Mer debatt om den "byråkratiska socialismen"

Marxistiska kritiker och motståndare till de "stalinistiska" staterna, som omfattade som mest en tredjedel av jordens yta, har haft svåra problem med att placera in dessa stater i ett marxistiskt schema. Vilken var den härskande klassen i t.ex. Sovjet? Det vanliga svaret, "byråkratin", stupar  på att byråkratiers uppgift brukar vara att tjäna en bestämd klass,  inte att utgöra en klass med en bestämd roll i produktionssättet.

Paul Flewers kritiserar Trotskijs tes om Sovjet som en "degenererad arbetarstat" i artikeln "USSR Review: Sticking with old dogmas that have failed time and again". Varför återtog aldrig arbetaklassen makten från det byråkratiska skiktet? Flewers anser sig ha en förklaring till den "stalinistiska" statens stabilitet:

So what we actually had was a temporary process of non-capitalist national modernisation that would enable the Soviet and Chinese elites to build up their societies - not to build a socialist society (why would any ruling elite wish to relinquish its social power?), but, whether they realised it or not, so that they could at some point rejoin the capitalist world.

Detta liknar Immanuel Wallerstein åsikter. Men även om man kan säga i efterhand att "objektivt" ersatte byråkratin under en tid en alltför svag kapitalistklass, så återstår frågan varför den gjorde det!

Flewers fick ett svar av Jim Creegan i artikeln: "USSR polemic: In defence of defencism" med en  ny vändning i diskussionen. Han hävdar att Trotskij hade i grunden rätt när han menade att de "stalinistiska" byråkraterna borde försvaras mot imperialismens försök att återinföra privatkapitalismen i dessa länder. "Byråkraterna" spelade en progressiv social och ekonomisk roll när  slog vakt om planeringen och det offentliga ägandet. För att förstå sovjetsystemets öde måste man ta in hela världssystemet i en förklaring:

With the incomparable advantage of hindsight, we can now see that the fundamental error in Trotsky’s thinking was not mainly in his analysis of the USSR, but in his reading of the historical period in which he lived. He believed, in keeping with the Bolsheviks of 1917 and not at all unreasonably for his time, that capitalism had exhausted its ability to develop human productive forces, and that proletarian revolution was the only means of saving society from decline and catastrophe. The post-war boom in western countries postponed such a final reckoning, however. 

 It was partly due to the launching of the second cold war that large sections of the Soviet elite (but by no means all of it, as Flewers seems to suggest), and indeed - at least in the Polish case - broad swathes of the working class itself, were driven to the conclusion that their future lay with the west. This outcome was not the preordained product of economic deceleration. A more favourable balance of class forces internationally could have led to an outcome more in keeping with Trotsky’s optimistic scenario. Things turned out as they did because the capitalist class captured the initiative on all fronts.