärdade faktiskt obarmhärtigt den neoklassiska, etablerade nationalekonomin, för att den helt enkelt är irrelevant. Den beskriver nämligen inte den faktiska kapitalismen, utan en teoretisk jämviktsmodell vilken inte motsvarar något i den verkliga världen. Den här kritiken är alltså inget som nutida "heterodoxa" ekonomer kommit på... Och det är här den "kreativa förstörelsen" kommer in. Schumpeter håller nämligen med Marx om att kapitalismen är ett system som ständigt måste växa och förändras och där jämvikt och balans alltid är tillfälliga och övergående.
Det andra avsnittet med rubriken "Can Capitalism Survive?" ger svaret: troligen inte! En viktig anledning är att han menar att dynamiken i den ursprungliga kapitalismen kraftigt försvagats genom att entreprenören ersatts av anställda direktörer och chefer. En annan aspekt är behovet av planering i ett alltmer komplicerat samhälle -vilket han inte är livrädd för i motsats till Hayek.
Det tredje avsnittet, "Can Socialism work?" svarar helt enkelt "Ja!". Varför skulle den inte det... Schumpeters syn på socialismen är dock lite speciell. Den liknar inte Stalins Sovjetunionen (som han ändå har en rätt nyanserad syn på). I stället liknar den mer Eduard Bernsteins idé om ett sakta "inväxande" i socialismen, genom att parlamentet tar över fler och fler funktioner från privatkapitalet. Schumpeter överskattade nog eliternas förnuft och förutsåg inte Reagans och Thatchers nyliberala kontrarevolution.
Avsnittet "Socialism and Democracy" är också intressant som exempel på hans självständighet som tänkare. Den "klassiska demokratiuppfattningen", att folket är suveränt och bestämmer, kritiseras för att vara en ideologi som inte stämmer med hur modern demokrati faktiskt fungerar. Demokratisk politik handlar i verkligheten i stället om att av egenintresse konkurrera om poster på en sorts "politisk marknad". Realisten Schumpeter trodde inte att det finns något bättre system. Han trodde att denna "demokrati" skulle kunna fungera även med en socialistisk ekonomi!
Det sista avsnittet, "A Historical Sketch of Socialist Parties", är det minst intressanta, men det visar hur mycket möda han lade ner på att förstå vad de socialistiska partierna stod för. Själv tillstod han att han inte hade någon sympati för socialismen. Han hade antagligen hellre levt under 1800-talet än under den kapitalismens skymningsperiod, som blev längre än han förutsåg i slutet av 1940-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar