I förra inlägget nämndes F A Hayek och Mont Pelerin-sällskapet, den lobbygrupp som drev den politiska nyliberalismen först av alla. Hayeks bok "Vägen till träldom" var ett vida spritt manifest för marknadsekonomin, som jag därför med viss bävan började läsa. De första ca 50 - 100 sidorna av 240 i den av Timbro utgivna boken var faktiskt läsvärda och stimulerande.
Tyvärr kan inte detsamma sägas om resten. Så tänker du läsa den, gör inte som jag, utan ge upp när boken börjar kännas jobbig. Hayeks budskap är enkelt, men han upprepar det boken igenom med en tjatighet som man associerar till en gammal konservativ halvdement gubbe.
Hayek skrev boken 1944, när det började bli tydligt hur andra världskriget skulle sluta. Han var djupt missnöjd med den ideologiska atmosfären i Väst. Boken är därför tillägnad "Till socialister i alla partier". Han tyckte verkligen att så gott som alla blivit socialister, och att det knappt fanns någon kvar av den liberalism som var rådande i speciellt Storbritannien på 1800-talet. Hayek kände sig ensam och isolerad, vilket väl kan förklara bokens monomana tjatighet. Men han fick sin revansch, som bekant, med "nobelpriset" i ekonomi 1974.
Hayek hade nog själv tagit en del intryck av tidens "socialism". Han tog t.ex. avstånd från den rena "laissez-faire"-ideologin. Det fanns enligt honom utrymme för vissa reformer så allting skulle inte passivt få fortsätta i gamla hjulspår. Han accepterade också att det kunde finnas behov ett grundläggande social skyddsnät - men inte mer!
Hayek såg det som en viktig uppgift för staten att säkerställa förutsättningarna för att marknadsekonomin fungerar. Här är han ju en typisk nyliberal, till skillnad från de gamla liberalerna.
Varför tyckte han att alla blivit "socialister"? Jo, för att motpolen till marknadsekonomin var för honom planering. All medveten styrning av verksamheter mot ett mål kan ju kallas planering, även inom företag. Och hur kan man vara motståndare till sådant?
Man kan väl säga att han på något sätt insåg den grundläggande skillnaden principiellt mellan kapitalistisk marknadsekonomi och socialismens planering för behov. Och därför såg han all planering även under kapitalismen som steg på vägen mot statlig centralplanering och därmed "kollektivism" och "totalitarism".
Men samtidigt går det att se den beskrivning han gör av det planerade samhället inte som socialism utan statskapitalism. Visst fanns det en sådan utveckling på gång, och det dröjde ett antal decennier innan trenden bröts. Och där spelade han säkert en ideologisk roll!
Om ska vara lite elak mot Hayek, så kan man ställa hans myckna hyllande av den liberala individuella friheten mot hans hyllande av Pinochet och accepterande av kolonier och ett brittiskt imperium:
Erfarenheterna från kolonierna i Storbritannien likaväl som andra länder, har med all önskvärd tydlighet visat att även de milda former av planering som engelsmännen bedriver i utvecklingen av sina kolonier vare sig de vill eller inte medför att vissa värderingar och ideal tvingas på dem som de vill bistå. Det är just denna erfarenhet som har gjort även de mest internationellt sinnade kolonialexperter högst skeptiska till möjligheten att förvalta kolonier "internationellt". (Fotnot 90, sid 227)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar