Hur är världssituationen just nu? Kan vi andas ut efter att det hotande kriget mot Syrien avvärjdes och efter att USA och Iran börjat förhandla om Irans s.k. kärnprogram? New Left Reviews specialnummer om den "amerikanska utrikespolitiken och dess tänkare" kan dämpa överdriven optimism. Perry Anderson är inte alls så imponerad av Putins ("Obamas S.t Bernhardshund"!) diplomatiska segrar:
Putin, fooled as easily over Libya as Gorbachev over NATO,
now risks playing Yeltsin over Yugoslavia—thinking to offer weak help
to Assad, likely to end up sending him the way of Milošević. Whether
Obama, rescued from the embarrassment of a defeat in Congress, will
prove as grateful to his St Bernard as Clinton was for escape from the
need for a ground war, remains to be seen. In the Security Council,
Russia can continue to fumble between collusion and obstruction. Its
more significant relationship with the US
unfolds elsewhere, along the supply-lines it furnishes for the American
war in Afghanistan. A foreign policy as aqueous as this gives little
reason for Washington to pay over-much attention to relations with
Moscow.
Perry Anderson påpekar, som även andra har gjort, att risken finns att Iran går samma väg som Irak och Libyen, när dessa stater gjorde sig av med det enda som avskräcker USA idag, sina "massförstörelsevapen". Det som kan se ut som amerikanska eftergifter idag kan mycket väl visa sig i framtiden ha varit listig taktik.
Mycket kan man anklaga Putin för, men att vara naiv och korkad vad gäller Rysslands intressen kring Kaspiska havet tror jag är att underskatta honom å de grövsta. Blir det bråk tror jag han kommer ta tillfället i akt att platta till de USA stödda fundamentalisterna kring Kaspiska havet.
SvaraRaderaTvå omöjliga krig har i alla fall Obama räddats från. Han borde vara tacksam liksom övriga världen tycks vara. Klart man kan vara skeptisk mot USAs handlingar i framtiden. Men tid har i alla fall vunnits.
SvaraRaderaMan bör nog utgå från att regeringar är någotsånär - men inte helt - rationella. Tittar man tillbaka på historien går det att hitta massor av regeringar som har satt krokben för sig själva.
SvaraRaderaInte minst bör man grunna över USAs beteende. Varför bär sig de så bakvänt åt?
En invändning man kan göra mot Perry Andersons pessimistiska analys är att Gorbatjov, Jeltsin och Putin måste utgå från styrkeförhållandena. USA:s militärmakt är större än alla konkurrenternas tillsammans. Dom har varit mer eller tvungna att vara godtrogna och bli dragna vid näsan av USA.
SvaraRaderaMen maktbalansen har förändrats och kommer att förändras till USA:s nackdel. Landet är för litet befolkningsmässigt helt enkelt...
Kina däremot är tillräckligt stort för att ta över så småningom. Och då kanske vi får en fredligare värld - Kina har inte den imperialistiska ideologi ("manifest destiny") som USA hade från första början.
Jag har ofta liftare från afrika med mig i bilen. Vi diskuterar givetvis imperialister emellanåt. Det som jag blev lite förvånad över var att de jag frågat ut har sagt att den kinesiska imperialismen i Afrika var bäst. Deras rangordning av imperialisterna var Kina, sedan USA och sist Sovjet.
RaderaNär jag luskade mer i vad som gjorde att rangordningen blev sådan, så var det mest baserat på hur de agerade i samhället, där var Sovjet in och styrde mycket och gjorde sin närvaro mest märkbar för alla som bodde där, medan kineserna gjorde mycket mindre anspråk på att styra landets utveckling och kultur.
Intressant. Jag antar att det kan bero på att Kina var så utsatt för imperialismen från opiumkriget till USA:s stöd till Chiang Kai-Shek.
Radera