Kritiska synpunkter från "Arbetarkommunen"

Oktoberrörelsens tidskrift "Kommunistiska Arbetarkommunen" har skickat sitt senaste nummer till mig. Rubriken till en artikel lyder nämligen "Debatt om hur man genomför Socialism. Björn N. och Hannu K:s intressanta uppfattningar". Jag hade kommenterat  ett inlägg av Björnbrum, "Arbetarkommunen", om ett tidigare nummer av tidskriften. Min kritik gick ut på att den linje som tidskriften driver är anarkistisk och inte marxistisk.

Nu är inte "anarkism" ett skällsord för mig, utan den betecknar en viktig strömning i arbetarrörelsen under 1800-talet. Anarkisterna menade att arbetarna skulle hålla sig borta från den korrumperade och smutsiga politiken.  Marxisterna ansåg tvärtom, att då arbetarklassens mål måste vara att erövra den politiska makten, så måste man delta i den politiska kampen. Och där ingår bl.a.  att överallt ställa upp sina egna kandidater mot kapitalisternas.

Den marxistiska taktiken föreföll mycket framgångsrik under lång tid. Men året 1914 blev en chock, då de flesta stora arbetarpartierna svek, och istället slöt upp på sina egna härskande klassers sida i världskriget. Uppenbarligen måste detta förräderi har föregåtts av en period av "urartning" av dessa partier, speciellt deras parlamentariska representanter. Hade anarkisterna haft rätt i alla fall?

Den kommunistiska världsrörelse som uppstod i kölvattnet på oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 drog inte den slutsatsen. Istället byggde man upp partier av "ny typ", som skulle vara kapabla att leda kampen under den nya epoken av imperialism och revolutioner - och utesluta "opportunister". Lenin kritiserade de "vänsterkommunister", som ville bojkotta det smutsiga, parlamentariska spelet liksom deltagande i "borgerliga fackföreningar". (Jag skrev om dessa anarkistiska tendenser i inlägget "Vänsterkommunistisk kritik av Lenin".)

Det är inte konstigt om "urartningen" av de stora kommunistiska partierna återigen lett till anarkistiska slutsatser bland många. Politiska partier har överlag fått dåligt rykte.

"Nej till val! Ja, till socialistisk revolution!" skriver Arbetarkommunen. Vid sidan om klassiska anarkistiska argument om att parlamenten "korrumperar dem som sitter där", så finns även en del nya argument.
 Man argumenterar för att den marxistiska taktiken var motiverad när "parlamentet var nytt och folket var engagerat i vad som skedde där". Men det är bara att titta på hur många som deltar i valen, så kan man konstatera att legitimiteten för det rådande statsskicket är stort. Den försvinner knappast med uteslutande propaganda.

Vilket är då Oktoberrörelsens alternativ till traditionellt politiskt arbete? Man har hämtat inspiration från den kinesiska revolutionen, där folkarmén "omringade städerna från landsbygden". Men man förstår ju att det inte går att bokstavligen göra som i Kina, där bönderna utgjorde huvudstyrkan och gerillakrig länge var den huvudsakliga kampformen. Istället tänker man sig att landsbygden motsvaras av de små och mellanstora städerna och de "proletära förorterna". Den "röda politiska makten" byggs upp gradvis i form av "kommunistiska arbetarkommuner".

 Det ska bli intressant att se hur man kommer att utveckla de här idéerna. Det kan ju ligga något i dem, trots att utgångspunkten är att tillämpa "maoismen" på de svenska förhållandena.

 Mao var så framgångsrik som han var genom att bryta med den kommunistiska dogmen att revolutionen utgår från städerna och inte landsbygden. Mao försvarade sig mot kritiken från de renläriga  med att i  Kina var förhållandena speciella: det var t.ex. ett stort land med utrymme för att manövrera, ett land som dominerades av flera kolonialmakter och inte bara en enda o.s.v.. Nu hävdar "maoister" att denna Maos strategi är tillämplig överallt. Märkligt!

(Jag hade en del funderingar om vad begreppet maoism skulle kunna innebära i inlägget "Marxism - leninism - maoism". )