Mike Ely diskuterar vad som skiljer olika klasser i dagens samhälle i ett inlägg på Kasama, "What's private about capitalist ownership?" Han kritiserar bl.a. dogmatiska marxister, som skär alla kapitalister "över en kam".
Mer kontroversiell är Elys ståndpunkt att ett nästan helstatligt näringsliv, som det sovjetiska, faktiskt kan präglas av privat ägande. Man måste skilja mellan personligt ägande och privat ägande. Det personliga ägandet är bara en juridisk form som det kapitalistiska ägandet kan anta. Det privata ägandet karakteriseras av den uppsplittrade karaktären, "the manyness of capital", hos det ekonomiska livet under kapitalismen. Relationerna mellan kapitalen tar sig uttryck i konkurrens mellan företag, men också i krig mellan stater. Kapitalisterna tar beslut om kapitalackumulationen, vilka individuellt är rationella men socialt kan vara sinnessjuka- (energiförsörjningen är ett drastiskt exempel.
Vi vet mer om den privata karaktären hos statliga företag genom erfarenheterna från den "realt existerande socialismen" under 1900-talet. "Värdelagen" (the law of value) - marknadens styrning av resurserna - kunde inte helt sättas ur spel:
First, we know that the socialist transition (between capitalism and communism) involves (by its nature) some continuation of the commodity form (and of commodity production). I.e. it is not possible to quickly eliminate markets and wages. But what separates socialism from capitalism, is that the DOMINANCE of the law of value is ended -- and particular labor power is no longer circulating as a commodity (i.e. the core decisions of society are made on a socialist, planned basis in the interest of the masses of people, not on a fragmented capitalist based serving profit and accumulation.)
Second, we have seen (particularly in the experience of the Soviet Union from the mid-50s to the late 80s) how a system with a juridically state-ownership system can (in fact) operate as the manyness of capital (where state ministries operate and compete as capitalist corporations, where nominally-social state planning serves military priorities of a ruling class and then also operates as a shell through which capital accumulation is served etc. I.e. we discovered over a whole historical period how even in the most state-owned society in history, the manyness of capital could emerge and operate.
En fråga är då förstås om det går att fastslå vid vilken tidpunkt denna omvandling från socialism till kapitalism skedde - bortsett från att det måste skett gradvis.
Alternativt kan man hävda att systemet aldrig var socialistiskt, utan att t.ex. de intellektuella bildade en härskande klass som drev fram kapitalackumulation för att modernisera och industrialisera landet. Denna teori känns lite konspirationsteoretisk för mig.
Standarddefinition på kapitalism är att där finns kapitalackumulation, konkurrens och lönearbete, se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Capitalism. Och då är det ganska tydligt att Sovjet aldrig var annat än kapitalistiskt. Kapitalackumulationen var ju deras huvudmål. Och lönearbetet fanns hela tiden. Möjligen kan man sätta ett visst frågetecken vid konkurrensen - men man kan ju också tolka den som att den tog ovanligt mördande former...
SvaraRaderaWikipedia-artikeln börjar med definitionen "Capitalism is an economic system in which trade, industry and the means of production are controlled by private owners with the goal of making profits in a market economy", och forsätter sedan med de "central characteristics", som du nämner. Existensen av "privata ägare" är det som gjort att marxister har så skilda åsikter om Sovjet var kapitalistiskt, och i så fall när det blev det.
RaderaElys artikel som jag länkar till i inlägget argumenterar övertygande för att "privat ägande" inte behöver betyda att egendomen juridiskt sett är knuten till individer, alltså att den behöver vara "personlig". Kapitalister har haft intresse av att statliga företag funnits i branscher som varit olönsamma men nödvändiga för t.ex. infrastrukturen för de privata företagen.
Det viktiga är vad jag förstår om de lagar för den kapitalistiska ekonomin som Marx beskrev i Kapitalet även gällde för den sovjetiska ekonomin. Under de sista decennierna av Sovjets existens tror jag det finns goda skäl att påstå att dessa lagar gällde i relativt hög grad. Men tveksamt om "kapitalackumulationen" under 20- och 30-talet gjorde det. Det är skillnad på om man bygger upp en industri av politiska skäl - som att försvara den politiska makten och landet mot militära angrepp - eller om det sker tvångsmässigt på grund av konkurrensen mellan olika företag och deras profitjakt.
Det handlar alltså om vilken klass som har makten att bestämma samhällets utveckling. Det enda sättet att slå fast vilken klass som hade makten i Sovjet under 20-, 30-, 40-talet o.s.v. är att undersöka vilken politik som faktiskt bedrevs. Men att värdera denna kräver att man tar hänsyn även till omvärlden och dess politik mot "arbetarstaten".
Att det pågick en sorts "kapitalackumulation" är klart men frågan är i vilken klass intresse den bedrevs. Rimligen hade arbetarklassen som helhet intresse av den industrialisering som faktiskt blev resultatet av politiken.
Men snälla Hannu, då var kapitalackumulationen i England, Frankrike, Sverige, Tyskland, USA, Brasilien och Sydkorea också "i arbetarnas intresse" och regimerna där under kapitalismens uppbygge på något vis arbetarnas representanter. Och då har resonemanget om klasser alldeles förlorat sin betydelse.
RaderaOch där behöver man bara läsa Kommunistiska manifestet för att få lite ordning på tankarna. Författarna var nämligen fulla av beundran för kapitalisternas bedrifter - men pekade ändå på hur klassmotsättningar uppstod. Liksom de gjorde i Sovjet, jfr somsagt strejken i Ivanovo 1932, beskriven av Jeffrey Rossman: Worker resistance under Stalin, Harvard University Press 2005.
Jag håller förstås med dig om att privat ägande eller inte saknar betydelse. I vår egen kapitalism är det pensionsstiftelser som står för det stora ägandet, och där är vi alla medverkande.
Nej, jag menade inte att "kapitalackumulation" alltid bedrivs i "arbetarnas intresse".
RaderaKapitalister tvingas av konkurrensen att investera, "ackumulera kapital", för att inte gå under. De gör det alltså i sitt eget intresse, inte i de anställdas. Ett annat sätt att beskriva det är att kapitalet - en summa pengar - hela tiden strävar efter att föröka sig själv och att kapitalisterna bara är "personifieringar av kapitalet". Som du skriver så kan pengarna i pensionsfonder fungera på exakt samma sätt (även om det i det fallet snarare är direktörerna i fonderna som "personifierar" kapitalet, och inte de som betalar in till fonderna).
Troligen är enda sättet att bryta sig ur det här systemet som bestäms av "kapitalets tvångslagar", att den klass om har minst intresse av det, slår sönder systemet och skapar ett nytt. Det var det som tycktes ske i oktober 1917 i Ryssland, och som världens arbetare länge satte sitt hopp till.
Så den intressanta frågan är i vad mån och i så fall hur länge Sovjetunionen lyckades bryta sig ur kapitallogiken.
Jag tycker inte att man idag kan ge några enkla svar varken på frågan om hur den sovjetiska planekonomin fungerade eller vilken klass som styrde. Det hänger ihop med att svaret på hur arbetarklassen ska styra, är något som inte står skrivet i någon bok, utan måste mejslas fram i praktiken och under strid mellan olika politiska linjer. Arbetarklassen är trots allt inte homogen med en enda ¨åsikt - det är en vulgärkommunistisk fiktion.
Det handlar inte om åsikter här.
RaderaAlla underutvecklade länder som försöker ta sig uppåt i välrdsmarknadshierarkin bryter mot "kapitalets tvångslagar". Deras näringsliv behöver nämligen statligt utomekonomiskt stöd, på olika vis. Se t.ex. Ha-Joon Changs artikel Kicking away the ladder på http://www.ilocarib.org.tt/trade/documents/economic_policies/SRtrade2003.pdf, som bl.a. berättar om den svenska, antiliberala vägen in i kapitalismens smörhål på 1800-talet.
Men även om England som försökte bryta Flanderns övertag på 1400-talet, om Tyskland och USA som försökte bryta Englands på 1800-talet, och han kunde ha berättat om Brasilien, Ryssland och Kina som försökte bryta USAs och Europas på 1900-talet. Det är ingen skillnad.
Skillnaden skulle kanske vara att i synnerhet Sovjet överdrev strategin genom att centralstyra hårdare än t.ex. Tyskland och Sydkorea gjorde. Vilket var effektivt i början, men sen alltmer blev en nackdel eftersom ledande ekonomiska positioner tenderade att bemannas med cronies.
Att den sovjetiska regeringen hade kommit till makten genom arbetarrörelsen 1917 har ingen betydelse. Det gjorde även Perón. Ännu mindre betydelse har det att den sovjetiska regeringen hela tiden draperade sig i arbetarrörelseretorik. Vad man säger om sig själv spelar ingen roll, som Engels så riktigt påpekade, det är vad man gör som betyder något.