Tankarna hos den "vänsterkommunism" som opponerade sig från "vänster" mot de ryska kommunisternas linje i Tredje Internationalen, är dåligt kända. Bilden av dem har präglats av Lenins kritik av dem i "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom". Men det kan vara intressant att ta del av vad de själva skrev, t.ex. i holländaren Gorters "öppna brev till Lenin", som är ett svar på "Radikalismen", http://www.marxists.org/svenska/gorter/1920/oppet_brev.htm
Gorter menar att bolsjevikernas utnyttjande av parlamentsval och fackföreningarna passade de ryska förhållandena, men att läget i Västeuropa var helt annorlunda. Där var alla samhällsklasser enade mot proletariatet, och därför var den bolsjevikiska taktiken att kompromissa med mellangrupper och att försöka splittra fienden, dömd att misslyckas. Det ser alltså ut som att motsättningen mellan "vänstern" och "ryssarna" handlade om en strategisk och inte en taktisk skillnad. Och det är inte den bilden man får om man läser Lenins och andra "ryssars" beskrivningar av motsättningarna.
Man skulle kunna tro att "vänsterkommunisternas" ideer dog ut i och med att partier som KAPD, "Kommunistische Arbeiterpartei Deutschlands", tynade bort efter att kapitalismen lyckades stabilisera sig efter första världskriget. Men Gorters avståndstagande från fackföreningar och deltagande i val liknar sentida "maoisters". KFMLr:s linje "ställ facket åt sidan, leve de vilda strejkerna" på 70-talet var antagligen inte inspirerad av dessa "vänsterkommunister"' men är ett tecken på att sådana här ideer "ligger i luften" under perioder av skärpt klasskamp.
Den stora misstron mot alla "ledare" är ju också vanlig idag. Gorter hade säkert en poäng i att den hårda disciplin som Tredje Internationalen krävde stod i motsättning till bristen på goda ledare i Västeuropa.
Gorter påpekar också att nöden i många länder efter första världskriget inte automatiskt ledde till revolution. Slutsatsen för honom var att propagandan för kommunismen var avgörande, medan Lenin felaktigt ansåg att tiden var mogen att gå vidare. Det var alltså Gorter som hade en mer pessimistisk (eller realistisk?) syn på möjligheterna, vilket är lite överraskande.
Som sagt, den här sommarvärmen inbjuder inte till läsning av långa artiklar i torra ämnen. Kom så långt att jag konstaterade att Gorter hade en intressant syn på ledarskapets roll som verkar vettig. Man kanske kan säga att ju mer förutsättningarna för socialism/kommunism är för handen i ett samhälle, desto mindre behov av visionära ledare finns det. Gemene man kan ju ändå i stor omfattning se vad som bör göras genom att studera sin dagliga omvärld.
SvaraRadera