Den inrikespolitiskt reaktionäre "libertarianen" Ron Paul attackerar Obamas senaste eskalering av kriget i Syrien. Diverse trotskistiska sekter (dock inte alla!) fortsätter däremot att stödja Al Qaedas, de islamistiska oljeshejkernas och USA:s krig mot Assadregeringen. Det är för mig självklart att i detta läge stödja Ron Paul och inte "bomb- och kannibalvänstern", trots att Ron Paul ideologiskt är en fiende.
Men förråder man inte sin ideologi om man i konkreta, politiska frågor är beredd att samarbeta med ideologiska motståndare? Jag misstänker att trotskisterna instämmer i att sådant är typiskt för "stalinister".
Men vad menas med den svepande beteckningen "stalinism", bortsett från en etikett på åsikter man ogillar? Det är en fråga som jag ställt mig många gånger när jag läst trotskistiska texter. Nu börjar jag förstå, tror jag. "Stalinism" är att se politik som mer än socialistisk propaganda, som ställningstaganden i dagens politiska verklighet. Ett praktexempel är ju trotskisternas bekämpande på 20-talet av tanken på det skulle kunna gå att förverkliga socialismen "i ett land", Sovjetunionen.
Den här "antistalinistiska" sjukan har drabbat inte bara drabbat trotskister. Den finns även hos "maoister" och t.ex. i en grupp med många antisekteristiska åsikter som cpgb.
Var det rätt av Sovjetunionen att samarbeta med västmakterna mot Hitlers Tyskland? Eller hade trotskisterna rätt i att det samarbetet automatiskt innebar förräderi mot världsrevolutionen? Det är möjligt att en vänsterkritik mot Sovjet för att sätta sina nationella intressen före "världsproletariatets" är berättigad, men att tro att socialister kan avstå från allianser även med mindre trevliga partners är blåögt.
Det ironiska med vänstersekteristernas avståndstagande från allt samarbete med "borgare", är att i praktiken kan de inte undgå att själva hamna i de mest märkliga sällskap. Som nu senast som bundsförvanter med islamistiska terrorister. Ett argument som man då använt är att "stalinisten" Ho Chi Minh faktiskt samarbetade med CIA:s föregångare OSS under kriget mot japanerna. Som om det vore ett skäl för att idag samarbeta med CIA mot Syrien!
Pragmatism, det är svårt det. Det kräver en massa omdöme, och det kräver i sin tur övning. Man måste delta i den konkreta intressekampen som en part (inte bara nån som står vid sidan av och hejar), och lära sig *känna* vad som är rätt i varje enskilt tillfälle. Det är ungefär som att lära sig cykla.
SvaraRaderaSå det kanske inte är så konstigt om smågrupper är dåliga på det, och förfaller till akademiserande.
Det är tur att det här barnsliga sättet att tänka är koncentrerat till smågrupper idag. Anarkismens rättframma, grova avståndstagande från all beröring med "politik" - för att återknyta till förra inlägget om Bakunin - hade ju massinflytande på 1800-talet.
RaderaDet är svårt att tänka klart om man jämt går omkring med en ishacka i skallen :-) (hö, hö, dåligt skämt!)
SvaraRaderaTrotskister kanske är så inställda på att de aldrig kommer att få något regerings- eller myndighetsansvar att de känner sig fullständigt fria att alltid vara till hundra procent principfasta? Något ansvar kommer ju aldrig att utkrävas.
I rättvisans namn är det inte bara trotskister som tänker så här. Även om de verkar vara mest benägna att tro att alla som griper till vapen mot någon regering, är revolutionärer som ska stödjas.
RaderaEn mildare form av sekteristisk renhet är att säga som de amerikanska maoisterna i Kasama eller cpgb att "vi är emot USA:s krigspolitik, men vi är absolut inte för Assadregimen". Som om man inte i praktiken då stödjer Assad mot USA. Men det här är förstås en betydligt bättre politik än att i praktiken heja på Al Qaeda som trotskisterna tenderar att göra.
Det blir också lite småfjantigt när man ska anse sig ha en "linje" om allt, även om man inte har kapacitet att göra något åt saken eller ens ta reda på ordentligt vad det handlar om. Tyckande blir plötsligt så oerhört viktigt, och man antar resolution på resolution utan att det finns resurser att följa upp dom.
RaderaJag har ju min bakgrund i miljörörelsen och där brukar man nöja sig med att blanda sig i sånt som händer i andra länder om man känner organisationer där som man litar på, och hjälpa dom med sånt dom vill ha hjälp med. En mer praktiskt inriktad form av solidaritet, så att säga.