Hardt & Negri förklarar världsläget

Michael Hardt och Antonio Negris fick en hit med sin postmoderna variant av kommunism med "Imperiet". De är även kända för att ha lanserat det gräsliga begreppet "multituden" för det mer lättförståeliga "folket". Mina kritiska kommentarer finns att läsa i ett par inlägg på min filosofiblogg, "Imperiet" och "Vad är moderniteten?" Nu har det publicerats en ny bok av dem, "Förklaring", på Tankekraft Förlag, med analyser av den "arabiska våren", Occupy Wall Street, "indignados" i Spanien, motsvarande protester i Grekland m.m..

Boken är periodvis abstrakt och svårläst, speciellt om man inte läst de tidigare böckerna. Men då och då blir det intressant, när de försöker sätta fingret på förändringar i vad man brukar kalla "tidsandan". Inte för inte är deras expertområde idéhistoria och filosofi.

"Ofta har toleransbegreppet underförstått en samhällelig åtskillnad av  minoriteter och en blindhet inför deras olikheter. Man visar tolerans mot en mans homosexualitet genom att låtsas att han inte är bög. Eller så visar man tolerans genom att låta honom  leva med sina likar i avskildhet från det dominerande samhället. Majoritetsstyret kräver emellertid inte att minoriteter skyddas vare sig genom likgiltighet eller genom att göras till undantag och hållas i social separation. Tolerans  måste istället innebära att var och en får makt att delta såsom annorlunda och verka aktivt tillsammans med andra. Denna typ av tolerans är ett väsentligt kännetecken hos den styrande majoritetens interna mångfald."

Den representativa demokratins förespråkare under de borgerliga revolutionerna såg den som en metod att begränsa demokratin, folkmakten. Genom att folket överlämnar makten till "representanter" som automatiskt består av de mest kunniga -och välbärgade - så skyddas därigenom automatiskt den privata egendomen.

Men istället för att, som författarna, helt förkasta den "representativa demokratin", så behöver man snarare, tror jag, göra om tolkningen av begreppet. En "representant" i ordets egentliga betydelse kan vara en praktisk lösning på problemet att alla inte i praktiken kan delta i alla beslut.  Men representanten får i den politiska processen inte  ersätta dem som representeras, vilket är vad som sker - och ska ske - i praktiken. Det är klyvningen av medborgarna i en fast grupp av s.k.  representanter å ena sidan och passiva politikkonsumenter å den andra som måste upphöra.

Men så helt nya  är ju dessa tankar inte, som Negri och Hardt låter påskina. Pariskommunen bröt ju redan för 140 år sedan radikalt med den traditionella representativa demokratins principer. En representant måste i varje ögonblick kunna återkallas av dem som han representerar.