En trevlig sak med tillställningar som marxist2013 och Socialistiskt Forum på ABF i Stockholm, är de ibland mycket udda skrifter man kan hitta på bokborden. Förra helgen fastnade jag för Zenit Häfte nr 1 från 1979 med titeln:
Louis Althusser: "Det måste bli en förändring i partiet!"(Till kritiken av franska kommunistpartiets ledning och strategi i Vänsterunionen).
Det franska kommunistpartiet var ju liksom det italienska ett massparti, med stark förankring i arbetarklassen. Ändå smalt det bort som snö i solsken, precis som det italienska. Varför?
Lucio Magri har beskrivit det italienska partiets ut- och avveckling i "The Tailor of Ulm - Communism of the Twentieth Century", som jag kommenterade i inlägget: "Den italienska kommunismens uppgång och fall". Det framgår nog i inlägget att jag inte tyckte att Magri helt har lyckats förklara den snabba nedgången. Althussers bok ger ett par pusselbitar som kan komplettera bilden för det italienska partiets del. Den franske filosofen är nämligen mycket mindre artig mot sin partiledning än Magri...
Althusser var kritisk till hur partiledningen hade hanterat samarbetet med socialistpartiet, ett samarbete som sprack före parlamentsvalen 1978 och ledde till ett stort valnederlag. Men han går egentligen inte in på frågan om detta samarbete "högerut" var riktigt eller inte, utan riktar in sig på vad som nuförtiden kallas bristande "transparens" i partiledningens motivering för förändringarna av sin linje. Kritiken riktar in sig på partidemokratin - vem ska utforma politiken, partiledningen eller hela partiet?
Althusser beskriver hur partiets organisation var uppbyggd på ett sätt som omöjliggör för varje opposition att få igenom ändringar i politiken. Funktionärerna var anställda av ledningen, och därför av rädsla för sin försörjning lojala mot den. Diskussionerna inom partiledningen var hemliga för medlemmarna, och den förde alltid ut en gemensam linje. "Fraktionsverksamhet", horisontell kontakt mellan medlemmar i olika delar av partiet var inte tillåten. En "fraktion" var tillåten - partiledningen.
Det här sättet att organisera ett parti liknar påfallande mycket den bild som på senare tid kommit fram om det tusen gånger mindre SWP, Socialist Workers Party i Storbritannien. Detta system är inte specifikt "stalinistiskt", då SWP ideologiskt ingår i den trotskistiska traditionen. Socialdemokratiska partier fungerar säkert på liknande sätt i många fall. Det finns konkreta lärdomar att dra för alla progressiva partier, som inte nöjer sig med att öka sina röstandelar i valen.
Ett problem i varje organisation som har anställda ombudsmän, tyvärr. Problemet är att anställda är nödvändiga om man ska nå nånvart. Den anarkistiska modellen där ett litet antal aktivister gör allt tills de tröttas ut och går under var ju inte heller nån lysande idé. Så hur gör man?
SvaraRaderaEn möjlighet är kanske att ge upp visionen om Den Enda Organisationen som ska fixa allt... Flera organisationer vars styrkor och svagheter kompletterar varandra kanske är en bättre modell? Dvs om de kan avhålla sig från att döma ut varandra som förrädare - vilket tyvärr är alltför vanligt på den kanten - och samarbeta, åtminstone underförstått.
Den Enda Organisationen, om det skulle finnas en sådan, får i vart fall inte ha lagligt, politiskt monopol, som det hade i Sovjetunionen.
RaderaÄven om man har anställda ombudsmän, så behöver de ju inte vara anställda av den centrala partiledningen, utan lokalt av t.ex. distrikten, vilket förbättrar oddsen för deras självständighet. Så fungerade det i det brittiska kommunistpartiet, som cpgb påpekat i sin kritik av SWP ("Trotskisterna i SWP är mer stalinistiska, mer byråkratiskt centralistiska, än det gamla stalinistiska Communist Party of Great Britain").
"Den enda organisationen" syftar inte på något juridiskt fastslaget monopol, utan på den organisation som man fäster sitt enda hopp vid. Partiet, uttalat på socialdemokratiska, med mycket stort P och gärna med spända talorgan.
RaderaJag tror att även sådana "mentala" monopol också är skadliga. Det måste råda konkurrens även inom organisationsvärlden, även bland dem som vill förändra samhället i grunden. Och då menar jag inte käbblet mellan organisationer som alla vill bli "Den Enda Organisationen", utan samarbete och konflikt mellan organisationer som helt enkelt är olika.
Ja, det är sant, det behöver inte vara något juridiskt partimonopol, även om det i praktiken var det i Sovjet (alla kontrarevolutionära partier förbjöds ju).
RaderaLojaliteten mot det parti man är medlem i, är lovvärd - till en viss gräns. Jag tycker nog att den gränsen passerats för länge sedan åtminstone för det stora "arbetarpartiet". Men det handlar nog också om att man kan fastna i rent taktiska överväganden, som att välja "det minst onda av två onda ting", och liknande.