Jan Myrdals senaste två blogginlägg (här och här) som hyllar den svenska nationen, gör mig lite betänksam. Men det kanske beror på att jag själv inte känner mig så väldigt svensk. Jag gillar Gula Hunds parodi på nationalsången mer än originalet.
Myrdal har förstås rätt i att den svenska nationen är ett faktum, som man måste acceptera. Men är det bra eller dåligt att den nationella känslan är starkare i Norge än i Sverige? Myrdal tycks mena att det är dåligt, men för mig är det ett positivt faktum. Det hänger ihop med att norrmännen varit tvungna att frigöra sig från bl.a. Sverige relativt nyligen historiskt sett. Den svenska nationalismen har däremot präglats av den svenska överklassens stormaktsdrömmar om "fornstora dar när ärat vårt namn flög över jorden".
Visst finns det saker att glädjas över i "det svenska", som den gamla bondefriheten och den starka arbetarrörelsen kring förra sekelskiftet. Sådana traditioner bör man slå vakt om. Men inte i första hand för att de skulle vara specifikt svenska.
Och hur mycket finns kvar egentligen av dessa svenska frihets- och upprorstraditioner? Är det inte snarare trälmentaliteten som sätter sin prägel på dagens Sverige, där nyliberalerna härjar utan något större motstånd? Och det är ju inget att vara stolt över! Idag borde vi istället se upp till t.ex. turkarna!
Arbetarrörelsen präglades i stort sett av internationalism ända till 30-talet. "Proletärer i alla länder, förena er!" Och "nationalismen" begränsades till påpekandet i Manifestet till att "varje lands proletariat måste förstås först göra upp med sin egen bourgoisie".
Arbetarpartiernas återfall i nationalism - "proletärer i alla länder, slå ihjäl varandra" - vid utbrottet av första världskriget var en stor skam. Men som reaktion mot fascismen dök förståeliga idéer upp som att "ta tillbaka den svenska fanan från fascisterna". Som taktik var det riktigt då. Men det gäller att passa sig så att inte den röda fanan hamnar i skymundan. I första hand bör det vara internationalism som gäller, inte nationalism!
Men läget idag kanske liknar 30-talets, då den "nationella självbestämmanderätten" är hotad genom Sveriges deltagande i EU? Bör vi slå vakt om "det svenska" genom att gå ur EU? Det är en stor fråga som delat vänstern, och som jag får återkomma till.
En annan intressant historisk parallell kan vara den politik som kommunistpartierna slog in på vid utbrottet av det kalla kriget. Stalin sa i sitt tal på 19:e partikongressen, 1952:
Earlier, the bourgeoisie, as the heads of nations, were for the rights and independence of nations and put that "above all." Now there is no trace left of this "national principle." Now the bourgeoisie sell the rights and independence of their nations for dollars. The banner of national independence and national sovereignty has been thrown overboard. Without doubt, you, the representatives of the communist and democratic parties must raise this banner and carry it forward if you want to be patriots of your countries, if you want to be the leading powers of the nations. There is nobody else to raise it.
Hur ska man se på detta idag? Det där kanske var en vettig taktik 1952, att slå in en kil mellan USA och dess bundsförvanter i Europa. Men hur länge kan försvaret av den "nationella principen" vara överordnad kampen för socialismen? Eller är den en oundgänglig del av kampen för socialismen?
Det är farligt med ideologiserande, över huvud taget. Men det finns åtminstone vissa fördelar med att vilja ta vara på den plats där man är.
SvaraRaderaMan kan undra om Stalin talade som kommunist, eller i själva verket som rysk nationalist (även om han nu råkade vara kaukasier) 1952? Att han varit ledare för "det fosterländska kriget" kan ju ha spelat in, och hans tidigare tal om Rysslands efterblivenhet mot invaderande utlänningar kan också vara en indikation. Sammansmältningen av nationalistiska och kommunistiska rörelser i vissa länder har varit av betydelse. Men skall vi resonera på samma sätt i Sverige, och mot vem skall vi hävda oss i så fall? EU, USA, Norge?
SvaraRaderaJag tror man måste utgå från att Stalin talade både som kommunist och som ledare för Sovjetunionen.
RaderaDet var trots allt inte Stalin som skulle göra revolution i Västeuropa (?), så han tänkte väl att kommunistpartierna där så småningom självmant skulle övergå från det defensiva försvaret av nationen till den offensiva kampen för socialism - vilket förstås också skulle ha gynnat Sovjets försvar mot USA. Men av någon anledning tyckte han väl att han inte behövde säga det i klartext...
Myrdal har ju skrivit om hur det franska kommunistpartiet svek genom att inte bekämpa det egna landets kolonialkrig. Då borde man inte försvarat den "franska nationen". Det kanske inte är så konstigt - det kan vara svårt att vara både nationalist och internationalist på samma gång...
Jag tror att jag skrivit tidigare att Stalins ideologiskt "farliga" tal på sätt och vis pekar fram mot Maos teori om "Tre världar". KKP stödde som bekant EU:s utvidgning, då det skulle utgöra en motvikt mot supermakterna. Men det var ännu svårare att förena Kinas intressen med det långsiktiga, socialistiska målet än Stalins politik 1952.
I dagens Sverige bor ca 20% av befolkningen i gamla dansk-norska landskap (Skåne, Bohuslän, Jämtland m.fl.) Om man utgår från att Mälardalen-Bergslagen utgör själva ur-Sverige, så ligger dessa landskap ganska avigt till.
SvaraRaderaSom jämförelse kan nämnas att Finland utgjorde en del av Sverige i cirka 700 år, en betydligt längre tid än Skånes ca 350 år som svenskt såhär långt. Rättsligt var det ingen skillnad på svensk och finne under denna tid. Det egentliga Finland kan med fördel nås med båt över skärgården och Bottenhavet, vilket var forna tiders och kanske även kommande tiders motorvägar.
I första hand tror jag på en renässans för Norden. Vi uppfattas som en enhet utanför våra egna länder, vi har största handelsutbytet med varandra, språken är lika varandra intill förväxling undantaget finskan, numera krigar vi dessutom tillsammans i Afghanistan och dylika platser... Tänker på hur den nationella uppdelningen skapat administrativa hinder som får vara hur löjliga som helst, att beställa böcker från Norge och Danmark går inte i en svensk bokaffär p.g.a. upphovsrättsregler och svag efterfrågan däremot fungerar USA utmärkt p.g.a. en alltmer påtvingad efterfrågan och att engelskan så totalt blivit det nya härskarspråket.
En lösning jag funderat på är att låta nuv. gränsdragningarna bestå medan man på regional nivå släpper upp för att samarbeta kring administrativa ändamål om så behövs. Skåne kan i vissa administrativa avseenden samarbeta med Danmark och kanske även för skolorna anta egen historieundervisning som inte var svensk före 1658. Invånarna längs svenska ostkusten från Stockholm och norrut bör kunna lära sig finska, på samma vis bör man peka på att svenskundervisningen i Finland gör landet till en del av Norden. Finsktalande i Sverige skulle vidare kunna betjänas ifrån Helsingfors vad gäller administrativa ärenden. Vi är idag så lika och så välutvecklade att vi utan problem kan tillämpa frihandel i handelsutbytet med varandra, till skillnad från 1800-talet och in till sena 1900-talet vilket underlättar.
Norden i Sverige och Sverige i Norden!
Bra, det skriver jag under på! Vi får börja med att slänga ut NATO från våra länder (inklusive Sverige).
RaderaEtt Europas Förenta Stater är inte en så dum idé egentligen, men vi är nog inte mogna för det på länge.
De ryska kommunisternas främsta mål var att "komma ikapp", det var med andra ord en regim av ungefär samma slag som Englands på 1400-talet, Frankrikes på 1600-talet, USAs på 1800-talet, Japans på det tidiga 1900-talets eller Brasiliens nu. Inget fel med det. Men det har inte så mycket med oss att göra, som lever i ett utvecklat industriland.
SvaraRaderaDäremot är det uppenbart att den nordatlantiska härskande klassen idag med glädje föröder de länder de verkar i för att nå personliga fördelar. Det finns en poäng med att hävda en "vi bygger landet"-politik, som sossarna på 30-talet i ett läge som var tämligen likt. Gärna i samarbete med europeer och amerikaner - för att inte tala om folk på andra håll i världen - som drabbas av överklassens plundring. Men ändå i första hand genom att bygga vårt eget "folkhem". Det är ju det vi har störst möjlighet att göra.
Jag tror som Karl härovan att de nuvarande gränserna inte är optimala. Och de borde inte vara heliga av någon sorts nationella skäl. Det borde inte vara något självändamål med en massa småstater. Uppsplittringen av Jugoslavien var knappast ett framsteg.
RaderaDet långsiktiga målet måste ändå vara att en värld utan statsgränser. Där det är lika lite relevant att vara svensk eller finne som smålänning eller savolaxare.
Alla gränser är godtyckliga. Men gränslösa världar är en liberal frihandelsidé, den tror jag inte på. Ett samhälle är något slags kollektiv bestående av dem som medverkar. Sen kan man tänka sig "nästade" kollektiv (som engelskan kallar det), ungefär som trion kommun, landsting och stat, i ännu fler nivåer (Frankrike har sex). Men som sagt, jag tror inte att en värld utan "de utomstående" finns.
Radera