Michael Heinrich, som var en av stjärnorna i Marx2013-konferensen nyligen, har skrivit "Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet". Som introduktion är de drygt 300 sidorna mycket bra - nästan för bra, för man kan kanske frestas att skippa läsningen av originalet, om man inte redan gjort det!
På ett lättfattligt sätt, och utan onödiga förenklingar, förklaras de svåra avsnitten i början av första bandet, där Marx analyserar begrepp som vara, bruksvärde, bytesvärde och värde, och hur de ger upphov till pengar och kapital.
Heinrich betonar visserligen onödigt mycket skillnaden mellan sin egen och traditionella tolkningar av just värdebegreppet. Han säger sig vara anhängare av en "monetär värdeteori", som han menar att Marx själv vacklade mellan och den klassiska politiska ekonomins "arbetsvärdelära". Den där skillnaden är rätt överdriven hos honom, tycker jag. En del av hans hårddragna formuleringar om att varans värdet först skulle uppstå när varan säljs på marknaden har fått t.ex. Sam Williams att gå till vildsinta angrepp, t.ex. här.
Det finns några frågor som är kontroversiella bland marxister, och där är Heinrich inte rädd för att inta en egen ståndpunkt. Vilket är bra. Ibland har han enligt min mening rätt, ibland fel, och ibland vet jag inte själv vad jag ska tycka... I frågan om "lagen om profitkvotens fallande tendens", som Marx behandlar i tredje bandet, har han nog fel, men hans argument är inte alldeles lätta att vederlägga.
Det är bra att Heinrich tar upp tredje bandets diskussioner om kreditsystemets nödvändiga roll för den "produktiva" ekonomin. "Derivat" tas upp och ges en marxistisk beskrivning o.s.v..
Men Heinrich kan inte avhålla sig från att även kort ta upp ämnen som inte har med Kapitalet att göra. I ett ganska dåligt avsnitt försöker han t.ex. kritisera sönder Lenins teori om imperialismen. Avsnittet om statens roll är bättre även om han nog slår in del öppna dörrar, när han kritiserar förenklade uppfattningar om staten som ett rent " instrument för den ekonomiskt härskande klassen".
(Till sist skulle jag vilja gnälla lite över den dåliga korrekturläsningen av boken. Det är för många rena stavfel m.m.)
Din blogg är mycket bra och underhållande, men jag förstår inte hur man kan vara så positiv till planhushålling idag med tanke på det tragiska som hände i kascatstan och ukrania på 30 talet.
SvaraRaderaTack för berömmet!
RaderaPlanhushållning kan rimligen inte vara något ont i sig - varje aktiebolag tillämpar ju planhushållning internt. Även stater med kapitalistisk ekonomi upprättar långtidsplaner. Problemet är att relationerna mellan företag och stater är "anarkistiska", varför de interna planerna till stor del baseras på rena gissningar.
Viktigare än existensen av planering, är vilket mål de har, och hur de upprättas. I första fallet om det är behov eller profit som ska styra, i det andra fallet om de upprättas "demokratiskt" eller "auktoritärt".
Även om man har ett system där det i princip är möjligt att planera det mesta, så är det troligen bättre att lämna utrymme åt experiment, slump och kreativitet. Den sovjetiska planekonomin blev nog övercentralistisk på 30-talet. Som botemedel försökte man införa marknadsmekanismer på 60-talet, men då återinförde man istället en sorts kapitalism med direktörsstyre istället.
Jag tror inte hungersnöden i Ukraina hade så mycket med planhushållning att göra. Felslagna skördar beror nog mer på vädret. Även om ett auktoritärt politiskt system förstås kan förvärra en livsmedelskris. Är man dessutom utsatt för blockad från en fientlig omvärld så blir inte saken bättre. (Som idag när Kuba är fortfarande satt i blockad från USA.)