Ett par tidigare inlägg har varit kritiska till BNP-måttet, "Tillväxt, BNP och välstånd" och "Ny vinkling på BNP-illusionen", men ändringarna som nu införs i USA verkar vid första anblicken var rent tekniska. Men så är det knappast. Det tycks faktiskt handlar om en djupare ändring i sättet att se vad det är som BNP mäter.
På counterpunch.org kan man i artikeln "Economic Recovery by Statistical Manipulation" läsa följande:
It is ironic somewhat that what we are about to witness with the GDP revisions is a recognition that the economic recovery since 2009 has been a recovery for corporate profits and capital incomes, stock and bond markets, derivatives and other forms of income from financial speculation—all now at record levels—while weekly earnings for the rest continue to decline for the past four years. What the GDP revisions reflect is an attempt to adjust upward GDP to reflect in various ways the gains on financial side of the economy, the gains in income for the few and their corporations.
BNP-måttet ska från att ha mätt värdet av sålda varor och tjänster också ta med finansiella produkter, alltså även spekulationsinkomster! Det kanske är logiskt att göra så i vår "finansialiserade" ekonomin. Men har man tänkt på att BNP-siffrorna då borde visa större nedgångar än tidigare när bubblorna spricker?
I senaste numret av Monthly Review (publiceras på nätet 26 aug), beskrivs hur Paul Sweezy och hans meningsfränder var konfunderade över det nya "finansialiserings"-fenomenet från 80-talet och framåt. Det skiljde sig nämligen från tidigare hektiska spekulationsvågor som brukade uppkomma i en upphettade slutfasen av högkonjunkturerna. Den nya kraftiga tillväxten av finansiella tjänster från 80-talet hängde istället ihop med en lång period av stagnation i den "reala ekonomin". Av artikeln att döma verkar det som att Sweezy aldrig lyckades förstå det här fenomenet.
Lite förvånande är den marxistiske ekonomen Michael Roberts ganska positiv till det nya sättet att räkna, "The US economy: bigger but not healthier". Annars brukar Roberts beskriva "finansialiseringen" med begrepp hämtade från tredje bandet av "Kapitalet". För att komma ur krisen som bröt ut 2008 måste inte bara stora delar av det produktiva kapitalet devalveras, utan också av det "fiktiva kapitalet". Men det fiktiva kapitalet består enligt Roberts till största delen av skulder. Och då börjar det bli lite svårt att hänga med i resonemangen.
Det kanske är mer en fråga om filosofi än om statistik att undra hur vettigt det är att mäta "fiktiva" värden i ekonomin. Det som är "fiktivt" är ju faktiskt verkligt ända tills det försvinner...
Hur man mäter något kan ju vara intressant för statistiker. Rimligen borde man räkna på mer än ett sätt för att slutsatser ska kunna dras.
SvaraRaderaDet är dock kapitalackumulationen som är ett problem. Stater och företag hopar resurser för att inte bli likviderade av sina konkurrenter, och går därvid över lik om de inte hittar något snabbare sätt. Detta går ut över både människor och natur. Oavsett hur man räknar.
Nu verkar det inte vara en rent statistisk fråga. Eller rättare sagt, de statistiska begreppen har råkat i konflikt med den ändrade verkligheten. Ett exempel på detta är att "industriföretag" tjänar en stor del av sina inkomster på spekulation i värdepapper. Det är inte då konstigt att gamla definitioner av BNP som att det skulle mäta varor och tjänster blir svåra att upprätthålla.
RaderaEn bra sak med detta kan väl vara att fler och fler börjar fundera på vad målet med ekonomin borde vara. Att den genomsnittliga konsumtionen av varor och tjänster inte är ett bra mått, anser många redan idag. Men ska "vi" anses ha fått det bättre, när de snuskigt rika ökat sina inkomster med finansiella spekulationer?