Revolutionär enhet?

I en kommentar till inlägget om "Hur ska vänstern komma ut ur sekteländet?" tipsade Björnbrum om Arbetarbildnings artikel "Några tankar om revolutionär enhet?" Artikeln är allmänt hållen, men innehåller lovande synpunkter.

Arbetarbildning tar avstånd från tanken att "ena vänstern". Om man inte börjar med att definiera vad man menar med "vänster", så är onekligen sådana förslag poänglösa. Men man har ett annat argument, som är mera diskutabelt. "Vänster" och "höger" är begrepp som förutsätter att det finns en glidande skala mellan dessa, skriver man. Och visst gör det det, men  man verkar tro att det finns en skarp skiljelinje mellan "revolutionärer" och "socialreformister". Det är en uppfattning, som nog riskerar att leda till schematism och dogmatism. "Motsättningar i samhället är inte evolutionära, utan utgörs av varandra uteslutande och beroende motsatser." Om det vore så enkelt!

Men glädjande nog vill Arbetarbildning inte att revolutionärerna ska fastna i gamla strider med ursprung i 20- och 30-talet: "Dogmatiker vill splittra oss längs linjer som inte har med vårt förhållande till det nuvarande systemet eller med vår faktiska politiska praktik att göra, istället vill de att vi ska söka enhet kring dogmer, etiketter, ikoner eller historiska händelser."  Det hade varit intressant att läsa exempel på etiketter att undvika. Och vilka organisationer man räknar som revolutionära idag. 

En grupp, som jag nämnt tidigare, är det brittiska cpgb, som har flera decennier av erfarenheter just av att försöka delta praktiskt inom olika enhetsförsök inom "the far left" i Storbritannien. Cpgb kallade sig visserligen för "leninister" på 80-talet, men har varken identifierat sig med trotskism, stalinism eller maoism. Trots att jag tycker att deras linje, att verka för ett "marxistiskt massparti", är vettig som målsättning, så tycks framgångarna i stort sett ha uteblivit hittills.

En vanlig idé bland enhetsförespråkare i Storbritannien, som cpgb kritiserat hårt, är tanken på ett "brett parti" med plats för anarkister, gröna och liberaler. Dessa försök har misslyckats. 

Frågan är vad man tänker sig att partiet,  man vill bilda,  ska ha vara bra för. Ett "brett parti" är naturligt om det är en valorganisation man vill ha. Det krävs mer av ett revolutionärt parti. Men hur realistiskt är det att idag ställa uppgiften att skapa ett "marxistiskt massparti"? Risken är att man hamnar i "sekteländet" hur gärna man än vill undvika det. Det kanske går att hitta övergångsformer att prova?

En undran som inställer sig när man läser cpgb:s material, är ändå om de inte prioriterat enandet av "revolutionärerna" allt för mycket, på bekostnad av att förankra sig i arbetarklassen.