Fler argument för lagen om profitkvotens fallande tendens

Michael Heinrich kritik av lagen om profitkvotens fallande tendens fortsätter att få svar från anhängare lagen. Frågan är inte oviktig, då den handlar om Marx ekonomiska motivering till att kapitalismen är historiskt dödsdömd som ekonomiskt system. Länkar till dessa svar finns i Michael Roberts senaste blogginlägg.

I min kommentar till Roberts första inlägg i frågan, klagade jag lite på att Roberts bara påstod, men inte visade, att ett av Heinrich´ två huvudargument kan tillbakavisas matematiskt. Men nu kan man hitta detaljerade argument i Jim Millers svar på  Paul Sweezys gamla kritik av lagen. (Sweezy hade samma kritik som Heinrich.)

Profitkvoten definieras, som jag nämnde i det tidigare inlägget, som s/(c + v), där s är mervärdet, c det satsade konstanta kapitalet i form av maskiner och råvaror, och v det "variabla kapitalet", d.v.s. lönesumman.

Man kan genom att dividera  med v i täljare och nämnare skriva om uttrycket som

 (1)       (s/v) / (c/v +1)  eller mervärdekvoten/("kapitalets organiska sammansättning" +1)

Konkurrensen mellan kapitalisterna tvingar dem att öka arbetets produktivitet, vilket resulterar i att "levande arbete" ersätts med "dött arbete". Kapitalets organiska sammansättning kommer alltså att ständigt öka. Ett av Heinrich och Sweezys argument är att då mervärdekvoten också ökar (vilket Marx var införstådd med), så är det inte alls klart att  uttrycket (1) med tiden minskar, som Marx påstod?

Men  mervärdekvoten och "kapitalets organiska sammansättning" inte är oberoende av varandra. Jim Miller visar hur dessa två storheter hänger ihop, med ett exempel där kapitalets organiska sammansättning har nått en hög nivå:

Suppose, for example, that the value composition of the product were 99 c + 0.5 v + 0.5 s. In this case, even if v were reduced to zero, the rate of profit could be no more than 1 %. Now suppose the product value composition were to advance to 99.9 c + 0.01 v + 0.09 s. The rate of profit could not exceed 0.1 %, even if v were eliminated entirely. If newly added labor is reduced to one-one thousandth of the commodity value, then it matters little how this tiny amount is divided between variable capital and surplus value. If a wage is paid at all, reducing it to nothing cannot raise the rate of profit to any noticeable extent. The adoption of an extreme example here is only intended to illustrate the point that the more advanced the organic composition of capital, the less effect a rising rate of surplus value can have in overcoming the dwindling profit rate. The reason for the shrinking ratio of newly-added labor to previously-objectified labor in the means of production is that with the advancing productivity of labor, fewer laborers are hired for every 100 of capital advanced. With fewer laborers working, the product's value becomes increasingly composed of value reflecting the contribution of constant capital, for which the capitalist has paid an equivalent in money. 

Trots formeln (1) så hjälper det alltså inte att motverka den sjunkande profitkvoten genom att öka mervärdekvoten! Varför? Miller "motsägelsen" genom att visa att den procentuella ökningen av mervärdekvoten  kräver större och större produktivitetsökningar  i konsumtionsvaruindustrin, ju högre mervärdekvoten redan är. Vilket naturligvis måste öka det konstanta kapitalet ofantligt!