Om man vill förstå vad som händer i samhället, så ger det mycket mer att läsa spionromaner (och ibland deckare) än dagstidningar. Under sommaren har jag tagit del av John le Carrés "A Delicate Truth", Ian McEwans "Uppdrag Sweet Tooth" och Anders Jallais "Natoagenten" och "Landsförrädaren".
McEwans bok är ingen traditionell spionroman utan handlar om den brittiska underrättelsetjänsten MI5:s försök att i smyg finansiellt knyta till sig kulturpersoner. Man hade fått för sig att MI5 skulle visa sig vara duktigare än storebror CIA i denna hantering!
Själva romanintrigen tar sin början i en idé hos någon MI5-byråkrat att köpa upp en skönlitterär författare, dock till synes pålitligt antikommunistisk, men med fria händer att skriva vad som helst. Det går förstås åt pipan, men på vägen till det överraskande slutet får man reda på mycket om bl.a. CIA:s stora framgångar med t.ex. "Kongressen för kulturens frihet" (där Herbert Tingsten var en av initiativtagarna). Om någon trodde att framstående vänsterintellektuella var mindre lättlurade än idag, så har de fel!
John le Carré är en plågsam roman att läsa. Den handlar om vår nutid med privatiserade säkerhetstjänster, allierade med skumma högergrupper, som utan att tveka tillämpar Obamas moral: "jag har rätt att mörda vem som helst, var som helst".
Jallais böcker handlar mest om det hemliga svenska spionaget, i NATO:s intresse. Jallai är lika illusionslös som le Carré. "Arla Gryning", den hemliga "motståndsrörelsen" mot en sovjetiska invasion, pekas ut som ansvarig för Palmemordet. I Italien anses motsvarande hemliga grupp ha varit inblandad i rena terrorhandlingar.
Ingen av dessa tre författare uppfattar jag som knutna till någon "vänster".
Charles Tilly menade att det finns ingen skillnad mellan en maffia och staten utom att staten är större. Även evolutionärt är staten maffior som vuxit - medeltidens s.k. adel var inget annat än ligor som ägnade sig åt beskyddsverksamhet. Men på resans gång har folkrörelser tvingat staten att civilisera sig lite, att bli lite mer gudfader och lite mindre revolverman.
SvaraRaderaJo, jag brukar alltid säga: Samhället skall vara för människan, inte tvärt om.
RaderaMen det samhället har vi inte sett, ser man över historien så har det inte gjort särskilt stora framsteg att utveckla det åt det hållet. Det är något kort århundrade man gjort några verkliga framsteg åt rätt håll. En utveckling som har börjat röra sig i motsatt riktning. Samhällets civilisering har inte kommit så där himla långt det håller jag med om.
Det ligger väl något i Tillys teori, men den verkar förenklad. Liksom pengarnas uppkomst, är statens uppkomst kanske inte så intressant, som vad staten har fyllt för funktion under större delen av den kända historien.
RaderaOch då är den marxistiska förklaringen vassare: en över samhället stående stat blir nödvändig när samhället hotas att slitas isär av kampen mellan klasserna. Någon självständig stat har inte funnits utan den har alltid skyddat de härskande och utsugande klasserna. (Den absoluta monarkin, Bonaparte III, fascismen o.s.v. tycks vara motexempel men det är nog bara skenbart så.)
En sak som verkar förvirrande är att man ofta inte skiljer mellan å ena sidan statens "kärna", militär, polis, domstolar, inrikes- och utrikesspioneri, och å andra sidan de funktioner som räknas till den s.k. välfärdsstaten samt centrala, gemensamma beslut över ett stort territoriellt område.
RaderaStaten i den förra betydelsen har inte funnits mer än en bråkdel av människans historia (ca 10 000 år), men ändå framstår marxismens och anarkismens idéer om att den statliga förtrycksapparaten inte behövs! Förutsättningen är "bara" att klasserna och utsugningen är avskaffade.
En skillnad mellan anarkister och marxister har möjligen varit att de senare inte ville avstå från det framsteg som det innebar t.ex. när Tysklands myriader av små furstendömen enades till ett rike. Eller existensen av FN (minus baskrarna, som inte kommer att behövas). "Centralism" i kombination med lokalt självstyre har alltid haft en positiv klang för marxister. Anarkismen har istället talat om "federalism", men i praktiken kanske det betyder ungefär samma sak.
Kanske vore det ingen dum idé att skilja på den "Djupa staten" som man kallar militär, polis, domstolsmakten m.m. i Turkiet och den "gemensamma" som behövs i form av att någon upprätthåller och bestämmer ordningen över en viss plats. Blev inspirerad både av det tidigare nämnda i diskussionen och av en artikel jag precis läste på NyTid:s hemsida ang. kommunismens förhållande till staten:
SvaraRaderahttp://www.nytid.fi/2013/04/kommunism-realsocialism-och-stat/
Jag tycker inte argumentationen i länken är övertygande för att staten skulle vara nödvändig:
Radera"Där minst två personer är församlade, har någon alltid makten. I praktiken kan inte heller alla samlas på en plats utan ledning, någon slags maktapparat, som bestämmer vad som gäller. Jägar- och samlarsamhällena ägde ingen stat av den enkla anledningen att det inte fanns någon samhällelig merprodukt."
Den sista meningen vederlägger den första! Dessutom kan "maktapparaten", skild från samhället, ersättas av demokratiska församlingar (som inte som idag överlämnar de viktigaste besluten till icke-valda organ som riksbanker och storföretag).
Den "djupa staten" tror jag finns i alla, formellt demokratiska och kapitalistiska stater. I Sverige har vi IB och dess efterföljare som var okända för t.o.m. riksdagmännen. Jallai har forskat mycket om detta. I Storbritannien verkar, vad jag förstår, MI5 och MI6, helt utom parlamentets kontroll.
Även i Sovjet agerade uppenbarligen NKVD ganska självständigt periodvis och upplevdes som ett hot av den politiska ledningen.
Det kan ligga något i Slavoj Zizeks gissning att kampen kommer att stå mellan socialism och kommunism. Socialisterna kommer att till varje pris vilja behålla en statsapparat att göra karriär i...
Nå, i jägar-samlarsamhällen är man sällan fler än 100-150 invånare per stam av flera skäl (överlevnadschanser, nomadliv m.m.) vilket är det antalet en enskild människa kan hålla koll över. Jag tror att Modin är ute efter att det behövs någon form av styre, Staatsgewalt som det tyska ordet säger, i större samhällen där alla omöjligen kan lära känna varandra eller dela samma bakgrund.
SvaraRaderaJa, någon form av representativt styre behövs idag. Problem uppstår då med representanter som tappar kontakten med dem de representerar.
RaderaDagens system fungerar mycket illa och är i kris genom att vi röstar på partier med proffspolitiker, och dessa avspeglar väldigt illa åsikterna bland folket. Att inget görs åt detta elände beror nog på att de som har den reella makten inte är speciellt intresserade av att rätta till den bristande representativiteten.
En möjlighet som borde få systemet att fungera bättre vore att låta valen utgå från naturliga enheter där människor faktiskt känner varandra, arbetsplatser, föreningar, bostadsområden. Kombinerat med omedelbar rätt att återkalla mandat. Nomineringen av kandidater skulle inte ligga hos partierna med sina löjligt få medlemmar.
I princip var detta ju tanken med arbetar- och soldatråden, bondekommittéer och folkkommittéer i 1900-talets revolutioner. Där uppstod som bekant istället andra problem, som indirekta val till högre nivåer, och enpartisystem.
All makt till folket! :-)