Det politiska läget i Kanada har inte oväntat stora likheter med situationen i dagens Sverige. Murray Dobbin reflekterar i counterpunch över hur "de progressiva" ska kunna hitta en väg ur ett politiskt system, där partierna helt slutat lyssna på dem de sägs representera. Och där de som styr sticker huvudet i sanden inför de stora problem som behöver lösas. Men är han i "Reinventing Progressive Politics in Canada" på rätt spår?
Dobbin förespråkar en sorts reträtt till att koncentrera sig på den lokala nivån. Alla försök att skapa nya partier som ställer upp i val på den nationella nivån har misslyckats. Och är dömda att misslyckas! Det är ju bara att se hur snabbt Miljöpartiet förvandlades till ett "ansvarstagande" parti när det kom in i riksdagen.
Dobbins har förmodligen rätt i att den praktiska verksamheten måste vara "lokal", men ändå ha ett nationellt och internationellt perspektiv.
All verksamhet är per definition lokal (dvs äger rum där man är) vilket inte hindrar påverkan på alla möjliga nivåer. Tänk bara på mobiliseringarna mot WTO runt 2000, som hade sin bas i lokala slummobiliseringar mot IMFs torpeder, och nationella småbondeorganisationers mobiliseringar mot patent på utsäde.
SvaraRaderaÄndå kan man undra över logiken. Partier är bara EN form för nationell organisering. En som dessutom är fantastiskt tvetydig - i det gängse språkbruket betyder det ett förmedlingsorgan mellan folk och stat vars syfte är att sitta i parlamentariska församlingar och anta budgetar och lagändringar. Sen finns det en besynnerlig dialektal form, gängse inom den s.k. vänstern, där det betyder en sorts halvprofessionell sekt vars syfte är att styra folkliga mobiliseringar till att gå som sekten vill. Vilket skapar oändlig begreppsförvirring.
Partier som inte vajar som vindflöjlar kräver materiell bas i starka mobiliseringar som finns där partierna förutan. Det var styrkan hos de socialdemokratiska partierna, och givetvis även borgerliga partier som stöder sig på företag och övre medelklass som alltid är mobiliserade i kraft av att vara dominerande i samhället. Alltså är den rimliga vägen att först se till att det finns såna mobiliseringar - de må vara lokala, regionala, nationella eller globala.
Sen kan man tänka på partier för att representera dessa i parlamentariska församlingar. Men mobiliseringarna måste finnas där, annars finns inget att representera.
"Alltså är den rimliga vägen att först se till att det finns såna mobiliseringar - de må vara lokala, regionala, nationella eller globala. "
SvaraRaderaVem är subjektet i den meningen...?
Och för att ge ett tänkbart svar på den frågan själv: subjektet är en diffus "vänster" med en preliminär nationell organisation. Ett protoparti...
RaderaSubjektet är förstås alla vi som vill ha en förändring. Vi som nu mest dväljs på webbplatser och facebook...
Radera