Pål Steigans självkritik, i en intervju i Klassekampen om hans nyligen utkomna självbiografi, innehåller en viktig pusselbit till analysen av varför 70-talsvänstern säckade ihop på 80-talet, även om det kanske finns ännu viktigare förklaringar:
"Boka tar blant annet oppgjør med ledelseskulturen i AKP (m-l), der Steigan var formann fra 1975 til 1984. Det ble gjort mange feil, mener han. Mye av det bunnet i prinsippet om sterk sentralisering og kommandolinjer.
Vi øste månedlige direktivhefter utover den stakkars organisasjonen, og lagde et byråkrati som lammet initiativet og overbelasta folk. Vi sleit ut folk, og red hesten altfor langt."
Det där känner jag igen från Sverige på 70-talet också, och det tycks ha varit likadant i många andra länder. Om man ska använda skällsordet "stalinism", så är det kanske i det här sammanhanget, även om trotskisterna inte var ett dugg bättre. Talet om faran för "avvikelser" främjade verkligen inte den fria debatten.
Hur kunde dessa "ledare" i sin arrogans få för sig att de faktiskt var ledare på riktigt? Trots att den "riktiga linjen" kunde växla fram och tillbaka
Tyvärr tycks Steigan ännu idag inte helt kunna ta avstånd från den "byråkratiska centralism" som AKP (m-l) praktiserade:
"Likevel fastholder Steigan at organisasjonsmodellen førte mye godt med seg.
– Den gjorde at vi greide å samle inn hundretusener til streikende arbeidere. Og vi kunne aldri ha skapt Klassekampen uten den disiplinen og offerviljen vi hadde."
Det påminner väl litegrann om att pigga upp sig med amfetamin. Kortsiktigt strålande resultat, men långsiktig kollaps...
SvaraRaderaPål Steigan skriver bra i sin senaste krönika,
SvaraRaderahttp://psteigan.wordpress.com/2013/09/17/k-ordet-i-kapitalismens-tid/ :
"Vi som kaller oss kommunister i dag er på ingen måter tilhengere av den totalitære stat eller partiets diktatur. Vi som tør å ta k-ordet i vår munn gjør det i pakt med den tankegangen som Marx og Engels la fram i Det kommunistiske manifest. Vi ser på kampen for kommunismen som kampen for friheten, ikke for å umyndiggjøre individene under en allmektig stat, men for å fravriste den bittelille klassen av monopolkapitalister den eiendommen de har ranet til seg, og gjøre den til fellesskapets eiendom. Kommunismen, ikke som statlig prosjekt, men som produsentenes kontroll over produksjonen."