Ultravänstern och Maos kulturrevolution

Debatten om lärdomarna av kulturrevolutionens (och den kinesiska kommunismens) misslyckande har blossat upp igen på kasama.

Mike Ely argumenterar för att kulturrevolutionen egentligen inte misslyckades. Det handlade om ett nederlag. Han jämför med ett slag i ett krig där ena parten kan göra allting rätt, men ändå förlora eftersom styrkeförhållanden var alltför oförmånliga. I princip kan Ely förstås ha rätt, men det känns ändå otillfredsställande att inte kunna peka på något stort misstag som begicks av revolutionärerna...

Elys motståndare däremot tror sig ha en förklaring till nederlaget. De menar att Mao borde ha allierat sig med den s.k. ultravänstern istället för att försöka ena de revolutionära "rebellerna" med de  goda krafterna inom Partiet och militären. Istället betraktades ultravänsteristerna som kontrarevolutionärer och hamnade i fängelse.

Ultravänsterns analys påminde trotskisternas analys av Sovjetunionen på 20-talet, och fick också entusiastiskt stöd av (den oortodoxe) trotskisten Tony Cliff.  Det kinesiska kommunistpartiet representerade enligt denna analys inte längre arbetarklassen utan "byråkratin", som sågs som en egen klass, de "röda kapitalisterna". Men den analysen framstår för mig som alltför förenklad. Om alla administratörer, "byråkrater", automatiskt tillhör en egen fientlig klass, då förefaller möjligheten att någonsin bygga socialismen utesluten för alltid!

Man kan invända mot liknelsen med trotskisterna. Trotskij talade som bekant mer realistiskt om en "deformerad arbetarstat" i Sovjet. Byråkratin var ingen klass i egentlig mening. Trotskij spådde också att inom kort skulle antingen arbetarklassen göra en politisk revolution eller så skulle byråkraterna omvandla sig till en kapitalistklass. Så skedde som bekant inte, men ändå höll många trotskister fast vid den gamla, alltmer obegripliga analysen. En del försvarade t.ex. Sovjets, "den deformerade arbetarstatens", ockupation av Afghanistan.

Men en del trotskister insåg att den gamla analysen inte höll. Men varken talet om "byråkratisk kollektivism", vilket påminner om den kinesiska ultravänsterns analys, eller idén om  "statskapitalism" framstår som övertygande för mig. Båda teorierna missar att det inte handlade ett färdigt "system" utan om samhällen i förvandling, med både socialistiska och kapitalistiska inslag. Den "maoistiska" analysen, att klasskampen fortsätter under socialismen, förklarar mer än trotskisternas olika analyser.  Den kinesiska ultravänsterns teorier höll inte heller.

I artikeln  om “New Trends of Thought” on the Cultural Revolution beskrivs ultravänsterns idéer men också hur de lyckades omvärdera dem. De kom fram till en verklig lärdom som går att dra av kulturrevolutionens nederlag. Det handlade om frånvaron av demokratiska institutioner. "Ultravänstern"  kom att engagera sig i den "liberala" rörelsen för en "femte modernisering", alltså för att införa "borgerlig" demokrati i Kina.

Around the same time, in Zhejiang province, there was also a group of people who advocated unity. 
But their theory was much more interesting. According to them, "the distinction between the rebels, the conservatives, and the capitalist-roaders does not make any sense. Everybody is a citizen. And as a citizen, everybody has the equal right to vote and to stand for election." They maintained: "Without a general election, there would be no democracy. The public authorities would not be trusted by the people unless their leadership is elected by the people." Furthermore, elections were considered a solution to factionalism. Had the revolutionary committees been established through elections, it was argued, opposing factions would no longer have to intrigue against each other or resort to violence. For this reason, the group put forward a slogan: "No more distinction between the 'rebels' and the 'conservatives,' let's all look forward to a democracy." This idea found support among some workers in several large factories of Hangzhou, the capital of the province.  Elections were reportedly held in response to the spread of the idea in some small towns of the province as well. However, just like its radical counterpart, the liberal NT was also severely suppressed in late 1968. It was condemned as "blind faith in elections," "formalism," and even "reactionary trend of thought."