Hur ska man se på "decemberöverenskommelsen" om man tar demokratin i betydelsen folkvälde på allvar? Den kanske är lyckad som en praktisk metod att lösa upp ett parlamentariskt dilemma som sverigedemokraterna försatt den svenska parlamentarismen i. Men den är rimligen ett steg i fel riktning - om man är för en så vidsträckt demokrati som bara är möjlig.
Problemet för det svenska styrelsesättet bestod i att sverigedemokraterna inte "följer praxis", utan uttryckligen sagt att de kommer att rösta mot varje regering som inte anammar deras invandringspolitik. Även om sverigedemokraterna inte säger att de är emot demokratin, så är de uppenbarligen emot parlamentarismen i praktiken. När ett parti konsekvent röstar på förslag som de är emot, för att sabotera en regerings möjlighet att fungera, då har det partiet ställt sig utanför det gällande styrelsesystemet. Men ska det vara ett problem?
Det kan tyckas lite märkligt är att ett parti med 13 % stöd kan ställa till med en sådan kris, som vi sett under hösten. Beror det bara på "blockpolitiken" som tycks tillåta ett 13 %-parti att bli s.k. vågmästare? Eller är det de etablerade partierna som bäddat för detta själva genom att införa regler som klavbinder dem själva?
Idag är det vanligt med åsikten att det "måste vara möjligt för en minoritetsregering" att styra landet. Varför? I en demokrati är det väl majoriteten som bestämmer, och inte minoriteter? Den "starka regeringen" är ett helt igenom odemokratiskt påfund.
Är det inte snarare så att ju starkare en regering är och ju svagare parlamentet är, desto svagare är demokratin! I varje fall om vi tar demokratins principer på allvar!
I Sverige har utvecklingen ur demokratisk synvinkel gått åt fel håll under en längre tid. Budgetkrisen uppstod just för att partierna kommit överens om att det är hela budgeten man ska rösta på, inte till de enskilda sakfrågorna i den. I och med decemberöverenskommelsen har denna princip blivit till 100 % blivit fastslagen i sten!
Om man istället skulle rösta på t.ex. budgetutgifterna för invandringen separat, då skulle sverigedemokraternas få 13 % av rösterna i demokratisk ordning och de skulle förlora sin möjlighet till utpressning.
Men då kommer den givna invändningen: eftersom statens utgifter och inkomster måste balansera, så kommer en sådan modell aldrig att fungera. "Helhetsintresset" kommer att tappas bort! Men vad betyder en sådan invändning egentligen? Jo, att man inte tror att folkets valda representanter kan styra landet. Eller med andra ord, att man inte tror att demokrati kan fungera!
Men övertygade demokrater tror att det "kaos" som skulle uppstå vid införande av fullständig demokrati, skulle leda till folkets valda representanter för att bli omvalda skulle tvingas lära sig hur man praktiserar demokrati i praktiken.
Kampen för demokrati är långt ifrån över.
söndag 28 december 2014
söndag 21 december 2014
"Ut ur Kalahari" av Lasse Berg
Budskapet i "Gryning över Kalahari" och "Skymningssång i Kalahari" av Lasse Berg , var att människorna av naturen är en sociala varelser, som vill samarbeta och umgås med varandra, men inte arbeta mer än några timmar om dagen. Makthierarkier uppstod först med jordbrukets och "civilisationernas" uppkomst för knappt 10 000 år sedan.
Både naturfolkens levnadssätt och modern forskning tycktes stödja tanken om att det klasslösa, kommunistiska samhället inte bara är möjligt, alltså ingen utopi, utan det som stämmer bäst med människans natur! Därför var det intressant att se vilka politiska slutsatser som Lasse Berg skulle dra i sin tredje Kalaharibok, "Ut ur Kalahari". Tyvärr visar det sig att han inte ens ställt frågan om hur ett klasslöst samhälle är möjligt idag. Är man intresserad av en diskussion om alternativ till dagens kapitalistiska världssystem, så blir man besviken.
Den Lasse Berg, som skrev böcker ur ett klart vänsterperspektiv i sin ungdom har numera förvandlats till en person som "optimistiskt" hyllar framstegen i världen, ungefär på samma sätt som Hans Rosling brukar göra i sina föredrag. Men Berg hänvisar inte bara till statistik utan berättar också om hur han åkt tillbaka till byar i Indien som han besökt före den "gröna revolutionen". Överallt i Asien har fattigdomen minskat kraftigt, flickorna går i skolan o.s.v..
Till sin förvåning är dock hans gamla bekanta ändå sällan nöjda med livet. Inte bara BNP utan även ojämlikheten har ökat, och med den missnöjet. Det blev varken "kapitalism eller kommunism, utan konsumism", en ständig jakt på fler varor att konsumera.
Det stora problemet i dag ser Berg inte i växande klassmotsättningar utan i den växande ensamheten, överallt i världen, både i rika och fattigare länder.
På 60-talet trodde man allmänt att Afrika skulle lyckas bättre med sin ekonomiska utveckling än det korrumperade, överbefolkade Asien, men det blev ju tvärtom. Inte undra på att Berg är försiktig med spådomar idag. Men hans spekulationer om varför Afrika haft så oväntat stora problem med BNP-tllväxten, är rätt intressanta.
Det afrikanska jordbruket, söder om Sahara, krävde till skillnad från det asiatiska, inte hierarkiska organisationer för t.ex. bevattning. De stora riken som ändå uppstod då och då, var centrerade kring handeln, inte kring produktionen, som var lokal och inte krävde samordning.
När kolonialisterna försvann, så tog de med sig de statsapparater de byggt upp, och det fanns inget kvar som de afrikanska länderna kunde bygga vidare på. Därav det kaos, som först nyligen övervunnits i några länder.
Förklaringen till framgångarna i Asien är att de just haft stater. Och det är denna organisation som varit avgörande - oavsett hur korrumperade (Bangladesh) dessa stater varit! En urusel stat är tydligen mycket bättre än ingen alls. Det är ett konstaterande man nog kan dra både optimistiska och pessimistiska slutsatser ifrån...
Både naturfolkens levnadssätt och modern forskning tycktes stödja tanken om att det klasslösa, kommunistiska samhället inte bara är möjligt, alltså ingen utopi, utan det som stämmer bäst med människans natur! Därför var det intressant att se vilka politiska slutsatser som Lasse Berg skulle dra i sin tredje Kalaharibok, "Ut ur Kalahari". Tyvärr visar det sig att han inte ens ställt frågan om hur ett klasslöst samhälle är möjligt idag. Är man intresserad av en diskussion om alternativ till dagens kapitalistiska världssystem, så blir man besviken.
Den Lasse Berg, som skrev böcker ur ett klart vänsterperspektiv i sin ungdom har numera förvandlats till en person som "optimistiskt" hyllar framstegen i världen, ungefär på samma sätt som Hans Rosling brukar göra i sina föredrag. Men Berg hänvisar inte bara till statistik utan berättar också om hur han åkt tillbaka till byar i Indien som han besökt före den "gröna revolutionen". Överallt i Asien har fattigdomen minskat kraftigt, flickorna går i skolan o.s.v..
Till sin förvåning är dock hans gamla bekanta ändå sällan nöjda med livet. Inte bara BNP utan även ojämlikheten har ökat, och med den missnöjet. Det blev varken "kapitalism eller kommunism, utan konsumism", en ständig jakt på fler varor att konsumera.
Det stora problemet i dag ser Berg inte i växande klassmotsättningar utan i den växande ensamheten, överallt i världen, både i rika och fattigare länder.
På 60-talet trodde man allmänt att Afrika skulle lyckas bättre med sin ekonomiska utveckling än det korrumperade, överbefolkade Asien, men det blev ju tvärtom. Inte undra på att Berg är försiktig med spådomar idag. Men hans spekulationer om varför Afrika haft så oväntat stora problem med BNP-tllväxten, är rätt intressanta.
Det afrikanska jordbruket, söder om Sahara, krävde till skillnad från det asiatiska, inte hierarkiska organisationer för t.ex. bevattning. De stora riken som ändå uppstod då och då, var centrerade kring handeln, inte kring produktionen, som var lokal och inte krävde samordning.
När kolonialisterna försvann, så tog de med sig de statsapparater de byggt upp, och det fanns inget kvar som de afrikanska länderna kunde bygga vidare på. Därav det kaos, som först nyligen övervunnits i några länder.
Förklaringen till framgångarna i Asien är att de just haft stater. Och det är denna organisation som varit avgörande - oavsett hur korrumperade (Bangladesh) dessa stater varit! En urusel stat är tydligen mycket bättre än ingen alls. Det är ett konstaterande man nog kan dra både optimistiska och pessimistiska slutsatser ifrån...
söndag 26 oktober 2014
Den svenska "djupa staten" avslöjad!
Olof Frånstedt var chef för det svenska kontraspionaget inom SÄPO mellan 1966 och 1978. Han beskriver på ett häpnadsväckande öppet sätt superhemliga dolda organ som IB:s och den svenska Stay Behind-organisationens utomlagliga verksamhet, i del 2 av sin "Spionjägaren", med underrubriken "Säpo, IB och Palme".
I stora drag har väl det som Frånstedt skriver antingen blivit känt - i varje fall inom vänsterpressen - eller något man anat. Men Frånstedt avslöjar detlajerna och också sådant som inte varit känt, t.ex. det hemliga samarbetet med finska säkerhetspolisen, SUPO. Vid ett kritiskt hade man planerat att SUPO:s register över finska kommunister skulle föras över till Frånstedts lilla hemliga grupp på den svenska sidan! Frånstedt skriver inte hur man tänkt använda det materialet...
Frånstedt är inte nådig mot den militära underrättelsetjänsten, IB, och dess inkompetenta chefer. Det var IB:s klantiga operationer som gav SÄPO så dåligt rykte på 70- och 80-talet - enligt Frånstedt. Det är nog rivaliteten mellan SÄPO och IB, som vi får tacka för Frånstedts avslöjanden.
Det är lite förvånande att Frånstedt i sin litteraturlista i slutet av boken, tar med böcker av Jan Guillou och Anders Jallai. Men Frånstedt skriver att han faktiskt personligen mött "Barbro", en viktig person i Jallais halvt dokumentära spionromaner. Hon ska ha lett en synnerligen skum, högerextermistisk grupp tillhörande Stay Behind, under ledning av IB, med speciell uppgift att jag vänstermänniskor. IB och Barbro ville att SÄPO inte skulle störa dem i deras verksamhet! Vilket SÄPO tydlig gjorde istället för att få den olagliga verksamheten att upphöra!
Nu ska ingen tro att denne SÄPO-chef är någon speciellt sympatisk person. Som benhård antikommunist var han helt med på att svenska arbetare med fel politisk uppfattning borde registreras och övervakas. Och att i strid med officiell neutralitetspolitik samarbeta med MI6, CIA och Mossad, det såg han som helt naturligt.
Men visst menar Frånstedt att speciellt IB gick för långt ibland, när man övervakade och spionerade på allt och alla. Men om han nu var en sådan opolitisk samvetsgrann byråkrat, som han framställer sig som, varför gick han då inte ut och avslöjade brotten mot grundlagen - medan de pågick?
I stora drag har väl det som Frånstedt skriver antingen blivit känt - i varje fall inom vänsterpressen - eller något man anat. Men Frånstedt avslöjar detlajerna och också sådant som inte varit känt, t.ex. det hemliga samarbetet med finska säkerhetspolisen, SUPO. Vid ett kritiskt hade man planerat att SUPO:s register över finska kommunister skulle föras över till Frånstedts lilla hemliga grupp på den svenska sidan! Frånstedt skriver inte hur man tänkt använda det materialet...
Frånstedt är inte nådig mot den militära underrättelsetjänsten, IB, och dess inkompetenta chefer. Det var IB:s klantiga operationer som gav SÄPO så dåligt rykte på 70- och 80-talet - enligt Frånstedt. Det är nog rivaliteten mellan SÄPO och IB, som vi får tacka för Frånstedts avslöjanden.
Det är lite förvånande att Frånstedt i sin litteraturlista i slutet av boken, tar med böcker av Jan Guillou och Anders Jallai. Men Frånstedt skriver att han faktiskt personligen mött "Barbro", en viktig person i Jallais halvt dokumentära spionromaner. Hon ska ha lett en synnerligen skum, högerextermistisk grupp tillhörande Stay Behind, under ledning av IB, med speciell uppgift att jag vänstermänniskor. IB och Barbro ville att SÄPO inte skulle störa dem i deras verksamhet! Vilket SÄPO tydlig gjorde istället för att få den olagliga verksamheten att upphöra!
Nu ska ingen tro att denne SÄPO-chef är någon speciellt sympatisk person. Som benhård antikommunist var han helt med på att svenska arbetare med fel politisk uppfattning borde registreras och övervakas. Och att i strid med officiell neutralitetspolitik samarbeta med MI6, CIA och Mossad, det såg han som helt naturligt.
Men visst menar Frånstedt att speciellt IB gick för långt ibland, när man övervakade och spionerade på allt och alla. Men om han nu var en sådan opolitisk samvetsgrann byråkrat, som han framställer sig som, varför gick han då inte ut och avslöjade brotten mot grundlagen - medan de pågick?
onsdag 22 oktober 2014
Naomi Klein: kapitalismen eller planeten!
Att döma av Naomi Kleins senaste bok "This Changes Everything. Capitalism versus the Climate" så blir hon tydligen bara radikalare för varje bok hon skriver. "No Logo" kritiserade reklamindustrin, "Chockdoktrinen" var ett skarpt angrepp på nyliberalismen, och nu säger hon rent ut att kapitalismen som ekonomiskt system är roten till det onda.
Jag har inte läst boken själv, men en bra beskrivning av innehållet finns i denna artikel, "Naomi Klein: ‘Only mass social movements can save us’ from climate catastrophe".
Klimatöverenskommelserna (t.ex. i Kyoto) hade inga tänder, som kunde tvinga staterna att följa utfästelserna. De s.k. handelsavtalen däremot har tvingande bestämmerlser. Nu stämmer regeringar varandra för att begränsa solcellsanvändningen!
Den koldioxidproducerande oljan och gasen som finns lagrad i jordskorpan, finns även symboliskt i de jättelika energibolagens balansräkningar och räknas som "tillgångar". Bolagen går i konkurs om de inte får bränna upp dessa reserver och därmed orsaka en skenande klimatuppvärmning. Men det bryr de sig inte om - den kortsiktiga vinsten är viktigare än planetens överlevnad! Finns det en tydligare illustration av hur oförenlig vår ekonomiska system, som drivs av vinstmotivet, är med mänsklighetens överlevnad?
I Dagens ETC, "Klein ger oss ett val: kapitalismen eller planeten", kommenterade Kajsa Ekis Ekman också Naomi Kleins bok. Hon tar där upp den viktiga frågan om hur vi konkret ska få bort profitsystemet:
Jag håller med Klein om att det gäller att sätta stopp för profitjakten om vi ska kunna rädda planeten. Hon är dock för abstrakt när hon ska förklara hur. Jag är allergisk mot folk som skriver ”krossa kapitalismen” utan att precisera. Detta slagord, som ska uppvigla folk, har tyvärr kommit att få motsatt effekt: varje gång jag läser det blir jag övertygad om att allt kommer fortsätta precis som vanligt.
Nu tycker jag själv att det inte är för många utan alldeles för få som insett att vi måste "krossa kapitalismen". Men en diskussion om strategin behövs - där har hon rätt. Kleins förslag är "sociala massrörelser som konfronterar det rådande ekonomiska och politiska systemet, och måste därför vara massiva, breda och militanta".
Jag har inte läst boken själv, men en bra beskrivning av innehållet finns i denna artikel, "Naomi Klein: ‘Only mass social movements can save us’ from climate catastrophe".
Klimatöverenskommelserna (t.ex. i Kyoto) hade inga tänder, som kunde tvinga staterna att följa utfästelserna. De s.k. handelsavtalen däremot har tvingande bestämmerlser. Nu stämmer regeringar varandra för att begränsa solcellsanvändningen!
Den koldioxidproducerande oljan och gasen som finns lagrad i jordskorpan, finns även symboliskt i de jättelika energibolagens balansräkningar och räknas som "tillgångar". Bolagen går i konkurs om de inte får bränna upp dessa reserver och därmed orsaka en skenande klimatuppvärmning. Men det bryr de sig inte om - den kortsiktiga vinsten är viktigare än planetens överlevnad! Finns det en tydligare illustration av hur oförenlig vår ekonomiska system, som drivs av vinstmotivet, är med mänsklighetens överlevnad?
I Dagens ETC, "Klein ger oss ett val: kapitalismen eller planeten", kommenterade Kajsa Ekis Ekman också Naomi Kleins bok. Hon tar där upp den viktiga frågan om hur vi konkret ska få bort profitsystemet:
Jag håller med Klein om att det gäller att sätta stopp för profitjakten om vi ska kunna rädda planeten. Hon är dock för abstrakt när hon ska förklara hur. Jag är allergisk mot folk som skriver ”krossa kapitalismen” utan att precisera. Detta slagord, som ska uppvigla folk, har tyvärr kommit att få motsatt effekt: varje gång jag läser det blir jag övertygad om att allt kommer fortsätta precis som vanligt.
Nu tycker jag själv att det inte är för många utan alldeles för få som insett att vi måste "krossa kapitalismen". Men en diskussion om strategin behövs - där har hon rätt. Kleins förslag är "sociala massrörelser som konfronterar det rådande ekonomiska och politiska systemet, och måste därför vara massiva, breda och militanta".
måndag 13 oktober 2014
Vad hände på fredsmötet i Nynäshamn, 11 oktober?
Tankesmedjan Nynäshamn genomförde temadagen om "fred och krig" blev en framgång!
När Thage G. Peterson talade på eftermiddagen, hade lokalen hunnit bli full. Thage talade utförligt om det svenska deltagandet i USA:s krig mot Afghanistan, vilket han hela tiden varit motståndare till. Jag kände själv inte till hans långvariga kritik, men det kan ju bero på att massmedia ystat ner honom, liksom andra socialdemokratiska kritiker av den nya krigiska svenska utrikespolitiken efter Olof Palme.
"Sverige borde återgå till neutralitets- och fredspolitiken". Istället för Carl Bildts vapenskrammel borde Sverige befrämja diplomati och samtal.
Men det lät inte som att Peterson hade några större förhoppningar på den nya regeringen. Det behövs en folkrörelse för fred. - en folkrörelse som är i spirande! Talet kändes - trots ämnet - faktiskt både hoppfullt och inspirerande.
Agneta Norberg från Sveriges Fredsråd argumenterade vältaligt för att hotet mot freden kommer från USA och NATO. Det är inte bara landbaserade militärbaser som USA har överallt. Kärnvapenbestyckade Tridentubåtar patrullerar världshaven, beredda att på 15 minuters varsel avfyra sin last.
Det hon berättade om satelliternas roll för krigföringen t.ex. i Afghanistan, den roll som Esrange spelar för att ta ned data från satelliterna och skicka vidare till militären, var för många av oss mer eller mindre okänt. Agneta lämnade också kvar en bunt broschyrer i dessa ämnen. (Det kan bli anledning att återkomma till detta ämne.)
Kristna Fredsrörelsen representerades av Henrik Halvardsson. Han beskrev ett mycket konkret fredsarbete han deltagit i för Kristna Fredsrörelsens räkning, främst i Colombia. Fredsarbetarnas närvaro kunde räcka för att få militär och paramilitärer att avstå från att bruka våld mot fattigbönder. "Det har ett politiskt pris" att döda försvarslösa människor när det finns vittnen som kan berätta för världen vad som hänt.
Halvardsson är också aktiv i Rädda barnen, och han tryckte på vikten av barnperspektivet i fredsarbete. "Barn kan inte använda gasmasker för vuxna."
Några bilder från mötet finns här.
När Thage G. Peterson talade på eftermiddagen, hade lokalen hunnit bli full. Thage talade utförligt om det svenska deltagandet i USA:s krig mot Afghanistan, vilket han hela tiden varit motståndare till. Jag kände själv inte till hans långvariga kritik, men det kan ju bero på att massmedia ystat ner honom, liksom andra socialdemokratiska kritiker av den nya krigiska svenska utrikespolitiken efter Olof Palme.
"Sverige borde återgå till neutralitets- och fredspolitiken". Istället för Carl Bildts vapenskrammel borde Sverige befrämja diplomati och samtal.
Men det lät inte som att Peterson hade några större förhoppningar på den nya regeringen. Det behövs en folkrörelse för fred. - en folkrörelse som är i spirande! Talet kändes - trots ämnet - faktiskt både hoppfullt och inspirerande.
Agneta Norberg från Sveriges Fredsråd argumenterade vältaligt för att hotet mot freden kommer från USA och NATO. Det är inte bara landbaserade militärbaser som USA har överallt. Kärnvapenbestyckade Tridentubåtar patrullerar världshaven, beredda att på 15 minuters varsel avfyra sin last.
Det hon berättade om satelliternas roll för krigföringen t.ex. i Afghanistan, den roll som Esrange spelar för att ta ned data från satelliterna och skicka vidare till militären, var för många av oss mer eller mindre okänt. Agneta lämnade också kvar en bunt broschyrer i dessa ämnen. (Det kan bli anledning att återkomma till detta ämne.)
Kristna Fredsrörelsen representerades av Henrik Halvardsson. Han beskrev ett mycket konkret fredsarbete han deltagit i för Kristna Fredsrörelsens räkning, främst i Colombia. Fredsarbetarnas närvaro kunde räcka för att få militär och paramilitärer att avstå från att bruka våld mot fattigbönder. "Det har ett politiskt pris" att döda försvarslösa människor när det finns vittnen som kan berätta för världen vad som hänt.
Halvardsson är också aktiv i Rädda barnen, och han tryckte på vikten av barnperspektivet i fredsarbete. "Barn kan inte använda gasmasker för vuxna."
Några bilder från mötet finns här.
onsdag 1 oktober 2014
lördag 27 september 2014
Kommer bitcoin att rädda världen?
Falkvinge, Piratpartigrundaren, har en intressant artikel om bitcoinprojektet, som beskrivs så här lyriskt:
"Bitcoin is the world’s first stateless currency that transcends borders in a similar way as the Internet. Its unmediated flow delivers more power to the periphery. As a result it could dissolve the hegemony of U.S. empire and end the monarchy of the petrodollar that controls flows of oil, finance and global geopolitics. This could potentially shrink the wealth gap between the Global South and the North. For the first time in history, humanity has the option to really heal the wound of long history of brutal colonization; to end major wars, transform poverty and inequality and move toward a more humane world. Humanity has a chance to embark on a new path, where technology of Western society is used to serve for the wisdom of indigenous cultures and together create a new civilization."
Jag har vid ett par tillfällen berört bitcoin och uttryckt viss skepsis utifrån marxistiska utgångspunkter. Men det visar sig att det finns en oro inom bitcoinsamfundet för att det finns ett "1 % kontra 99 %"-problem för bitcoin. Artikeln ovan försöker argumentera - inte helt övertygande enligt min mening - för att denna oro är obefogad.
Är en anarkistisk värld möjlig, alltså en värld utan några centrala, representativa organ som har till uppgift att samordna och administrera? Det är inte helt självklart vad svaret borde vara. De som menar att en sådan anarkistisk värld är omöjlig, borde nog sätta sig in i argumentationen och försöka vederlägga den. Men det är inte alldeles enkelt, då förståelsen av bitcoinsystemet kräver tekniska kunskaper, som inte många har.
Det är ändå anmärkningsvärt att en piratpartists beskrivning av tillståndet i världen, imperialismen och finanskapitalets dominans, är så lik en traditionellt marxistisk/kommunistisk analys.
onsdag 24 september 2014
Göran Greider - en kluven socialdemokrat
Göran Greider skriver många bra saker i sin ledare, "Det fanns och finns en vänstervind", i dagens ETC. Han är mer klarsynt än Johan Ehrenberg om socialdemokratin i sin valanalys, vilken jag kritiserade i ett tidigare inlägg, "Ehrenberg försöker peppa den besvikna vänstern".
Greider gör rätt i att peka på att valresultatet betyder att högeralliansens privatiseringar och avregleringar underkänts av väljarna. Det är något att glädjas åt. Han tror t.o.m. att det inte finns en chans att det ska gå att fortsätta eller återuppta den här s"ystemskiftes"-politiken. Det förefaller mig lite för optimistiskt.
Greider svarar på sina frågorna "Vad är socialdemokratin för parti idag? Kan socialdemokratin radikaliseras? Finns det en vänsterflygel i detta parti som kan växa sig starkare och vrida om politiken åt vänster?" ett bestämt "Nej." "Jag tror inte det. I allt väsentligt är S idag ett socialliberalt parti." Och senare: "Det kommer aldrig mer att som horisont ha ett radikalt annat samhälle." Det är hårda ord för att komma från en socialdemokrat!
Hårda ord, men ändå inte tillräckligt hårda! Det var ju faktiskt flera decennier sedan som socialdemokratin var ett socialliberalt parti. Sedan Kjell Olof Feldts omläggning av politiken, är ju SAP faktiskt ett nyliberalt parti. Det trodde jag Greider insåg!
Underligt nog börjar Greider i slutet av artikeln att trots sin realism, börja önskedrömma precis som Johan Ehrenberg gjorde :
"Mitt stalltips är att de europeiska vänsterpartierna under de närmaste fem, tio åren sakta men säkert växer i styrka och att en lika sakta men säkert krympande socialdemokrati till slut vågar sträcka ut en hand vänsterut. Och måste göra det. Både av taktiska skäl och för att ojämlikheten och klimatproblemen galopperar."
Men varför skulle den "europeiska vänstern" - vilka som nu ska räknas dit - växa så länge som sådana som Göran Greider inte lyckats kapa banden med den nyliberala socialdemokratin? Den krympande grekiska socialdemokratin t.ex. har ju inte direkt "sträckt ut en hand vänsterut" utan allierat sig med högern!
Det är ju tråkigt att socialdemokratin inte längre har en vänsterflygel, för annars kunde ju Greider ha jobbat för att stärka den, för att på sikt bryta med den dominerande nyliberalerna.
Jag kan inte se annat än att ett verkligt vänsterparti måste byggas utanför både socialdemokratin och Vänsterpartiet. De enskilda vänstersinnade i dessa partier skulle ett sådant verkligt vänsterparti kunna attrahera - men bara genom att bekämpa nyliberalerna och socialimperialisterna. Inte genom sträva efter regeringssamarbete med dessa.
Greider gör rätt i att peka på att valresultatet betyder att högeralliansens privatiseringar och avregleringar underkänts av väljarna. Det är något att glädjas åt. Han tror t.o.m. att det inte finns en chans att det ska gå att fortsätta eller återuppta den här s"ystemskiftes"-politiken. Det förefaller mig lite för optimistiskt.
Greider svarar på sina frågorna "Vad är socialdemokratin för parti idag? Kan socialdemokratin radikaliseras? Finns det en vänsterflygel i detta parti som kan växa sig starkare och vrida om politiken åt vänster?" ett bestämt "Nej." "Jag tror inte det. I allt väsentligt är S idag ett socialliberalt parti." Och senare: "Det kommer aldrig mer att som horisont ha ett radikalt annat samhälle." Det är hårda ord för att komma från en socialdemokrat!
Hårda ord, men ändå inte tillräckligt hårda! Det var ju faktiskt flera decennier sedan som socialdemokratin var ett socialliberalt parti. Sedan Kjell Olof Feldts omläggning av politiken, är ju SAP faktiskt ett nyliberalt parti. Det trodde jag Greider insåg!
Underligt nog börjar Greider i slutet av artikeln att trots sin realism, börja önskedrömma precis som Johan Ehrenberg gjorde :
"Mitt stalltips är att de europeiska vänsterpartierna under de närmaste fem, tio åren sakta men säkert växer i styrka och att en lika sakta men säkert krympande socialdemokrati till slut vågar sträcka ut en hand vänsterut. Och måste göra det. Både av taktiska skäl och för att ojämlikheten och klimatproblemen galopperar."
Men varför skulle den "europeiska vänstern" - vilka som nu ska räknas dit - växa så länge som sådana som Göran Greider inte lyckats kapa banden med den nyliberala socialdemokratin? Den krympande grekiska socialdemokratin t.ex. har ju inte direkt "sträckt ut en hand vänsterut" utan allierat sig med högern!
Det är ju tråkigt att socialdemokratin inte längre har en vänsterflygel, för annars kunde ju Greider ha jobbat för att stärka den, för att på sikt bryta med den dominerande nyliberalerna.
Jag kan inte se annat än att ett verkligt vänsterparti måste byggas utanför både socialdemokratin och Vänsterpartiet. De enskilda vänstersinnade i dessa partier skulle ett sådant verkligt vänsterparti kunna attrahera - men bara genom att bekämpa nyliberalerna och socialimperialisterna. Inte genom sträva efter regeringssamarbete med dessa.
måndag 22 september 2014
Rätt taktik mot sverigedemokraterna?
Det är beundransvärt att de övriga riksdagspartierna än så länge lyckats beröva sverigedemokraterna politiskt inflytande. Eller rättare sagt kanske, de har förhindrat sverigedemokraterna att få oproportioneligt stort inflytande genom sin vågmästarroll. Förhoppningsvis fortsätter dom med det. Men sverigedemokraternas röster räknas faktiskt likaväl som de andra partiernas i riksdag och kommuner - det inflytandet har de faktiskt.
Samtidigt pågår det någon sorts finurligt taktiskt spel i riksdagen som går ut på att få motståndarna att framstå som att dom stödjer sig på sverigedemokraterna.
Det är en ingrediens i den här "isoleringslinjen" som jag funderar på. Det låter ibland som att speciellt "vänster"partier går så långt som att tycka att man bör rösta ner sverigedemokratiska förslag i riksdagen, förslag som man i och för sig tycker är riktiga. Jag kan inte förstå annat än att det är ett nipprigt beteende. (Samtidigt som man godtar att sverigedemokraterna ibland röstar på ens egna förslag. Fast då uppstår i och för sig ibland en kakafoni av beskyllningar om "samarbete" med SD.)
Ett exempel för något år sen som jag reagerade starkt på var när Vänsterpartiet la ner sin röst istället för att rösta för ett hyfsat (sd)-förslag om att dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan. Jag blev inte övertygad av en förklaring från Vänsterpartiet att det är någon sorts "praxis" att rösta på det sättet i riksdagen. Jamen, ändra då en sådan idiotisk praxis!
Sverigedemokraterna ska bekämpas, men de ska bekämpas konkret, där de har fel. Någon allmän beröringsångest duger inte. Man ska bekämpa dem, inte låtsas som att dom inte finns.
Betyder det här att jag tycker att sverigedemokraterna ska "normaliseras", och behandlas som vilket annat "demokratiskt parti" som helst? Nej, inte alls. De ska ständigt kritiseras för sin fascistiska och rasistiska politik. Det är också fel att samarbeta politiskt med dem, som man gör i både Danmark och Norge.
Men när man sitter i riksdagen och röstar om sakfrågor, då är det väl dessa man ska ta ställning? Eller är det något grundläggande som jag inte begripit? Tacksam för att bli upplyst om det i så fall...
Samtidigt pågår det någon sorts finurligt taktiskt spel i riksdagen som går ut på att få motståndarna att framstå som att dom stödjer sig på sverigedemokraterna.
Det är en ingrediens i den här "isoleringslinjen" som jag funderar på. Det låter ibland som att speciellt "vänster"partier går så långt som att tycka att man bör rösta ner sverigedemokratiska förslag i riksdagen, förslag som man i och för sig tycker är riktiga. Jag kan inte förstå annat än att det är ett nipprigt beteende. (Samtidigt som man godtar att sverigedemokraterna ibland röstar på ens egna förslag. Fast då uppstår i och för sig ibland en kakafoni av beskyllningar om "samarbete" med SD.)
Ett exempel för något år sen som jag reagerade starkt på var när Vänsterpartiet la ner sin röst istället för att rösta för ett hyfsat (sd)-förslag om att dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan. Jag blev inte övertygad av en förklaring från Vänsterpartiet att det är någon sorts "praxis" att rösta på det sättet i riksdagen. Jamen, ändra då en sådan idiotisk praxis!
Sverigedemokraterna ska bekämpas, men de ska bekämpas konkret, där de har fel. Någon allmän beröringsångest duger inte. Man ska bekämpa dem, inte låtsas som att dom inte finns.
Betyder det här att jag tycker att sverigedemokraterna ska "normaliseras", och behandlas som vilket annat "demokratiskt parti" som helst? Nej, inte alls. De ska ständigt kritiseras för sin fascistiska och rasistiska politik. Det är också fel att samarbeta politiskt med dem, som man gör i både Danmark och Norge.
Men när man sitter i riksdagen och röstar om sakfrågor, då är det väl dessa man ska ta ställning? Eller är det något grundläggande som jag inte begripit? Tacksam för att bli upplyst om det i så fall...
lördag 20 september 2014
Har vi fått ett ballongsamhälle?
Mats Alvesson, som forskat om funktionell dumhet, har en rolig debattartikel i dagens DN. Men den är inte bara underhållande, utan berör även aspekter av vårt samhälle, som är viktiga för vänstern att undersöka och diskutera.
Alvessons huvudtes är att den samhälleliga pyramiden, med en liten överklass och en stor underklass, har ersatts av en "ballong" med en svällande medelklass. Jag tror att han överdriver kraftigt men ändå måste man erkänna att han pekar på ett verkligt fenomen i dagens senkapitalistiska västvärld. Frågan är bara hur man ska förstå framväxten av denna grupp av människor som "lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolproduktion".
"Status blir en ständig oro. Nästan alla har för låg status och kampen för att höja den engagerar." Införandet av lärarlegitimationen är ett tydligt exempel på detta. Alla lektorer på högskolorna som utnämnts till professorer är ett annat.
Men har klasskampen ersatts av en statuskamp? Eller är statuskampen en form av klasskamp inom "medelklassen"? (Fast själv skulle jag hellre vilja kalla dessa "symbolproducenter" för proletariatets övre, priviligierade skikt.)
Ett vanligt sätt att se på den här utvecklingen är att säga att i den globala ekonomin har produktionen till större delen flyttats till låglöneländer i Asien, medan de kvalificerade jobben finns kvar hos oss i "Väst". Men Alvesson har rätt i att många av dessa s.k. kvalificerade jobb är helt enkelt onödiga. Han nämner också det s.k. tomma arbetet, att folk helt enkelt sitter på kontoren och gör ingenting. Det handlar alltså om en sorts parasitism.
Det finns ju en del marxister som också menar att västvärlden som helhet lever på den tredje världens arbete. Men det tror jag är att överdriva det parasitära hos oss. Det finns fortfarande ett stort, för professorerna osynligt, proletariat som bygger bostäder och vägar, tar hand om sjuka och gamla, o.s.v..
Men en del i ballongens mitt utför nödvändigt arbete (fortfarande) även om det inte handlar om "konkret produktion". Dit hör den i och för sig ganska lilla gruppen ingenjörer som konstruerar grejerna som tillverkas i Asien. Dit skulle jag också vilja räkna många "kulturarbetare" typ skönlitterära författare och musiker. Praktiska ekonomer (inte nationalekonomer) och administratörer av olika slag behövs också. Däremot klarar vi oss utan många av dessa chefer som numera kallar sig "ledare".
Men Alvesson har rätt i att det finns en efterfrågan på dessa medelklassjobb som är mycket större än det reella behovet av dem. En enkel åtgärd vore att drastiskt sänka normalarbetstiden, och låta alla dessa presumtiva underhållare ägna sig åt sina hobbyn på fritiden...
Ett annat förslag som teoretiskt skulle kunna lösa en del av detta problem är medborgarlönen. Problemet är att den reformen skulle skapa en typ av underklass som har det ännu värre än den arbetande underklassen: en permanent grupp av människor, ett "utanförskap" som uttryckligen förklarats vara onödiga och obehövliga.
Men den uppsvällda medelklassen är trots allt kanske bara ett övergående problem? I det stora landet till väster lär medelklassen hålla på att smälta bort helt. Kapitalismens nuvarande svåra stagnationsproblem kanske har löst det här "problemet" automatiskt om några år?
Den verkliga lösningen är förstås övergången till socialism/kommunism, där alla behövs och man inte arbetar mer än vad som krävs för att täcka behoven. Att "producera symboler" kommer nog då att i huvudsak vara en fritidssysselsättning.
Alvessons huvudtes är att den samhälleliga pyramiden, med en liten överklass och en stor underklass, har ersatts av en "ballong" med en svällande medelklass. Jag tror att han överdriver kraftigt men ändå måste man erkänna att han pekar på ett verkligt fenomen i dagens senkapitalistiska västvärld. Frågan är bara hur man ska förstå framväxten av denna grupp av människor som "lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolproduktion".
"Status blir en ständig oro. Nästan alla har för låg status och kampen för att höja den engagerar." Införandet av lärarlegitimationen är ett tydligt exempel på detta. Alla lektorer på högskolorna som utnämnts till professorer är ett annat.
Men har klasskampen ersatts av en statuskamp? Eller är statuskampen en form av klasskamp inom "medelklassen"? (Fast själv skulle jag hellre vilja kalla dessa "symbolproducenter" för proletariatets övre, priviligierade skikt.)
Ett vanligt sätt att se på den här utvecklingen är att säga att i den globala ekonomin har produktionen till större delen flyttats till låglöneländer i Asien, medan de kvalificerade jobben finns kvar hos oss i "Väst". Men Alvesson har rätt i att många av dessa s.k. kvalificerade jobb är helt enkelt onödiga. Han nämner också det s.k. tomma arbetet, att folk helt enkelt sitter på kontoren och gör ingenting. Det handlar alltså om en sorts parasitism.
Det finns ju en del marxister som också menar att västvärlden som helhet lever på den tredje världens arbete. Men det tror jag är att överdriva det parasitära hos oss. Det finns fortfarande ett stort, för professorerna osynligt, proletariat som bygger bostäder och vägar, tar hand om sjuka och gamla, o.s.v..
Men en del i ballongens mitt utför nödvändigt arbete (fortfarande) även om det inte handlar om "konkret produktion". Dit hör den i och för sig ganska lilla gruppen ingenjörer som konstruerar grejerna som tillverkas i Asien. Dit skulle jag också vilja räkna många "kulturarbetare" typ skönlitterära författare och musiker. Praktiska ekonomer (inte nationalekonomer) och administratörer av olika slag behövs också. Däremot klarar vi oss utan många av dessa chefer som numera kallar sig "ledare".
Men Alvesson har rätt i att det finns en efterfrågan på dessa medelklassjobb som är mycket större än det reella behovet av dem. En enkel åtgärd vore att drastiskt sänka normalarbetstiden, och låta alla dessa presumtiva underhållare ägna sig åt sina hobbyn på fritiden...
Ett annat förslag som teoretiskt skulle kunna lösa en del av detta problem är medborgarlönen. Problemet är att den reformen skulle skapa en typ av underklass som har det ännu värre än den arbetande underklassen: en permanent grupp av människor, ett "utanförskap" som uttryckligen förklarats vara onödiga och obehövliga.
Men den uppsvällda medelklassen är trots allt kanske bara ett övergående problem? I det stora landet till väster lär medelklassen hålla på att smälta bort helt. Kapitalismens nuvarande svåra stagnationsproblem kanske har löst det här "problemet" automatiskt om några år?
Den verkliga lösningen är förstås övergången till socialism/kommunism, där alla behövs och man inte arbetar mer än vad som krävs för att täcka behoven. Att "producera symboler" kommer nog då att i huvudsak vara en fritidssysselsättning.
Lena Andersson om "invandrarfrågan"
Lena Andersson har nu också kommenterat valresultatet i dagens DN. Det kan vara intressant att ta del av hur en riktig liberal resonerar om sverigdemokraternas framgångar. (Folkpartisterna som röstar för massövervakning av medborgarna - FRAlagen - är förstås inga liberaler, utan reaktionära högermän.)
"Andras frihet är inget man röstar om. En sådan insikt kunde få ångesten att lätta i invandringsfrågan. Men då måste man börja betrakta migration som en frihet i klass med yttrandefriheten."
Utmärkt! Här har vi en borgare som utifrån sin liberala ideologi tar ställning utifrån sina principer. Det är mer än man kan säga om en del gamla vänsterprofiler, som dukat under för sverigedemokraternas propaganda.
Nu brukar jag som socialist sällan hålla med liberalen Lena Andersson. Och jag kan inte heller helt skriva under på hennes resonemang i hennes kolumn. På vilket sätt skiljer sig min uppfattning från hennes? Det är inte helt lätt att svara på, för då hamnar man i rätt svåra filosofiska diskussioner.
För vad grundar Lena Andersson sina sympatiska åsikter på? Jo, "den universella naturrättens principer", som hon anser vara "objektiva". Om man ska vara lite elak, så kan man fråga Lena varför hon kan tro på dessa "universella principer", när hon som bekant inte tror på Gud.
Formuleringen "migration som en frihet i klass med yttrandefriheten" är också bristfällig. Det är ju inte själva "migrationen" som är en frihet, utan rätten att korsa gränser i sökandet efter arbete eller bättre livsvillkor. Att tvingas flytta från sitt hemland är givetvis ingen "frihet". Lena Andersson ser som liberal inte motsättningen mellan kapitalets och det arbetande folkets friheter.
Lena Andersson har förstås som liberal inte någon uppskattning för friheten att organisera motstånd mot arbetsköparnas lönenedpressning. Jag misstänker att hon ser fackliga kollektivavtal som inskränkningar av den individuella friheten (den enda formen av frihet hon ser).
Men trots sina brister på grund begränsningarna i hennes liberala världsuppfattning, måste jag ändå säga att jag respekterar hennes uppfattning mer än de "nationella vänster"-människor som sätter svenska arbetares ekonomiska intressen före icke-svenskars rätt att överleva i vårt land.
"Andras frihet är inget man röstar om. En sådan insikt kunde få ångesten att lätta i invandringsfrågan. Men då måste man börja betrakta migration som en frihet i klass med yttrandefriheten."
Utmärkt! Här har vi en borgare som utifrån sin liberala ideologi tar ställning utifrån sina principer. Det är mer än man kan säga om en del gamla vänsterprofiler, som dukat under för sverigedemokraternas propaganda.
Nu brukar jag som socialist sällan hålla med liberalen Lena Andersson. Och jag kan inte heller helt skriva under på hennes resonemang i hennes kolumn. På vilket sätt skiljer sig min uppfattning från hennes? Det är inte helt lätt att svara på, för då hamnar man i rätt svåra filosofiska diskussioner.
För vad grundar Lena Andersson sina sympatiska åsikter på? Jo, "den universella naturrättens principer", som hon anser vara "objektiva". Om man ska vara lite elak, så kan man fråga Lena varför hon kan tro på dessa "universella principer", när hon som bekant inte tror på Gud.
Formuleringen "migration som en frihet i klass med yttrandefriheten" är också bristfällig. Det är ju inte själva "migrationen" som är en frihet, utan rätten att korsa gränser i sökandet efter arbete eller bättre livsvillkor. Att tvingas flytta från sitt hemland är givetvis ingen "frihet". Lena Andersson ser som liberal inte motsättningen mellan kapitalets och det arbetande folkets friheter.
Lena Andersson har förstås som liberal inte någon uppskattning för friheten att organisera motstånd mot arbetsköparnas lönenedpressning. Jag misstänker att hon ser fackliga kollektivavtal som inskränkningar av den individuella friheten (den enda formen av frihet hon ser).
Men trots sina brister på grund begränsningarna i hennes liberala världsuppfattning, måste jag ändå säga att jag respekterar hennes uppfattning mer än de "nationella vänster"-människor som sätter svenska arbetares ekonomiska intressen före icke-svenskars rätt att överleva i vårt land.
Daniel Suhonen och "vänstervinden"
I Debatt i dagens DN kommenterar Daniel Suhonen och Enna Gerin valresultatet. Kontentan av analysen är att "En markant vänstervind gick S fullständigt förbi". (Jag kommer i fortsättningen av praktiska skäl bara att hänvisa till Suhonen. Ursäkta Enna!)
I förra inlägget ställde jag mig kritisk till Johan Ehrenbergs som jag tycker grundlösa och hejdlösa optimism om läget. Men Suhonen & co. tycks ha mer på fötter när de talar om vänstervinden. De hänvisar till statistik som visar att svenska folket inte vill ha alliansens nedrustning av den svenska s.k. välfärden. Och det stämmer förstås.
Men tittar man på valsiffrorna så är det uppenbart att valet resulterade i att högeralliansen visserligen led ett svidande nederlag, men att det inte var till "vänstern" som de tappade rösterna gick, utan till den råaste högern, sverigedemokraterna.
Detta ser förstås Suhonen, men för att förklara valresultatet för han in en ny "axel" vid sidan om vänster-högeraxeln. Det är en sorts ideologisk skala som går från "Grön/Alternativ/Libertariansk" till "Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk". Idén är inte ny, men känns för mig lika dödfödd som vid tidigare försök.
Det är klassmotsättningarna som är grundläggande, medan de ideologiska skillnaderna till större delen är avspeglingar av de ekonomiska skillnaderna. Nostalgi och nationalism används gärna av högern som vapen i klasskampen (men har även i vissa lägen även använts taktiskt av vänstern - en farlig taktik förvisso!).
Suhonen har givetvis rätt i att det finns en enorm potential för en verklig vänster. Men tyvärr är det svårt att se vilken politisk kraft som idag skulle kunna bilda denna verkliga vänster. I dagens läge vågar inte ens kommunister använda ordet "kommunism" öppet. Det kommer att ta lång tid för denna verkliga vänster att få självförtroende och materialisera sig. Men det är ju inget skäl för att börja nu. (De enda små groddar till en kommunistisk vänster jag kan se för närvarande lider ännu så länge av svårartade barnsjukdomar.)
Medan Suhonen tillhör vänstern inom socialdemokratin, så förknippas Johan Ehrenberg med en till partierna obunden, men ändå i grunden socialdemokratisk ideologi. Även om skillnaden inte är så stor mellan dem, så finns den där. Det kan vara värt att fundera över den skillnaden. Är Ehrenberg "bättre" än Suhonen, t.ex.?
Suhonen och en sådan socialdemokratisk debattör som Göran Greider är också oerhört kritiska mot partiledningens högerpolitik. Man kan undra om de gör mer skada eller nytta när stannar kvar inom detta nyliberala högerparti.
Fungerar de inte bara som alibin för partiledningen? Eller gör de ännu nytta som språkrör för en vänsteropposition inom Partiet (fast hur verklig är denna opposition?) De kommer ju faktiskt ut i offentligheten med sina åsikter. Jag har svårt att ha en bestämd åsikt i denna fråga. Dessutom bestämmer de ju faktiskt själva när vill lämna det sjunkande skeppet...
I förra inlägget ställde jag mig kritisk till Johan Ehrenbergs som jag tycker grundlösa och hejdlösa optimism om läget. Men Suhonen & co. tycks ha mer på fötter när de talar om vänstervinden. De hänvisar till statistik som visar att svenska folket inte vill ha alliansens nedrustning av den svenska s.k. välfärden. Och det stämmer förstås.
Men tittar man på valsiffrorna så är det uppenbart att valet resulterade i att högeralliansen visserligen led ett svidande nederlag, men att det inte var till "vänstern" som de tappade rösterna gick, utan till den råaste högern, sverigedemokraterna.
Detta ser förstås Suhonen, men för att förklara valresultatet för han in en ny "axel" vid sidan om vänster-högeraxeln. Det är en sorts ideologisk skala som går från "Grön/Alternativ/Libertariansk" till "Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk". Idén är inte ny, men känns för mig lika dödfödd som vid tidigare försök.
Det är klassmotsättningarna som är grundläggande, medan de ideologiska skillnaderna till större delen är avspeglingar av de ekonomiska skillnaderna. Nostalgi och nationalism används gärna av högern som vapen i klasskampen (men har även i vissa lägen även använts taktiskt av vänstern - en farlig taktik förvisso!).
Suhonen har givetvis rätt i att det finns en enorm potential för en verklig vänster. Men tyvärr är det svårt att se vilken politisk kraft som idag skulle kunna bilda denna verkliga vänster. I dagens läge vågar inte ens kommunister använda ordet "kommunism" öppet. Det kommer att ta lång tid för denna verkliga vänster att få självförtroende och materialisera sig. Men det är ju inget skäl för att börja nu. (De enda små groddar till en kommunistisk vänster jag kan se för närvarande lider ännu så länge av svårartade barnsjukdomar.)
Medan Suhonen tillhör vänstern inom socialdemokratin, så förknippas Johan Ehrenberg med en till partierna obunden, men ändå i grunden socialdemokratisk ideologi. Även om skillnaden inte är så stor mellan dem, så finns den där. Det kan vara värt att fundera över den skillnaden. Är Ehrenberg "bättre" än Suhonen, t.ex.?
Suhonen och en sådan socialdemokratisk debattör som Göran Greider är också oerhört kritiska mot partiledningens högerpolitik. Man kan undra om de gör mer skada eller nytta när stannar kvar inom detta nyliberala högerparti.
Fungerar de inte bara som alibin för partiledningen? Eller gör de ännu nytta som språkrör för en vänsteropposition inom Partiet (fast hur verklig är denna opposition?) De kommer ju faktiskt ut i offentligheten med sina åsikter. Jag har svårt att ha en bestämd åsikt i denna fråga. Dessutom bestämmer de ju faktiskt själva när vill lämna det sjunkande skeppet...
fredag 19 september 2014
Ehrenberg försöker peppa den besvikna vänstern
I dagens Dagens ETC bjuder Johan Ehrenberg till en diskussion om valresultatet och och hur vi ska gå vidare. Man kan väl säga att det är strödda tankar, och det jag kommer att skriva här är också bara strödda tankar.
Johans beskrivning av socialdemokratin, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är förödande. Och det är bara att hålla med honom.
Men den stora frågan är förstås vad "vi" (t.ex. läsare av progressiva publikationer som Dagens ETC) borde göra åt det elände som våra "vänsterpartier" utgör. Det är bra att Ehrenberg tar upp frågan. Men jag har en känsla av att han gör det alldeles för lätt för sig med sina hurtfriska och tillkämpat optimistiska hejarop.
Ehrenberg tillhör den ljusröda, reformistiska socialistiska vänstern. Själv anser jag mig vara så röd som det bara går att vara utan att korsa gränsen till galenskapen. Därför är det naturligt att jag inte håller med Ehrenberg om allt han skriver. Men idag står Johan Ehrenberg på rätt sida om den skiljelinje kring vilken den politiska kampen utkämpas idag.
Jag förstår att den förra meningen inte kommer att falla alla på läppen, och att de kommer att betrakta mig som någon sorts revisionist. Men då skulle jag bara vilja påpeka att enligt Kommunistiska Manifestet är historien en historia om klasskamp. Klasskampen pågår nu. I Sverige. Hela tiden. Och klasskampen koncentreras i något vi kallar politiska och ideologiska strider.
Vi som är mycket rödare än Ehrenberg kan inte bara avfärda hans reformism utan vi måste utarbeta egna röda alternativ. Men samtidigt måste vi kritisera Ehrenberg när hans reformism leder honom fel. Alltså vi måste både enas med och kritisera dessa ärliga reformister.
Jag avslutar med ett par kritiska anmärkningar om Ehrenbergs artikel ("Vi har lagt våra röster...nu måste politiken räddas"). Efter att fullständigt ha skåpat ut socialdemokratiska partiet skriver han: "Kan en sådan rörelse förändras och sluta vara ett mittenparti? Ja, det är klart att det går " (min kursivering).
Jag menar inte att Ehrenberg i sin bottenlösa optimism måste ha 100 % fel. Men jag skulle nog vilja se några argument för hans tes. I politiken bör man inte utgå från önsketänkande, utan från kyliga analyser. Och då förefaller det mig att några andra scenarion är betydligt troligare: 1) socialdemokratin splittras i en höger och en vänster 2) socialdemokratin krymper ihop till en liten spillra på samma sätt som det grekiska partiet gjorde 3) socialdemokratin går ännu längre högerut och tar över moderaternas och sverigedemokraternas roll i politiken.
Men en viktig sak är att trots sin bristfälliga analys, så har Ehrenberg några hyfsade förslag om hur man skulla kunna vinna över socialdemokratiska väljare. "Genom att avslöja borgerliga ekonomiska myter, visa hur jobb skapas, diskutera om en tillväxt kan ske i en krympande värld, hur lönerna kan höjas i robotiseringens tidevarv" o.s.v.
Det som saknas är förstås att det gäller att också beskriva varför det ekonomiska systemet måste bytas ut. Men Ehrenberg är ju en reformist som inte själv har förstått detta. I grunden är Ehrenbergs optimism ändå mer positiv än negativ. Deprimerade och pessimistiska människor kommer sannolikt aldrig att göra någon revolution...
Så låt oss vara optimistiska och utgå från att även Johan Ehrenberg en dag kommer att förstå socialismens nödvändighet! Om inte förr så när frågan ställs i praktiken och det gäller att välja sida.
Johans beskrivning av socialdemokratin, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är förödande. Och det är bara att hålla med honom.
Men den stora frågan är förstås vad "vi" (t.ex. läsare av progressiva publikationer som Dagens ETC) borde göra åt det elände som våra "vänsterpartier" utgör. Det är bra att Ehrenberg tar upp frågan. Men jag har en känsla av att han gör det alldeles för lätt för sig med sina hurtfriska och tillkämpat optimistiska hejarop.
Ehrenberg tillhör den ljusröda, reformistiska socialistiska vänstern. Själv anser jag mig vara så röd som det bara går att vara utan att korsa gränsen till galenskapen. Därför är det naturligt att jag inte håller med Ehrenberg om allt han skriver. Men idag står Johan Ehrenberg på rätt sida om den skiljelinje kring vilken den politiska kampen utkämpas idag.
Jag förstår att den förra meningen inte kommer att falla alla på läppen, och att de kommer att betrakta mig som någon sorts revisionist. Men då skulle jag bara vilja påpeka att enligt Kommunistiska Manifestet är historien en historia om klasskamp. Klasskampen pågår nu. I Sverige. Hela tiden. Och klasskampen koncentreras i något vi kallar politiska och ideologiska strider.
Vi som är mycket rödare än Ehrenberg kan inte bara avfärda hans reformism utan vi måste utarbeta egna röda alternativ. Men samtidigt måste vi kritisera Ehrenberg när hans reformism leder honom fel. Alltså vi måste både enas med och kritisera dessa ärliga reformister.
Jag avslutar med ett par kritiska anmärkningar om Ehrenbergs artikel ("Vi har lagt våra röster...nu måste politiken räddas"). Efter att fullständigt ha skåpat ut socialdemokratiska partiet skriver han: "Kan en sådan rörelse förändras och sluta vara ett mittenparti? Ja, det är klart att det går " (min kursivering).
Jag menar inte att Ehrenberg i sin bottenlösa optimism måste ha 100 % fel. Men jag skulle nog vilja se några argument för hans tes. I politiken bör man inte utgå från önsketänkande, utan från kyliga analyser. Och då förefaller det mig att några andra scenarion är betydligt troligare: 1) socialdemokratin splittras i en höger och en vänster 2) socialdemokratin krymper ihop till en liten spillra på samma sätt som det grekiska partiet gjorde 3) socialdemokratin går ännu längre högerut och tar över moderaternas och sverigedemokraternas roll i politiken.
Men en viktig sak är att trots sin bristfälliga analys, så har Ehrenberg några hyfsade förslag om hur man skulla kunna vinna över socialdemokratiska väljare. "Genom att avslöja borgerliga ekonomiska myter, visa hur jobb skapas, diskutera om en tillväxt kan ske i en krympande värld, hur lönerna kan höjas i robotiseringens tidevarv" o.s.v.
Det som saknas är förstås att det gäller att också beskriva varför det ekonomiska systemet måste bytas ut. Men Ehrenberg är ju en reformist som inte själv har förstått detta. I grunden är Ehrenbergs optimism ändå mer positiv än negativ. Deprimerade och pessimistiska människor kommer sannolikt aldrig att göra någon revolution...
Så låt oss vara optimistiska och utgå från att även Johan Ehrenberg en dag kommer att förstå socialismens nödvändighet! Om inte förr så när frågan ställs i praktiken och det gäller att välja sida.
måndag 15 september 2014
Så gick det i valet för de röda
På denna sida finns preliminära uppgifter från valmyndigheten för alla s.k. övriga partier, som ställde upp i riksdagsvalet. Jag konstaterar att det parti som jag röstade på själv, "Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)", fick 97 röster i hela riket, en c:a 40 %-ig ökning från förra valet. Det går framåt...
Piratpartiet var förstås störst av de övriga partierna med 2762 röster (0,48 %). Men jag ser att tyvärr missade jag i mitt förra inlägg att det fanns ett annat rött parti förutom SKP, som ställde upp, nämligen "Rättvisepartiet Socialisterna", som fick hela 230 röster. Nackdelen med dom är att tyvärr har dom ett alldeles för mesigt namn för min smak :-)
Bland de partier som inte beställt valsedlar finns ett par med schyssta namn, "Kommunisterna" och "Kommunistiska Partiet". Tyvärr står det inte hur många röster de fick.
Det är mig en gåta varför Kommunistiska Partiet (f.d." errarna") inte offficiellt ställer upp i riksdagsvalet. Hade dom gjort det, så hade dom säkert blivit överlägset störst bland de illröda partierna.
Skriver jag det här bara för att vara rolig? Absolut inte! Kinas Kommunistiska Parti bestod av en handfull personer 1921, och redan 1949 hade man tagit makten i ett land med en halv miljard människor. Så håll modet uppe, alla ni illröda drömmare - framtiden är er!
Piratpartiet var förstås störst av de övriga partierna med 2762 röster (0,48 %). Men jag ser att tyvärr missade jag i mitt förra inlägg att det fanns ett annat rött parti förutom SKP, som ställde upp, nämligen "Rättvisepartiet Socialisterna", som fick hela 230 röster. Nackdelen med dom är att tyvärr har dom ett alldeles för mesigt namn för min smak :-)
Bland de partier som inte beställt valsedlar finns ett par med schyssta namn, "Kommunisterna" och "Kommunistiska Partiet". Tyvärr står det inte hur många röster de fick.
Det är mig en gåta varför Kommunistiska Partiet (f.d." errarna") inte offficiellt ställer upp i riksdagsvalet. Hade dom gjort det, så hade dom säkert blivit överlägset störst bland de illröda partierna.
Skriver jag det här bara för att vara rolig? Absolut inte! Kinas Kommunistiska Parti bestod av en handfull personer 1921, och redan 1949 hade man tagit makten i ett land med en halv miljard människor. Så håll modet uppe, alla ni illröda drömmare - framtiden är er!
lördag 13 september 2014
Rösta illrött - det går!
Nej, nu måste jag skärpa mig! En och en halv månad utan ett enda inlägg börjar kännas besvärande lättjefullt.
Visserligen var bloggen tänkt att handla om hur ett nytt världssystem ska se ut, så dagens ämne, det svenska valet, är ju en struntfråga i sammanhanget. Men va fan, jag bestämmer ju själv här...
Jag trodde länge att man inte kunde rösta kommunistiskt i årets val. Alltså att rösta mot det här skitsamhället och för ett Sverige som är värt att leva i. Men det går!
Hittar man ingen valsedel för "Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)", så skriv namnet på en blank valsedel! Ja, förutsatt förstås att du vill sova gott på valnatten, med vetskap om att ha gjort en - visserligen pytteliten - insats för stärka hoppet hos oss alla längtar efter ett klasslöst, förnuftigt och demokratiskt samhälle.
Men vad är SKP då för parti? Vad har dom för program? Och är det något mer än en hop halvgalna sekterister? Jag vet inte, och jag bryr mig uppriktigt sagt inte. Det är väl för tusan ingen som tror att dom kommer att sitta i regeringen på måndag? (Vilket jag i och för sig inte skulle ha något emot - det kan ju inte bli sämre än med gänget Reinfeldt, Bildt och Lööf.)
Men det var inte detta jag egentligen jag hade tänkt skriva om. Utan om att jag råkade se ett konkret förslag om hur man kan få sprutt på den svenska demokratin vilken fungerar så erbarmligt illa idag. Det geniala förslaget var att avskaffa partistödet helt och hållet och på det sättet göra partierna beroende av folket. Om verksamheten faller på medlemmarnas vilja att pröjsa höga medlemsavgifter, då kommer partigubbarna att tvingas börja lyssna på vad medlemmarna tycker. Och värva fler medlemmar dessutom!
Men sen kom jag att tänka på att det här förslaget kanske istället skulle leda till att vi får ett amerikanskt system, där politikerna är köpta av bolagen. Jag får tänka vidare på det här... Ska det vara så illa så den här förbannade kapitalismen bara kan avskaffas via en revolution?
Det finns ett annat, kanske inte lika radikalt, förslag som borde införas omedelbart, nämligen att avskaffa den odemokratiska 4 %-spärren. Är det inte märkligt att våra politiker kan stå och säga med darr i rösten till oss att vi har en demokrati i Sverige, samtidigt som var 25:e röst slängs i soptunnan? Vadå "lika rösträtt"??
Motivet för spärrarna (det finns en sådan även i landstingsvalet), är ju att "regeringsbildningen försvåras". Skitprat! "Demokrati ska vara besvärlig och omständlig", brukar det ju låta i andra sammanhang. Varför inte säga rent ut i så fall att svenska folket inte är moget för demokrati? (Vilket det i och för sig kan ligga ett kort av sanning i, när 10 % är så förvirrade så de lägger sin röst på SD. )
Det handlar naturligtvis istället för politikereliten om att försvåra för nya krafter att komma in i riksdagen. Lustigt nog tycks det som att "kamrat 4%" i årets val kanske kan hjälpa in Fi istället! Johan Ehrenberg propagerar inlindat men starkt för det i dagens ETC.
Så sluta trixa herrar politiker, och avskaffa spärren!
Visserligen var bloggen tänkt att handla om hur ett nytt världssystem ska se ut, så dagens ämne, det svenska valet, är ju en struntfråga i sammanhanget. Men va fan, jag bestämmer ju själv här...
Jag trodde länge att man inte kunde rösta kommunistiskt i årets val. Alltså att rösta mot det här skitsamhället och för ett Sverige som är värt att leva i. Men det går!
Hittar man ingen valsedel för "Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)", så skriv namnet på en blank valsedel! Ja, förutsatt förstås att du vill sova gott på valnatten, med vetskap om att ha gjort en - visserligen pytteliten - insats för stärka hoppet hos oss alla längtar efter ett klasslöst, förnuftigt och demokratiskt samhälle.
Men vad är SKP då för parti? Vad har dom för program? Och är det något mer än en hop halvgalna sekterister? Jag vet inte, och jag bryr mig uppriktigt sagt inte. Det är väl för tusan ingen som tror att dom kommer att sitta i regeringen på måndag? (Vilket jag i och för sig inte skulle ha något emot - det kan ju inte bli sämre än med gänget Reinfeldt, Bildt och Lööf.)
Men det var inte detta jag egentligen jag hade tänkt skriva om. Utan om att jag råkade se ett konkret förslag om hur man kan få sprutt på den svenska demokratin vilken fungerar så erbarmligt illa idag. Det geniala förslaget var att avskaffa partistödet helt och hållet och på det sättet göra partierna beroende av folket. Om verksamheten faller på medlemmarnas vilja att pröjsa höga medlemsavgifter, då kommer partigubbarna att tvingas börja lyssna på vad medlemmarna tycker. Och värva fler medlemmar dessutom!
Men sen kom jag att tänka på att det här förslaget kanske istället skulle leda till att vi får ett amerikanskt system, där politikerna är köpta av bolagen. Jag får tänka vidare på det här... Ska det vara så illa så den här förbannade kapitalismen bara kan avskaffas via en revolution?
Det finns ett annat, kanske inte lika radikalt, förslag som borde införas omedelbart, nämligen att avskaffa den odemokratiska 4 %-spärren. Är det inte märkligt att våra politiker kan stå och säga med darr i rösten till oss att vi har en demokrati i Sverige, samtidigt som var 25:e röst slängs i soptunnan? Vadå "lika rösträtt"??
Motivet för spärrarna (det finns en sådan även i landstingsvalet), är ju att "regeringsbildningen försvåras". Skitprat! "Demokrati ska vara besvärlig och omständlig", brukar det ju låta i andra sammanhang. Varför inte säga rent ut i så fall att svenska folket inte är moget för demokrati? (Vilket det i och för sig kan ligga ett kort av sanning i, när 10 % är så förvirrade så de lägger sin röst på SD. )
Det handlar naturligtvis istället för politikereliten om att försvåra för nya krafter att komma in i riksdagen. Lustigt nog tycks det som att "kamrat 4%" i årets val kanske kan hjälpa in Fi istället! Johan Ehrenberg propagerar inlindat men starkt för det i dagens ETC.
Så sluta trixa herrar politiker, och avskaffa spärren!
onsdag 30 juli 2014
Kollapsteorier inne igen
"How will Capitalism end?", frågar sig Wolfgang Streeck i nr 87 av New Left Review. Svaret är paradoxalt nog, "kapitalismen kommer att gå under därför att den segrat ihjäl sig". Så länge det fanns motkrafter som starka arbetarrörelser och antikoloniala befrielserörelser, så kunde de stabilisera och legitimera systemet. Men inte längre.
Kapitalismen går går under utan att det finns något alternativt system i sikte som skulle kunna ersätta det! Streeck tycks därmed mer pessimistisk än Immanuel Wallerstein som ser två motsatta utvägar ur kapitalismen. Men då Wallersteins två alternativ är så vagt beskrivna - ett "jämlikt och solidariskt" och ett "ojämlikt och hierarkiskt" system - så kan man misstänka att i praktiken är skillnaden inte stor.
Streeck och Wallerstein anser båda att det finns långsiktiga tendenser mot systemsammanbrott vilka inte går att hejda. De har lite olika åsikter om vilka dessa tendenser är. Wallerstein har betonat starkt hur löneandelen kommer att stiga när arbetskraftsreserverna tagit slut i världens landsbygdsområden. Profitpressen som uppstår tillsammans med ökade kostnader för miljöförstöring och minskade naturresurser kommer till slut att resultera i en "bifurkation", en punkt där det bara finns vägar ut ur systemet.
Streeck ser fem faktorer i dagens värld som leder till kollapsen: minskande tillväxt, ökande ojämlikhet, privatisering av offentlig infrastruktur, växande korruption och till sist ett alltmer instabilt globalt finansiellt system, då dollarn förr eller senare mister sin roll som reservvaluta.
Att inte akademiska marxister längre automatiskt fnyser åt "sammanbrottsteorier", kan man också konstatera vid läsningen av senaste numret av tidskriften Fronesis, med temat "Kris". I artikeln "Värdekritisk kristeori - att tänka kapitalets sammanbrott" redogörs för matematiska argument av tyskarna Ortlieb och Kurz, som går ut på att när mervärdekvoten genom tvånget att öka produktiviteten ökat till 50 % så kommer nödvändigtvis mängden mervärde att sjunka! "Samma rörelse som ökar kapitalets relativa andel av det nyskapade värdet, eliminerar även det direkta levande produktionsarbetet och minskar därmed den absoluta basen för all värdeproduktion. " (Den minskande profitkvoten leder alltså vid en viss punkt till minskande absolut mängd profit, till synes en skärpning av den kända "lagen om profitkvotens fallande tendens". )
De klassiska marxistiska "kollapsteorierna" förutsatte att den oundvikliga ekonomiska "kollapsen" skulle följas av ett maktövertagande av arbetarklassen, som medvetet skulle utnyttja sin politiska makt till att organisera ett socialistiskt samhälle. Frågan är om inte det fortfarande gäller att det ekonomiska "sammanbrottet" inte kan ses som en enskild händelse, utan en process som åtföljas av en politiska revolution. Kapitalismen i betydelsen marknadsekonomi med konkurrerande privata företag, kommer att bestå - mer eller mindre barbarisk - så länge som socialismen inte ställts på dagordningen. Men det förutsätter att den idag helt dominerande reformismen - tron att räcker med något mindre än en total systemförändring - mister sin trovärdighet.
Reformism är inte att avstå från att arbeta för "reformer" - tvärtom - utan att se kampen för dem som något mer än träning inför den stora uppgörelsen med profitsystemet. Eller som Marx uttryckte det någonstans, fackföreningarnas gerillakrig kan inte ersätta det verkliga kriget, bara förbereda det.
Kapitalismen går går under utan att det finns något alternativt system i sikte som skulle kunna ersätta det! Streeck tycks därmed mer pessimistisk än Immanuel Wallerstein som ser två motsatta utvägar ur kapitalismen. Men då Wallersteins två alternativ är så vagt beskrivna - ett "jämlikt och solidariskt" och ett "ojämlikt och hierarkiskt" system - så kan man misstänka att i praktiken är skillnaden inte stor.
Streeck och Wallerstein anser båda att det finns långsiktiga tendenser mot systemsammanbrott vilka inte går att hejda. De har lite olika åsikter om vilka dessa tendenser är. Wallerstein har betonat starkt hur löneandelen kommer att stiga när arbetskraftsreserverna tagit slut i världens landsbygdsområden. Profitpressen som uppstår tillsammans med ökade kostnader för miljöförstöring och minskade naturresurser kommer till slut att resultera i en "bifurkation", en punkt där det bara finns vägar ut ur systemet.
Streeck ser fem faktorer i dagens värld som leder till kollapsen: minskande tillväxt, ökande ojämlikhet, privatisering av offentlig infrastruktur, växande korruption och till sist ett alltmer instabilt globalt finansiellt system, då dollarn förr eller senare mister sin roll som reservvaluta.
Att inte akademiska marxister längre automatiskt fnyser åt "sammanbrottsteorier", kan man också konstatera vid läsningen av senaste numret av tidskriften Fronesis, med temat "Kris". I artikeln "Värdekritisk kristeori - att tänka kapitalets sammanbrott" redogörs för matematiska argument av tyskarna Ortlieb och Kurz, som går ut på att när mervärdekvoten genom tvånget att öka produktiviteten ökat till 50 % så kommer nödvändigtvis mängden mervärde att sjunka! "Samma rörelse som ökar kapitalets relativa andel av det nyskapade värdet, eliminerar även det direkta levande produktionsarbetet och minskar därmed den absoluta basen för all värdeproduktion. " (Den minskande profitkvoten leder alltså vid en viss punkt till minskande absolut mängd profit, till synes en skärpning av den kända "lagen om profitkvotens fallande tendens". )
De klassiska marxistiska "kollapsteorierna" förutsatte att den oundvikliga ekonomiska "kollapsen" skulle följas av ett maktövertagande av arbetarklassen, som medvetet skulle utnyttja sin politiska makt till att organisera ett socialistiskt samhälle. Frågan är om inte det fortfarande gäller att det ekonomiska "sammanbrottet" inte kan ses som en enskild händelse, utan en process som åtföljas av en politiska revolution. Kapitalismen i betydelsen marknadsekonomi med konkurrerande privata företag, kommer att bestå - mer eller mindre barbarisk - så länge som socialismen inte ställts på dagordningen. Men det förutsätter att den idag helt dominerande reformismen - tron att räcker med något mindre än en total systemförändring - mister sin trovärdighet.
Reformism är inte att avstå från att arbeta för "reformer" - tvärtom - utan att se kampen för dem som något mer än träning inför den stora uppgörelsen med profitsystemet. Eller som Marx uttryckte det någonstans, fackföreningarnas gerillakrig kan inte ersätta det verkliga kriget, bara förbereda det.
torsdag 24 juli 2014
Varför BRICS ekonomier överskattas
New Left Review nr 87, 2014, förklarar i artikeln "The chimera of global convergence", varför BRICS-ländernas ekonomiska styrka lätt överskattas i förhållande till USAs. En orsak är att jämförelser mellan länders BNP:er är missvisande om man inte tar hänsyn till att utländska ägare kan kontrollera produktionen i vår alltmer "globaliserade värld". Det kan då vara mer intressant att se var profiterna hamnar i slutändan. Andelen amerikanska miljonärer är 40 %, lika mycket som på 50-talet trots att den amerikanska andelen av BNP sjunkit från 40 % till 22 % år 2012.
Andra siffror som tyder på det fortsatta amerikanska försprånget är att 2010 kostade komponenterna till en iPhone3 $172.46, medan monteringskostnaden endast var $6.50. Komponenterna kom huvudsakligen från Sydkorea, Japan och Tyskland medan den taiwanesiska firman Foxcann stod för monteringen i Kina. Den stora profitandelen gick till Apple, flera hundra dollar per exemplar!
Även om Kina ligger långt efter USA, så har man ändå börjat börjat närma sig den amerikanskägda teknologin i några branscher. Detta gäller däremot inte de andra BRICS-staterna, som fortfarande lever på de höga råvarupriser, som den kinesiska tillväxten orsakat. Enligt artikelförfattaren kommer dessa priser dessutom att snart plana ut.
Mot bakgrund av förra inlägget samt inlägget som refererade till Sam Williams påpekande att finanskapitalets roll i både Kina och Ryssland är mycket liten, så bör man vänta sig att USA:s nedgång kommer att ta lång tid. Kanske 20 - 30 år minst?
Man kan ju fråga sig varför då den amerikanska staten för en så pass desperat krigisk politik. Förklaringen kanske helt enkelt är att även om de 1 %-en i USA mår bra, så är USA som stat illa ute med dålig handelsbalans, skuldberg och hotande dollarkollaps.
Andra siffror som tyder på det fortsatta amerikanska försprånget är att 2010 kostade komponenterna till en iPhone3 $172.46, medan monteringskostnaden endast var $6.50. Komponenterna kom huvudsakligen från Sydkorea, Japan och Tyskland medan den taiwanesiska firman Foxcann stod för monteringen i Kina. Den stora profitandelen gick till Apple, flera hundra dollar per exemplar!
Även om Kina ligger långt efter USA, så har man ändå börjat börjat närma sig den amerikanskägda teknologin i några branscher. Detta gäller däremot inte de andra BRICS-staterna, som fortfarande lever på de höga råvarupriser, som den kinesiska tillväxten orsakat. Enligt artikelförfattaren kommer dessa priser dessutom att snart plana ut.
Mot bakgrund av förra inlägget samt inlägget som refererade till Sam Williams påpekande att finanskapitalets roll i både Kina och Ryssland är mycket liten, så bör man vänta sig att USA:s nedgång kommer att ta lång tid. Kanske 20 - 30 år minst?
Man kan ju fråga sig varför då den amerikanska staten för en så pass desperat krigisk politik. Förklaringen kanske helt enkelt är att även om de 1 %-en i USA mår bra, så är USA som stat illa ute med dålig handelsbalans, skuldberg och hotande dollarkollaps.
söndag 20 juli 2014
BRICS - alternativ till USA?
Det finns en del som hoppas att BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) håller på att slå undan fötterna på USAs hegemonisträvanden, manifesterad senast i Ukraina. Är den nya utvecklingsbanken som BRICS-länderna proklamerat under toppmötet i Brasilien ett tecken på detta? Två videos på Real News diskuterar den frågan, "Is the New BRICS Bank a Challenge to US Global Financial Power?" och "BRICS: Progressive Rhetoric, Neoliberal Practice".
Michael Hudson tillhör de optimistiska och Leo Panitch och Patrik Bond de pessimistiska. Men båda sidor i debatten är överens om även ledarna för dessa stora kapitalistiska länder representerar "oligarker", de dominerande kapitalistgrupperna i dessa "utvecklingsländer". De tycks också överens om att målet för dessa ledare inte är en alternativ ekonomi, som inte baseras på privatiseringar och åtstramningspolitik mot folken. Nyliberalismen gäller även i BRICS.
Enligt "pessimisterna" är BRICS-ländernas mål inte en verkligt "multipolär värld" utan att kapa åt sig en "större del av kakan". De vill t.ex. ha fler röster i IMF och Världsbanken. Medan "optimisterna" säger att den nya utvecklingsbanken betyder att BRICS insett att det behövs institutionella förändringar. Men vilken typ av förändringar? I Kina vill man ha ett "stabilare finansiellt system" i världen! Dollarn kommer också att bli mindre viktig men kommer inte att på länge ersättas av någon annan valuta.
"Optimisterna" lägger större vikt vid geopolitiken - det handlar inte bara om en dragkamp om ekonomiskt inflytande i världen, utan även om politiskt och militärt. "Pessimisterna" påpekar att BRICS-bolag ägnar sig åt lönenedpressning och miljöförstöring lika mycket som amerikanska bolag.
Debatten liknar i viss mån debatten för hundra år sedan om "ultraimperialismens" möjlighet. Kan de stora kapitalgrupperna komma överens om en gemensam exploatering av världens folk? Det verkar ju inte så! Så länge kapitalister bestämmer politiken, så länge kommer krigen att fortsätta mellan olika konkurrerande kapitalister i olika länder. Någon gång kommer väl kriget till slut att stå mellan kapitalisterna och dem som de suger ut...
Michael Hudson tillhör de optimistiska och Leo Panitch och Patrik Bond de pessimistiska. Men båda sidor i debatten är överens om även ledarna för dessa stora kapitalistiska länder representerar "oligarker", de dominerande kapitalistgrupperna i dessa "utvecklingsländer". De tycks också överens om att målet för dessa ledare inte är en alternativ ekonomi, som inte baseras på privatiseringar och åtstramningspolitik mot folken. Nyliberalismen gäller även i BRICS.
Enligt "pessimisterna" är BRICS-ländernas mål inte en verkligt "multipolär värld" utan att kapa åt sig en "större del av kakan". De vill t.ex. ha fler röster i IMF och Världsbanken. Medan "optimisterna" säger att den nya utvecklingsbanken betyder att BRICS insett att det behövs institutionella förändringar. Men vilken typ av förändringar? I Kina vill man ha ett "stabilare finansiellt system" i världen! Dollarn kommer också att bli mindre viktig men kommer inte att på länge ersättas av någon annan valuta.
"Optimisterna" lägger större vikt vid geopolitiken - det handlar inte bara om en dragkamp om ekonomiskt inflytande i världen, utan även om politiskt och militärt. "Pessimisterna" påpekar att BRICS-bolag ägnar sig åt lönenedpressning och miljöförstöring lika mycket som amerikanska bolag.
Debatten liknar i viss mån debatten för hundra år sedan om "ultraimperialismens" möjlighet. Kan de stora kapitalgrupperna komma överens om en gemensam exploatering av världens folk? Det verkar ju inte så! Så länge kapitalister bestämmer politiken, så länge kommer krigen att fortsätta mellan olika konkurrerande kapitalister i olika länder. Någon gång kommer väl kriget till slut att stå mellan kapitalisterna och dem som de suger ut...
torsdag 17 juli 2014
Foucault 1978 om nyliberalismen
En mycket intressant del i serien av Foucaults föreläsningsserier på Collège de France 1978-79, har kommit ut på Tankekrafts förlag, "Biopolitikens födelse". Titeln är faktiskt gravt missvisande, då föreläsningarna handlar om nyliberalismens födelse, istället för om den för postmodernister älskade och flummiga "moderna biopolitikens" uppkomst.
Tre av de tidigare samlingarna har jag skrivit om på min filosofiblogg, "Michel Foucault och makten", "Vansinnets historia under den klassiska epoken" och "Foucault om den moderna statens uppkomst". Min bedömning av dessa tre verk skulle kunna sammanfattas som "lysande idéhistoria men usel filosofi". "Biopolitikens födelse" kan karakteriseras på samma sätt, men skillnaden är att nyliberalismen som tema ju är ett politiskt mer brännbart och aktuellt ämne.
Föreläsningarna inleds med i min mening ganska förvirrande funderingar om metodologi. Han säger sig avstår från att analysera "Staten" och föredrar istället att undersöka "regerandet". Och det är väl gott och väl att koncentrera sig på en empirisk beskrivning av hur makten utövats, men inte behöver man förkasta begreppet "stat" för den skull? (Efter Hegels "statens idé" kom ju faktiskt Marx "klasstat")
Det gäller att inte ge upp läsningen på en gång utan fortsätta till de konkreta, historiska beskrivningarna av uppkomsten av nyliberalismens två grenar, den amerikanska och framför allt den mycket mindre kända tyska grenen.
Den tyska formen av nyliberalism, "ordoliberalismen" (efter namnet på den tidskrift där den utformades), betraktas nog i allmänhet inte idag som nyliberalism utan misstas för att vara det som den kallade sig själv: "social marknadsekonomi". Foucault visar att liberalismen ligger just i den skarpa åtskillnaden mellan en "ekonomi" som måste fungera helt fritt från statsingripanden å ena sidan, och "socialpolitik" å den andra sidan. De som inte klarar av att konkurrera på marknaden och blir utsorterade från "ekonomin", måste förhindras gå under, vilket är statens och politikens uppgift.
Samma tanke ligger bakom franska nyliberalers förslag om en "negativ skatt" liksom amerikanen Milton Friedmans om "medborgarlön". Dessa akademiska ideologer är alltså till synes mer "humana" än de socialdarwinister som tyckte att de som inte klarar kampen för tillvaron borde gå under för att inte bidra till det genetiska förfallet. Men är inte dessa ideologiska ekonomer också mer "progressiva" än dagens förespråkare för "arbetslinjen" och "åtgärds"samhället.
Om de nyliberala ideologerna från 40- till 70-talet framstår som "humanare" än dagens nyliberala praktiker så kan det kanske bero på att de faktiskt trodde på sina teorier och inte betraktade dem som simpla vapen i klasskampen. På den tiden var det ju keynesianismen som var förhärskande inom nationalekonomin och nyliberalerna sågs som en kufisk sekt (utom i Tyskland?).
Foucault har faktiskt en ansats till en historisk förklaring av den tyska nyliberalismens uppkomst. Den uppstod innan de två tyska staterna bildades efter kriget, under ockupationstiden, som en grund för den framtida staten. Förklaringen är svårförståelig, tycker jag. För den amerikanska nyliberalismens uppkomst har han inget bättre att komma med än den omfattande emigrationen av ekonomer till USA. Men - Foucaults styrka är som antytts, hans analys av idéernas innehåll, inte av orsakerna till deras uppkomst.
Förvånande nog lyckas Foucault hitta nya infallsvinklar till analysen av Adam Smiths "osynliga hand"! Han betonar det "osynliga" istället för "handen". Men den analysen gäller nog mer de nya, än de gamla liberalerna. Omöjligheten att genomskåda effekterna av ekonomiska åtgärder får motivera varför Staten absolut inte få lägga sig i.
Foucault ser inte bara likheter mellan den gamla och nya liberalismen. Den nya liberalismen är på sätt och vis mer extrem i sin syn på den kalkylerande, rationella individen. Ett begrepp som avhandlas, och som faktiskt kan sägas ha med "biopolitik" att göra, är "humankapital" och dess ursprung i neoklassisk ekonomi. Alla är vi kapitalister, och vårt kapital är vi själva!
Beskrivningen av begreppet "civilsamhälle" är också intressant. Nyliberalismen människa sprängs itu i oförenliga halvor när hon ska agera både i "ekonomin" och "civilsamhället". (Foucault har hittat begreppets ursprung hos den skotske 1700-talfilosofen Adam Fergusons "An Essay on the History of Civil Society", som med tanke på Foucaults beskrivning tycks vara mycket läsvärd!)
Tre av de tidigare samlingarna har jag skrivit om på min filosofiblogg, "Michel Foucault och makten", "Vansinnets historia under den klassiska epoken" och "Foucault om den moderna statens uppkomst". Min bedömning av dessa tre verk skulle kunna sammanfattas som "lysande idéhistoria men usel filosofi". "Biopolitikens födelse" kan karakteriseras på samma sätt, men skillnaden är att nyliberalismen som tema ju är ett politiskt mer brännbart och aktuellt ämne.
Föreläsningarna inleds med i min mening ganska förvirrande funderingar om metodologi. Han säger sig avstår från att analysera "Staten" och föredrar istället att undersöka "regerandet". Och det är väl gott och väl att koncentrera sig på en empirisk beskrivning av hur makten utövats, men inte behöver man förkasta begreppet "stat" för den skull? (Efter Hegels "statens idé" kom ju faktiskt Marx "klasstat")
Det gäller att inte ge upp läsningen på en gång utan fortsätta till de konkreta, historiska beskrivningarna av uppkomsten av nyliberalismens två grenar, den amerikanska och framför allt den mycket mindre kända tyska grenen.
Den tyska formen av nyliberalism, "ordoliberalismen" (efter namnet på den tidskrift där den utformades), betraktas nog i allmänhet inte idag som nyliberalism utan misstas för att vara det som den kallade sig själv: "social marknadsekonomi". Foucault visar att liberalismen ligger just i den skarpa åtskillnaden mellan en "ekonomi" som måste fungera helt fritt från statsingripanden å ena sidan, och "socialpolitik" å den andra sidan. De som inte klarar av att konkurrera på marknaden och blir utsorterade från "ekonomin", måste förhindras gå under, vilket är statens och politikens uppgift.
Samma tanke ligger bakom franska nyliberalers förslag om en "negativ skatt" liksom amerikanen Milton Friedmans om "medborgarlön". Dessa akademiska ideologer är alltså till synes mer "humana" än de socialdarwinister som tyckte att de som inte klarar kampen för tillvaron borde gå under för att inte bidra till det genetiska förfallet. Men är inte dessa ideologiska ekonomer också mer "progressiva" än dagens förespråkare för "arbetslinjen" och "åtgärds"samhället.
Om de nyliberala ideologerna från 40- till 70-talet framstår som "humanare" än dagens nyliberala praktiker så kan det kanske bero på att de faktiskt trodde på sina teorier och inte betraktade dem som simpla vapen i klasskampen. På den tiden var det ju keynesianismen som var förhärskande inom nationalekonomin och nyliberalerna sågs som en kufisk sekt (utom i Tyskland?).
Foucault har faktiskt en ansats till en historisk förklaring av den tyska nyliberalismens uppkomst. Den uppstod innan de två tyska staterna bildades efter kriget, under ockupationstiden, som en grund för den framtida staten. Förklaringen är svårförståelig, tycker jag. För den amerikanska nyliberalismens uppkomst har han inget bättre att komma med än den omfattande emigrationen av ekonomer till USA. Men - Foucaults styrka är som antytts, hans analys av idéernas innehåll, inte av orsakerna till deras uppkomst.
Förvånande nog lyckas Foucault hitta nya infallsvinklar till analysen av Adam Smiths "osynliga hand"! Han betonar det "osynliga" istället för "handen". Men den analysen gäller nog mer de nya, än de gamla liberalerna. Omöjligheten att genomskåda effekterna av ekonomiska åtgärder får motivera varför Staten absolut inte få lägga sig i.
Foucault ser inte bara likheter mellan den gamla och nya liberalismen. Den nya liberalismen är på sätt och vis mer extrem i sin syn på den kalkylerande, rationella individen. Ett begrepp som avhandlas, och som faktiskt kan sägas ha med "biopolitik" att göra, är "humankapital" och dess ursprung i neoklassisk ekonomi. Alla är vi kapitalister, och vårt kapital är vi själva!
Beskrivningen av begreppet "civilsamhälle" är också intressant. Nyliberalismen människa sprängs itu i oförenliga halvor när hon ska agera både i "ekonomin" och "civilsamhället". (Foucault har hittat begreppets ursprung hos den skotske 1700-talfilosofen Adam Fergusons "An Essay on the History of Civil Society", som med tanke på Foucaults beskrivning tycks vara mycket läsvärd!)
lördag 28 juni 2014
Är nationalistisk socialism möjlig?
Det spontana svaret borde vara nej. De som i Tyskland kallade sig nationalsocialister visade sig ju inte alls vara socialister utan företrädde "finanskapitalets mest reaktionära, imperialistiska och chauvinistiska skikt".
Ändå har nationalismen även av kommunister tidvis hyllats under det mer förskönande namnet "patriotism", medan internationalism förhånats som "rotlös kosmopolitism".
Nationalismen var visserligen fördärvlig vid utbrottet av första världskriget, men kunde av kommunisterna utnyttjas i de anti-koloniala befrielsekrigen för att försvaga imperialismen. Lenin stödde därför i motsats till Rosa Luxemburg parollen om rätt till självbestämmande för nationerna. För Lenin handlade det om en taktik, medan Rosa Luxemburg såg en fara i att uppmuntra ens de förtrycktas nationalism.
I senaste numret av Clarté kritiserar Anders Björnsson dem som använt principen om nationellt självbestämmande i FN-stadgan för att försvara "annekteringen" av Krim. Intressant nog argumenterar han för att det är imperialisterna som i sitt intresse använder strävan efter nationellt självbestämmande för att slå sönder stater i mindre, lätthanterligare enheter! Det är onekligen något vi sett många gånger - men kan naturligtvis inte tjäna som argument för att försvara vilket nationellt förtryckt som helst. (I fallet Krim behövde man t.ex. hävda rätten att använda sitt språk mot den naziinfluerade regimen i Kiev.)
Som bekant hyllade Lenin de svenska arbetarnas motstånd mot den svenska överklassens önskan att behålla Norge inom unionen 1905. Anders Björnsson kritiserar faktiskt Lenin för detta, då något nationellt förtryck av norrmännen inte existerade enligt. De problem som ändå existerade kunde lätt ha lösts av de svenska ämbetsmännen...
Men Björnsson missar i sin kritik, att Lenins försvar för den norska nationens självbestämmande i grund och botten inte handlade om försvar för nationalismen utan tvärtom - en listig taktik för att minska de nationalistiska känslorna bland både de svenska och de norska arbetarna. Och generellt gällde det enligt Lenin för både de stora och de små nationernas arbetarklasser att bekämpa sina egna former av nationalism. Norges arbetare uppmanades därför att arbeta för att bevara unionen, medan de svenska skulle försvara rätten till avskiljande för norrmännen.
När dagens "nationalistiska vänster" kritiserar "massinvandringen" i liknande ordalag som sverigedemokraterna, då har man lämnat den internationalism som präglat den socialistiska vänstern sedan Kommunistiska Manifestet. Att slå vakt om svenska arbetares jobb som ett självändamål grundas rimligen i oreflekterade nationalistiska känslor för det värdet av det "svenska".
Man skulle kunna invända att det måste vara progressivt att t.ex. slå vakt om svensk självbestämmanderätt gentemot EU-byråkratins odemokratiska maktutövning. Men formulerar man inte då en riktig sak på ett felaktigt sätt? Det är ju inte bara svenskar i Sverige som blivit av med sitt inflytande på de politiska besluten? Det gäller ju även samer, finnar och somalier som bor i landet Sverige (liksom engelsmän i Storbritannien och fransmän i Frankrike).
Att framställa klassmotsättningar som motsättningar mellan nationer gynnar bara högern. När blir nationalism lika självklar att ta avstånd ifrån som rasism?
Ändå har nationalismen även av kommunister tidvis hyllats under det mer förskönande namnet "patriotism", medan internationalism förhånats som "rotlös kosmopolitism".
Nationalismen var visserligen fördärvlig vid utbrottet av första världskriget, men kunde av kommunisterna utnyttjas i de anti-koloniala befrielsekrigen för att försvaga imperialismen. Lenin stödde därför i motsats till Rosa Luxemburg parollen om rätt till självbestämmande för nationerna. För Lenin handlade det om en taktik, medan Rosa Luxemburg såg en fara i att uppmuntra ens de förtrycktas nationalism.
I senaste numret av Clarté kritiserar Anders Björnsson dem som använt principen om nationellt självbestämmande i FN-stadgan för att försvara "annekteringen" av Krim. Intressant nog argumenterar han för att det är imperialisterna som i sitt intresse använder strävan efter nationellt självbestämmande för att slå sönder stater i mindre, lätthanterligare enheter! Det är onekligen något vi sett många gånger - men kan naturligtvis inte tjäna som argument för att försvara vilket nationellt förtryckt som helst. (I fallet Krim behövde man t.ex. hävda rätten att använda sitt språk mot den naziinfluerade regimen i Kiev.)
Som bekant hyllade Lenin de svenska arbetarnas motstånd mot den svenska överklassens önskan att behålla Norge inom unionen 1905. Anders Björnsson kritiserar faktiskt Lenin för detta, då något nationellt förtryck av norrmännen inte existerade enligt. De problem som ändå existerade kunde lätt ha lösts av de svenska ämbetsmännen...
Men Björnsson missar i sin kritik, att Lenins försvar för den norska nationens självbestämmande i grund och botten inte handlade om försvar för nationalismen utan tvärtom - en listig taktik för att minska de nationalistiska känslorna bland både de svenska och de norska arbetarna. Och generellt gällde det enligt Lenin för både de stora och de små nationernas arbetarklasser att bekämpa sina egna former av nationalism. Norges arbetare uppmanades därför att arbeta för att bevara unionen, medan de svenska skulle försvara rätten till avskiljande för norrmännen.
När dagens "nationalistiska vänster" kritiserar "massinvandringen" i liknande ordalag som sverigedemokraterna, då har man lämnat den internationalism som präglat den socialistiska vänstern sedan Kommunistiska Manifestet. Att slå vakt om svenska arbetares jobb som ett självändamål grundas rimligen i oreflekterade nationalistiska känslor för det värdet av det "svenska".
Man skulle kunna invända att det måste vara progressivt att t.ex. slå vakt om svensk självbestämmanderätt gentemot EU-byråkratins odemokratiska maktutövning. Men formulerar man inte då en riktig sak på ett felaktigt sätt? Det är ju inte bara svenskar i Sverige som blivit av med sitt inflytande på de politiska besluten? Det gäller ju även samer, finnar och somalier som bor i landet Sverige (liksom engelsmän i Storbritannien och fransmän i Frankrike).
Att framställa klassmotsättningar som motsättningar mellan nationer gynnar bara högern. När blir nationalism lika självklar att ta avstånd ifrån som rasism?
söndag 22 juni 2014
"Är Ryssland imperialistiskt?"
Sam Williams blogg om kristeorier har börjat mer och mer analysera även politik ur en strikt marxistisk utgångsvinkel. Denna artikel tar upp en fråga som är viktig vid bedömningen av t.ex. Ukrainakrisen: är länder som Ryssland och Kina imperialistiska stater, och "lika goda kålsupare" som supermakten USA?
Kan man alltså stödja Putin mot Obama, eller måste man ta avstånd från båda? Olika vänsterriktningar har hamnat i olika positioner i denna fråga. Delvis härrör väl motsättningarna ur den gamla tvistefrågan om i hur stor utsträckningen vänstern ska vara "realistisk" och "pragmatisk" och därför ta ställning i strider mellan dem som egentligen är ens fiender. "Utopisterna" som aldrig vill blanda sig i dagspolitiken riskerar förstås att med tiden helt marginaliseras.
Men det finns en annan aspekt som är viktig för marxister, och det är bedömningen av ekonomin i BRICS-länderna, i första hand Ryssland och Kina. Den moderna imperialistiska politiken, kampen om inflytelsefärer för investeringar och marknader, uppstod nämligen när finanskapitalet blivit dominerande kring förra sekelskiftet.
Sam Williams lägger fram fakta i artikeln som perkar på att i både Ryssland och Kina är det fortfarande det industriella kapitalet som dominerar. Så gott som alla storbanker finns t.ex. i Väst. Det råvaruexporterande Ryssland kan till och med snarare betraktas som ett tredjevärldenland.
Om Sam Williams har rätt, så borde väl de stora konflikterna idag, liksom inför första världskriget, utkämpas mellan USA, EU och Japan? Och inte mellan "Väst" och Ryssland, som i Ukrainakriget. Det finns ju också bedömare som menar att det är just det som sker! USA:s politik i Ukraina är inte riktad mot Ryssland utan snarare går den ut på att behålla dominansen över Europa. Skulle USA lyckas med att provocera Ryssland att stänga gaskranarna, så är det USA:s imperialistiska konkurrent EU som får lida.
Men slår USA ut en konkurrent på världsmarknaden, så förlorar man ju samtidigt en marknad för ens egna produkter? Det förstod man ju efter andra världskriget, då USA hjälpte fram både den tyska och japanska kapitalismen, och stödde föregångarna till EU.
Det finns marxistiska ekonomer som anser att kapitalet fortsätter att vilja ha en växande världsmarknad, inte en krympande. Frågan är om det gäller längre, då finanskapitalismen kanske gått in i en extremt parasitär fas, där den gladeligen äter upp sig själv, i väntan på att det globala pyramidspelet med växande skuldberg till slut spricker?
Kan man alltså stödja Putin mot Obama, eller måste man ta avstånd från båda? Olika vänsterriktningar har hamnat i olika positioner i denna fråga. Delvis härrör väl motsättningarna ur den gamla tvistefrågan om i hur stor utsträckningen vänstern ska vara "realistisk" och "pragmatisk" och därför ta ställning i strider mellan dem som egentligen är ens fiender. "Utopisterna" som aldrig vill blanda sig i dagspolitiken riskerar förstås att med tiden helt marginaliseras.
Men det finns en annan aspekt som är viktig för marxister, och det är bedömningen av ekonomin i BRICS-länderna, i första hand Ryssland och Kina. Den moderna imperialistiska politiken, kampen om inflytelsefärer för investeringar och marknader, uppstod nämligen när finanskapitalet blivit dominerande kring förra sekelskiftet.
Sam Williams lägger fram fakta i artikeln som perkar på att i både Ryssland och Kina är det fortfarande det industriella kapitalet som dominerar. Så gott som alla storbanker finns t.ex. i Väst. Det råvaruexporterande Ryssland kan till och med snarare betraktas som ett tredjevärldenland.
Om Sam Williams har rätt, så borde väl de stora konflikterna idag, liksom inför första världskriget, utkämpas mellan USA, EU och Japan? Och inte mellan "Väst" och Ryssland, som i Ukrainakriget. Det finns ju också bedömare som menar att det är just det som sker! USA:s politik i Ukraina är inte riktad mot Ryssland utan snarare går den ut på att behålla dominansen över Europa. Skulle USA lyckas med att provocera Ryssland att stänga gaskranarna, så är det USA:s imperialistiska konkurrent EU som får lida.
Men slår USA ut en konkurrent på världsmarknaden, så förlorar man ju samtidigt en marknad för ens egna produkter? Det förstod man ju efter andra världskriget, då USA hjälpte fram både den tyska och japanska kapitalismen, och stödde föregångarna till EU.
Det finns marxistiska ekonomer som anser att kapitalet fortsätter att vilja ha en växande världsmarknad, inte en krympande. Frågan är om det gäller längre, då finanskapitalismen kanske gått in i en extremt parasitär fas, där den gladeligen äter upp sig själv, i väntan på att det globala pyramidspelet med växande skuldberg till slut spricker?
söndag 1 juni 2014
DN kritiserar Obama för bristande krigsvilja
"I believe in American exceptionalism with every fiber of my being" är ett av flera av Obama, som visar att hans mål sammanfaller med de neokonservativa krigshetsarnas. Men från "liberala" DN behöver han inte få någon kritik för brist på supermaktsfasoner. I dagens ledare med rubriken "En otydlig supermakt" kritiseras han tvärtom från höger! Några citat:
"Obama har förvisso använt militärt våld, och låtit döda hundratals misstänkta terrorister med drönare, men han är i grunden en ofrivillig krigare."
"USA kan inte lösa alla världens problem med kanoner och inte skicka trupper för att störta alla diktatorer." (Men inte därför att anfallskrig och statskupper vore fel. ) "Resurserna räcker inte, och militära interventioner orsakar alltid oförutsedda svårigheter"
"Däremot begick Obama ett misstag när han hotade Bashar al-Assad med bestraffning om kemiska vapen användes, och sedan ändrade sig när det faktiskt skedde." (Det var tydligen fel av Obama att inte bomba sönder Syrien, som man bombade sönder Libyen - för att bevara sin trovärdighet!)
"Det stämmer att Bush lade sig i för mycket utomlands, men det finns också risker om det blir för lite USA i världen. Och om Obama har några idéer om hur USA ska hantera Ryssland och Kina borde han tala om dem." (Problemet är Ryssland och Kina, och USA gör för lite för att stoppa deras expansion!)
Det jag frågar mig är hur det kommer sig att Sveriges största tidning driver denna linje. Hur tänker man egentligen? Det är troligen inte så enkelt som att ledaravdelningen är avlönad av CIA?
Politiska ställningstaganden utgår i allmänhet från både intressen och en bedömning av det politiska läget. Vems intressen ser sig DN försvara? Rimligen borde det vara den lilla kapitalistiska staten Sveriges intressen. Sverige är en vasallstat till USA (enligt Brzezinskis öppenhjärtiga beskrivningar). Men inte behöver Sverige för den skull vara 100 %-igt lojal. T.o.m. en så nära allierad som Israel distanserade sig från USA:s Ukraina-politik i FN!
Det är inte heller troligt att DN:s ledarredaktion verkligen tror att det finns ett överhängande militärt hot från Ryssland och Kina. USA har ju faktiskt 40 % av världens militärutgifter, med okänt antal militärbaser över större delen av jordklotet.
Däremot utgör det ekonomiska samarbetet som inletts med gasavtalet mellan Ryssland och Kina ett antagligen ett hot mot USA:s ekonomiska dominans. Dollarn som reservvaluta är hotad. Men på vilket sätt vore det ett hot mot det svenska kapitalet? Svenskt kapital samarbetar ju gärna med kinesiskt sedan länge.
Återstår den ideologiska aspekten - USA säger sig stå för principen att ett lands regering ska tillsättas genom allmänna val. Nu är det som bekant lite si och så med det, när USA:s intressen står på spel, men dessutom undrar jag om DN kan upptäcka någon större skillnad mellan Wall Streets "oligarkstyre" i USA respektive "oligarkstyret" i Putins Ryssland. Båda ländernas presidenter tillsätts faktiskt genom allmänna val. Skillnaden är snarare att Rysslands president är oerhört mer populär i sitt land än USA:s!
Gåtan kvarstår. Är det ändå CIA-finansierad korruption det handlar om?
"Obama har förvisso använt militärt våld, och låtit döda hundratals misstänkta terrorister med drönare, men han är i grunden en ofrivillig krigare."
"USA kan inte lösa alla världens problem med kanoner och inte skicka trupper för att störta alla diktatorer." (Men inte därför att anfallskrig och statskupper vore fel. ) "Resurserna räcker inte, och militära interventioner orsakar alltid oförutsedda svårigheter"
"Däremot begick Obama ett misstag när han hotade Bashar al-Assad med bestraffning om kemiska vapen användes, och sedan ändrade sig när det faktiskt skedde." (Det var tydligen fel av Obama att inte bomba sönder Syrien, som man bombade sönder Libyen - för att bevara sin trovärdighet!)
"Det stämmer att Bush lade sig i för mycket utomlands, men det finns också risker om det blir för lite USA i världen. Och om Obama har några idéer om hur USA ska hantera Ryssland och Kina borde han tala om dem." (Problemet är Ryssland och Kina, och USA gör för lite för att stoppa deras expansion!)
Det jag frågar mig är hur det kommer sig att Sveriges största tidning driver denna linje. Hur tänker man egentligen? Det är troligen inte så enkelt som att ledaravdelningen är avlönad av CIA?
Politiska ställningstaganden utgår i allmänhet från både intressen och en bedömning av det politiska läget. Vems intressen ser sig DN försvara? Rimligen borde det vara den lilla kapitalistiska staten Sveriges intressen. Sverige är en vasallstat till USA (enligt Brzezinskis öppenhjärtiga beskrivningar). Men inte behöver Sverige för den skull vara 100 %-igt lojal. T.o.m. en så nära allierad som Israel distanserade sig från USA:s Ukraina-politik i FN!
Det är inte heller troligt att DN:s ledarredaktion verkligen tror att det finns ett överhängande militärt hot från Ryssland och Kina. USA har ju faktiskt 40 % av världens militärutgifter, med okänt antal militärbaser över större delen av jordklotet.
Däremot utgör det ekonomiska samarbetet som inletts med gasavtalet mellan Ryssland och Kina ett antagligen ett hot mot USA:s ekonomiska dominans. Dollarn som reservvaluta är hotad. Men på vilket sätt vore det ett hot mot det svenska kapitalet? Svenskt kapital samarbetar ju gärna med kinesiskt sedan länge.
Återstår den ideologiska aspekten - USA säger sig stå för principen att ett lands regering ska tillsättas genom allmänna val. Nu är det som bekant lite si och så med det, när USA:s intressen står på spel, men dessutom undrar jag om DN kan upptäcka någon större skillnad mellan Wall Streets "oligarkstyre" i USA respektive "oligarkstyret" i Putins Ryssland. Båda ländernas presidenter tillsätts faktiskt genom allmänna val. Skillnaden är snarare att Rysslands president är oerhört mer populär i sitt land än USA:s!
Gåtan kvarstår. Är det ändå CIA-finansierad korruption det handlar om?
måndag 26 maj 2014
Älskade fascism?
Henrik Arnstads omfångsrika bok om fascismens historia och framtidsutsikter har den smaklösa titeln "Älskade fascism" med tillägget "De svartbruna rörelsernas ideologi och historia". Den positiva sidan med boken är de utförliga beskrivningarna av fascismens uppkomst bl.a. i länder som Italien, med mindre kända fakta om t.ex. om de kvinnliga, "feministiska" fascisterna.
Överhuvudtaget får man veta hur nära kopplade de flesta av fascismens olika varianter var till den traditionella borgerliga makten. Nya rön presenteras om hur stort stödet för den fascistiska Lapporörelsen i Finland var bland de regerande borgerliga partierna - och hur ytterst nära det var att även Finland faktiskt förvandlats till en renodlad fascistisk stat. Mannerheim påstås ha anammat Lappomännens utrikespolitiska program under fortsättningskriget.
Ett motexempel på fascismens knytning till borgerligheten är Rumäniens historia, då landet var så underutvecklat så att fascisterna faktiskt bekämpade kapitalismens framväxt i praktiken (och inte bara i retoriken). Men just kapitlet om Rumänien är ett tecken på svagheten med boken - fascismen definieras enbart utifrån dess ideologi, inte från den roll som den spelat och spelar i kampen mellan samhällsklasserna. Arnstad tar lättvindigt avstånd från den kommunistiska tesen att fascismen vid makten utgör "finanskapitalets terroristiska diktatur", en öppen, chauvistisk diktatur inriktad på erövringskrig.
Den negativa sidan med "Älskade fascism" är därför den teoretiska analysen, som faktiskt strider mot de beskrivande, historiska avsnitten. Arnstad utgår från ny borgerlig fascismforskning, som verkar ha som (genomskinligt) mål just att vederlägga de traditionella marxistiska förklaringarna av fascismen.
Arnstad misslyckas med att själv vederlägga den marxistiska analysen och har uppenbarligen inte själv läst Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde kongress. Dimitrov kritiseras t.ex. för att ha påstått att fascismens seger var oundviklig, medan Dimitrov i denna rapport uttryckligen säger det motsatta.
Roger Griffins definition citeras flera gånger: "Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna - i sina olika gestaltningar - är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse." Detta är förstås en idealistisk, inte materialistisk, historieuppfattning: Det är idéerna som förklarar historien! Arnstads avsnitt om bl.a. Finland och Argentina har typiskt nog rubriken "Den fascistiska meteoritskuren", som om den fascistiska ideologin plötsligt drabbade olika länder som blixtar från himlen...
Arnstad är själv antifascist, men hans fascination över fascismens förmåga att locka fram ett masstöd är så stor, att jag inte skulle bli förvånad om han om några år skulle träda fram själv ur garderoben som anhängare till den. Han ser ingen riktig motkraft till fascismen. Han ser klart att liberalerna svek överallt under mellankrigstiden. Någon renässans för socialismen ser han inte. Den pessimistiske författaren sätter som rubrik för det sista avsnittet i boken "Fascismen - 2000-talets ideologi"!
Arnstads pessimism tror jag beror på att han har en i grunden felaktig syn orsakerna till uppkomsten av fascismen. Tror man att folk ibland mer eller mindre oförklarligt grips av "ultranationalistiska" åsikter, så är det inte konstigt om man inte kan se hur fascismen ska kunna förhindras.
Överhuvudtaget får man veta hur nära kopplade de flesta av fascismens olika varianter var till den traditionella borgerliga makten. Nya rön presenteras om hur stort stödet för den fascistiska Lapporörelsen i Finland var bland de regerande borgerliga partierna - och hur ytterst nära det var att även Finland faktiskt förvandlats till en renodlad fascistisk stat. Mannerheim påstås ha anammat Lappomännens utrikespolitiska program under fortsättningskriget.
Ett motexempel på fascismens knytning till borgerligheten är Rumäniens historia, då landet var så underutvecklat så att fascisterna faktiskt bekämpade kapitalismens framväxt i praktiken (och inte bara i retoriken). Men just kapitlet om Rumänien är ett tecken på svagheten med boken - fascismen definieras enbart utifrån dess ideologi, inte från den roll som den spelat och spelar i kampen mellan samhällsklasserna. Arnstad tar lättvindigt avstånd från den kommunistiska tesen att fascismen vid makten utgör "finanskapitalets terroristiska diktatur", en öppen, chauvistisk diktatur inriktad på erövringskrig.
Den negativa sidan med "Älskade fascism" är därför den teoretiska analysen, som faktiskt strider mot de beskrivande, historiska avsnitten. Arnstad utgår från ny borgerlig fascismforskning, som verkar ha som (genomskinligt) mål just att vederlägga de traditionella marxistiska förklaringarna av fascismen.
Arnstad misslyckas med att själv vederlägga den marxistiska analysen och har uppenbarligen inte själv läst Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde kongress. Dimitrov kritiseras t.ex. för att ha påstått att fascismens seger var oundviklig, medan Dimitrov i denna rapport uttryckligen säger det motsatta.
Roger Griffins definition citeras flera gånger: "Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna - i sina olika gestaltningar - är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse." Detta är förstås en idealistisk, inte materialistisk, historieuppfattning: Det är idéerna som förklarar historien! Arnstads avsnitt om bl.a. Finland och Argentina har typiskt nog rubriken "Den fascistiska meteoritskuren", som om den fascistiska ideologin plötsligt drabbade olika länder som blixtar från himlen...
Arnstad är själv antifascist, men hans fascination över fascismens förmåga att locka fram ett masstöd är så stor, att jag inte skulle bli förvånad om han om några år skulle träda fram själv ur garderoben som anhängare till den. Han ser ingen riktig motkraft till fascismen. Han ser klart att liberalerna svek överallt under mellankrigstiden. Någon renässans för socialismen ser han inte. Den pessimistiske författaren sätter som rubrik för det sista avsnittet i boken "Fascismen - 2000-talets ideologi"!
Arnstads pessimism tror jag beror på att han har en i grunden felaktig syn orsakerna till uppkomsten av fascismen. Tror man att folk ibland mer eller mindre oförklarligt grips av "ultranationalistiska" åsikter, så är det inte konstigt om man inte kan se hur fascismen ska kunna förhindras.
tisdag 20 maj 2014
Eliterna har tappat kontrollen, enligt Wallerstein
Den här bloggen är från början inspirerad av Immanuel Wallersteins världssystemteori. På sin webbsida fortsätter Wallerstein att hävda att det nuvarande kapitalistiska världssystemet håller på att gå under, och att det kommer att avlösas av antingen något värre eller möjligen något som är mera jämlikt och demokratiskt.
I hans senaste artikel identifierar han en ny, mer kaotisk fas som inträtt i nedgången för världssystemet. Eliterna har tappat kontrollen över skeendet! Och visst finns det dagsaktuella händelser som tycks tyda på det.
Kuppförsöket av en CIA-knuten general i Libyen som pågår f.n. gör att man undrar hur mycket kontroll USA egentligen haft över sina springpojkar i Libyens regering. På den andra sidan verkar det tydligt att Putins inflytande över de s.k. proryska separatisterna i östra Ukraina är minimalt.
Men visst kan skulle man kunna invända att "eliterna" aldrig haft någon total kontroll. USA har rimligen inte på länge haft samma kontroll över sina legotrupper bland Al Qaida och nynazister som de har över sin egen armé. Och man kan ju undra hur nära Tea Party-rörelsen egentligen var att stänga ner amerikanska staten egentligen för att sätta käppar i hjulet för Obama. Det var nog inte helt och hållet det "spel för galleriet" som många på vänstersidan talade om.
"This [världssystemet tills nu] has operated as a top-down political structure, within each country and geopolitically between countries. The outcome has been an equilibrium slowly moving upward. Most analysts of the current strife tend to assume that the strings are still being pulled by Establishment elites. Each side asserts that the low-level actors of the other side are being manipulated by high-level elites"
"I do not think that the elites are any longer succeeding in manipulating their low-level followers. I think the low-level followers are defying the elites, doing their own thing, and trying to manipulate the elites. This is indeed something new. It is a bottom-up rather than a top-down politics."
"[Vi måste] cease attributing what is happening to the evil machinations of some Establishment elites. They are no longer in control. They can of course still do great physical harm by imprudent actions. They are by no means paragons of virtue. But those of us who wish to seek a better world to emerge from this chaotic situation have to depend on ourselves, on our own multiple ways of organizing the struggle. We need, in short, less denunciation and more constructive local action."
I hans senaste artikel identifierar han en ny, mer kaotisk fas som inträtt i nedgången för världssystemet. Eliterna har tappat kontrollen över skeendet! Och visst finns det dagsaktuella händelser som tycks tyda på det.
Kuppförsöket av en CIA-knuten general i Libyen som pågår f.n. gör att man undrar hur mycket kontroll USA egentligen haft över sina springpojkar i Libyens regering. På den andra sidan verkar det tydligt att Putins inflytande över de s.k. proryska separatisterna i östra Ukraina är minimalt.
Men visst kan skulle man kunna invända att "eliterna" aldrig haft någon total kontroll. USA har rimligen inte på länge haft samma kontroll över sina legotrupper bland Al Qaida och nynazister som de har över sin egen armé. Och man kan ju undra hur nära Tea Party-rörelsen egentligen var att stänga ner amerikanska staten egentligen för att sätta käppar i hjulet för Obama. Det var nog inte helt och hållet det "spel för galleriet" som många på vänstersidan talade om.
"This [världssystemet tills nu] has operated as a top-down political structure, within each country and geopolitically between countries. The outcome has been an equilibrium slowly moving upward. Most analysts of the current strife tend to assume that the strings are still being pulled by Establishment elites. Each side asserts that the low-level actors of the other side are being manipulated by high-level elites"
"I do not think that the elites are any longer succeeding in manipulating their low-level followers. I think the low-level followers are defying the elites, doing their own thing, and trying to manipulate the elites. This is indeed something new. It is a bottom-up rather than a top-down politics."
"[Vi måste] cease attributing what is happening to the evil machinations of some Establishment elites. They are no longer in control. They can of course still do great physical harm by imprudent actions. They are by no means paragons of virtue. But those of us who wish to seek a better world to emerge from this chaotic situation have to depend on ourselves, on our own multiple ways of organizing the struggle. We need, in short, less denunciation and more constructive local action."
måndag 31 mars 2014
Zbigniev Brzezinski och det eurasiatiska schackbrädet
Brzezinskis "The Grand Chessboard / American Primacy and its geostrategic imperatives" nämns då och då, men borde nog läsas av fler. Brzezinski var säkerhetspolitisk rådgivare till president Carter, och man får en intressant inblick i hur de som utformar amerikansk utrikespolitik faktiskt tänker. De aktuella konflikterna i Ukraina gör boken extra läsvärd, då Ukraina sägs spela en mycket viktig roll i USA:s geopolitik. Rysslands enda chans att återupprätta sitt gamla imperium, är nämligen att få kontroll över Ukraina, varför Väst med alla medel måste förhindra detta! Det får absolut inte uppstå någon rival till USA i Eurasien!
I oktober 2013 hade New Left Review ett specialnummer om "American Foreign Policy And Its Thinkers", där ett avsnitt handlar just om Brzezinskis tankar. Det är inte alls så att dessa "tänkare" har identiska åsikter, speciellt inte om konkreta frågor som kriget mot Irak, eller ens om Ryssland och Kina ska ses som potentiella allierade eller som fiender. Men en sak är gemensam, synen på USA som världens obestridde ledare.
Det är faktiskt lite roligt att se hur odiplomatiskt och cyniskt Brzezinski beskriver USA:s allierade i Europa och Japan som "vassaller, tributgivare och protektorat". Har man en sådan syn så är det inte så svårt att förstå att amerikanska diplomater föraktfullt karaktersierar Sveriges gläfsande utrikesminister som en "liten hund".
Det är behärskandet av den stora eurasiatiska landmassan som för Brzezinski är nyckeln till bevarandet av USA:s hegemoni i världen. Därför får man lära sig mycket om de nya post-sovjetiska (och fortfarande så okända) staterna i Kaukasus och Centralasien. Det kan vara ett tillräckligt skäl för att läsa som en lärobok om ett område som säkert kommer att figurera mycket i nyheterna framöver.
En viktig skillnad för den geostrategiska analysen är den mellan "geostrategic players" och "geostrategic pivots". Exempel på det förra är USA (förstås) och Ryssland och på det senare Ukraina, men även länder som Azerbaijan och Uzbekistan. Tillgången på naturresurser och transportvägar (t.ex. pipelines) i "pivåerna" beskrivs noggrant. "Pivåerna" är instabila bl.a. på grund av etniska motsättningar och det kan hända saker snabbt där. (Obamas asiatiska "pivå", som beteckning för inringningen av Kina, tycks inte ha riktigt samma betydelse som i denna bok.)
Men Brzezinski kan inte räknas till de värsta råskinnen bland dem som utformar den amerikanska utrikespolitiken, de "neokonservativa" under Bush (men som i viss utsträckning finns kvar under Obama, som den beryktade Victoria Nuland). Brzezinskis långsiktiga mål - som ligger flera decennier om inte generationer framåt i tiden - är en värld där USA inte längre behövs som världspolis. I denna utopiska värld har nationer och sammanslutningar av dem lärt sig att samarbeta - av USA!
Men hur motiverar han då USA:s nuvarande roll, där sista ordet i alla viktiga frågor måste ligga i Washington? Det kanske är typiskt för den här typen av intellektuella som tjänar makten, att försvaret för detta känns så tunt och ogenomtänkt. Anledningen sägs nämligen vara att alternativet helt enkelt är "internationell anarki"! Någon aning om att amerikanska affärsintressen skulle ha något att göra med den amerikanska utrikespolitiken tillåter sig Brzezinski inte ha...
Speciellt för just Brzezinski bland alla amerikanska "geostrategiska tänkare" är hans klagan över den "andliga tomheten" i Väst. Den cyniske realpolitikern förvandlas då till någon sorts präst. - Det är ett ömkligt skådespel med tanke på hans iver att med vapenmakt, fast i första hand med diplomati i motsats till de neokonservativa, breda ut och försvara den västerländska andefattiga "materialismen" och "hedonismen" överallt.
I oktober 2013 hade New Left Review ett specialnummer om "American Foreign Policy And Its Thinkers", där ett avsnitt handlar just om Brzezinskis tankar. Det är inte alls så att dessa "tänkare" har identiska åsikter, speciellt inte om konkreta frågor som kriget mot Irak, eller ens om Ryssland och Kina ska ses som potentiella allierade eller som fiender. Men en sak är gemensam, synen på USA som världens obestridde ledare.
Det är faktiskt lite roligt att se hur odiplomatiskt och cyniskt Brzezinski beskriver USA:s allierade i Europa och Japan som "vassaller, tributgivare och protektorat". Har man en sådan syn så är det inte så svårt att förstå att amerikanska diplomater föraktfullt karaktersierar Sveriges gläfsande utrikesminister som en "liten hund".
Det är behärskandet av den stora eurasiatiska landmassan som för Brzezinski är nyckeln till bevarandet av USA:s hegemoni i världen. Därför får man lära sig mycket om de nya post-sovjetiska (och fortfarande så okända) staterna i Kaukasus och Centralasien. Det kan vara ett tillräckligt skäl för att läsa som en lärobok om ett område som säkert kommer att figurera mycket i nyheterna framöver.
En viktig skillnad för den geostrategiska analysen är den mellan "geostrategic players" och "geostrategic pivots". Exempel på det förra är USA (förstås) och Ryssland och på det senare Ukraina, men även länder som Azerbaijan och Uzbekistan. Tillgången på naturresurser och transportvägar (t.ex. pipelines) i "pivåerna" beskrivs noggrant. "Pivåerna" är instabila bl.a. på grund av etniska motsättningar och det kan hända saker snabbt där. (Obamas asiatiska "pivå", som beteckning för inringningen av Kina, tycks inte ha riktigt samma betydelse som i denna bok.)
Men Brzezinski kan inte räknas till de värsta råskinnen bland dem som utformar den amerikanska utrikespolitiken, de "neokonservativa" under Bush (men som i viss utsträckning finns kvar under Obama, som den beryktade Victoria Nuland). Brzezinskis långsiktiga mål - som ligger flera decennier om inte generationer framåt i tiden - är en värld där USA inte längre behövs som världspolis. I denna utopiska värld har nationer och sammanslutningar av dem lärt sig att samarbeta - av USA!
Men hur motiverar han då USA:s nuvarande roll, där sista ordet i alla viktiga frågor måste ligga i Washington? Det kanske är typiskt för den här typen av intellektuella som tjänar makten, att försvaret för detta känns så tunt och ogenomtänkt. Anledningen sägs nämligen vara att alternativet helt enkelt är "internationell anarki"! Någon aning om att amerikanska affärsintressen skulle ha något att göra med den amerikanska utrikespolitiken tillåter sig Brzezinski inte ha...
Speciellt för just Brzezinski bland alla amerikanska "geostrategiska tänkare" är hans klagan över den "andliga tomheten" i Väst. Den cyniske realpolitikern förvandlas då till någon sorts präst. - Det är ett ömkligt skådespel med tanke på hans iver att med vapenmakt, fast i första hand med diplomati i motsats till de neokonservativa, breda ut och försvara den västerländska andefattiga "materialismen" och "hedonismen" överallt.
tisdag 25 februari 2014
Ett nytt europeiskt projekt eller bojkott?
De europeiska "vänsterpartierna" har utformat en gemensam linje inför årets EU-val i Madrid. Det är förvånande och rätt imponerande med tanke på att det bland dessa partier traditionellt funnits helt olika uppfattningar: att gå ur EU eller att arbeta inom EU för att reformera unionen.
Frågan om en praktiskt vänstertaktik gentemot EU är inte lätt. EU är en nyliberal konstruktion och består av "monopolens gemenskap". Men är inte krav i enskilda länder som Sverige, Storbritannien och Grekland på att gå ur EU, utslag av trångsynt nationalism? Varför inte arbeta solidariskt för ett rött Europa istället? Att splittras i denna fråga verkar nästan vara oundvikligt.
Följande är parollerna, "axlarna", som antogs (en blandning som synes av "realistiska", "reformistiska" och mer långsiktiga mål, men ännu inte ett direkt socialistiskt alternativ):
Frågan om en praktiskt vänstertaktik gentemot EU är inte lätt. EU är en nyliberal konstruktion och består av "monopolens gemenskap". Men är inte krav i enskilda länder som Sverige, Storbritannien och Grekland på att gå ur EU, utslag av trångsynt nationalism? Varför inte arbeta solidariskt för ett rött Europa istället? Att splittras i denna fråga verkar nästan vara oundvikligt.
"Moreover, since more than 60 years of expanding “Europe” have created a
European sphere of decision making to which all forces must relate; at what
level, national and/or European, should they fight for their proposals to be
implemented,?
Even the most “Eurosceptic” formations face this question. Hence parties
that are opposed to any expansion of European institutions find themselves putting
forward proposals for European minimum standards with regard to wages, working
conditions and protection of the environment. But how should the shared idea of
a “social and environmental Europe” be implemented? Through multilateral
agreements among member states or through EU bodies or some combination of both?"
Madriddokumentet kräver nu efter Maastrichtavtal och ett alltmer odemokratiskt EU, ett "nytt europeiskt projekt":
" a break
in order to found a new European project, one which is based on the interest of
the peoples and respect for their sovereignty…our goal is to break with this
[neoliberal] consensus through the convergence in action of the various
political forces that exist in the European countries, struggling in the street
and in the institutions, with an anti-capitalist perspective.
Bl.a. Jan Myrdal har i Sverige pläderat för en bojkott av EU-valet i maj. Men är inte det liktydigt med handfallen passivitet, och walk-over gentemot högern inom EU?
"According
to opinions polls, if an election were held today the European Parliament would
have a large eurosceptic, xenophobic and racist minority, led by the French
National Front, the Dutch Party for Freedom (VVF) and the United Kingdom
Independence Party (UKIP), along with similar Scandinavian and eastern European
outfits."
"The other major pressure making for consensus at
Madrid was the recognition that the EL had to do everything to provide tens of
millions of disillusioned people with as convincing an alternative as possible for
the May 25 European elections, seen not as an end in themselves but as an
important opportunity to strengthen social resistance and popular morale, and so
help shift the balance of forces in Europe to the left."
Resist austerity: For a new model for social and ecological development;Give power to the people, for a citizen’s revolution;For a social Europe, a Europe of rights;For fair trade with the world—refuse the big transatlantic market;For a Europe of peace.
Nämnas kan också att Alexis Tsipras från Syriza utsågs att kandidera för ordförandeskapet i EU-kommissionen, vilket med tanke på kritiken mot dagens EU-system inte var något okontroversiellt beslut.
måndag 24 februari 2014
Ideologins nödvändighet
En av mina trätobröder brukar ta avstånd från ideologier - och även från partier, vilket troligen hänger ihop med det förra. Men vad är en ideologi egentligen?
Det kan tyckas som att tanken på ideologiernas fördärvlighet stämmer med 1800-talsmarxisternas tal om den "vetenskapliga socialismen". Men är det inte en besynnerlig och uppenbart felaktig tanke att en "vetenskaplig" analys automatiskt skulle kunna leda till politiska slutsatser? Ett "är" kan aldrig leda till ett "bör" - där måste vi erkänna att David Hume hade i grunden rätt.
Men jag tror inte att man ville ersätta "ideologin" med vetenskapen inom den tidiga, marxistiska socialdemokratin. Man eldade ju faktiskt massorna med visioner om ett samhälle utan fattigdom och förtryck. Det var inte så mycket Kapitalet som lästes utan snarare Kommunistiska Manifestet, med sina appeller till Proletariatet i hela världen att enas i kampen för en bättre värld.
Det "vetenskapliga" i socialismen var snarare att ideologin utgick från en beskrivning av samhället och att de revolutionära appellerna riktades bara mot de klasser som hade intresse av förändring. Vädjanden till de maktägandes idealism och moral dömdes realistiskt ut som dömda att misslyckas.
Det vi brukar beteckna som ideologier består till 90 % av beskrivningar av verkligheten, samt av mer eller mindre sammanhängande förklaringar av denna. Den moderna rasismen utgick t.ex. inte från en idé om att vissa raser är mindre värda än andra. Tvärtom, det var en slutsats som drogs utifrån vad man trodde var den biologiska vetenskapen. Felet med den "vetenskapliga rasismen" var att den hade fel i sina påståenden om verkligheten. Att rasismen användes för att motivera imperialismen betyder inte att imperialisterna inte trodde på den.
Liberalismen utgår på ett liknande vis från att ett samhälle som styrs av marknadskrafterna fungerar bäst. Och därför bör man politiskt se till så att Marknadens osynliga hand får maximalt spelrum.
Men borde inte en (vulgär) marxist säga tvärtom, att liberalens ideologi bara skenbart beror på hans uppfattning om hur verkligheten är beskaffad? Istället skulle liberalen vara offer för "falskt medvetande" Och den egentliga orsaken till hans vurm för marknaden är i själva verket hans profithunger.
Och visst finns det cyniska liberaler, som egentligen inte tror på sin ideologi. Men det förändrar inte saken. I den s.k. ideologiska kampen är det i första hand den liberala ideologins verklighetsbeskrivning som måste kritiseras, inte liberalernas eventuella skumma motiv.
För socialismen är också verklighetsbeskrivningen avgörande. Det är den som ger övertygelsen om att Historien står på vår sida. Det hoppet, eller snarare tron, är nödvändig för att motivera oss i kampen för ett rättvist och förnuftigt samhälle. Det var den tron som drev miljoner människor på 1800- och 1900-talen att bekämpa fascism, imperialism och kapitalism. Och denna "ideologiska" tro på framtiden, grundad i en övertygelse baserad på fakta, behöver komma tillbaka, om mänskligheten ska kunna överleva.
Det kan tyckas som att tanken på ideologiernas fördärvlighet stämmer med 1800-talsmarxisternas tal om den "vetenskapliga socialismen". Men är det inte en besynnerlig och uppenbart felaktig tanke att en "vetenskaplig" analys automatiskt skulle kunna leda till politiska slutsatser? Ett "är" kan aldrig leda till ett "bör" - där måste vi erkänna att David Hume hade i grunden rätt.
Men jag tror inte att man ville ersätta "ideologin" med vetenskapen inom den tidiga, marxistiska socialdemokratin. Man eldade ju faktiskt massorna med visioner om ett samhälle utan fattigdom och förtryck. Det var inte så mycket Kapitalet som lästes utan snarare Kommunistiska Manifestet, med sina appeller till Proletariatet i hela världen att enas i kampen för en bättre värld.
Det "vetenskapliga" i socialismen var snarare att ideologin utgick från en beskrivning av samhället och att de revolutionära appellerna riktades bara mot de klasser som hade intresse av förändring. Vädjanden till de maktägandes idealism och moral dömdes realistiskt ut som dömda att misslyckas.
Det vi brukar beteckna som ideologier består till 90 % av beskrivningar av verkligheten, samt av mer eller mindre sammanhängande förklaringar av denna. Den moderna rasismen utgick t.ex. inte från en idé om att vissa raser är mindre värda än andra. Tvärtom, det var en slutsats som drogs utifrån vad man trodde var den biologiska vetenskapen. Felet med den "vetenskapliga rasismen" var att den hade fel i sina påståenden om verkligheten. Att rasismen användes för att motivera imperialismen betyder inte att imperialisterna inte trodde på den.
Liberalismen utgår på ett liknande vis från att ett samhälle som styrs av marknadskrafterna fungerar bäst. Och därför bör man politiskt se till så att Marknadens osynliga hand får maximalt spelrum.
Men borde inte en (vulgär) marxist säga tvärtom, att liberalens ideologi bara skenbart beror på hans uppfattning om hur verkligheten är beskaffad? Istället skulle liberalen vara offer för "falskt medvetande" Och den egentliga orsaken till hans vurm för marknaden är i själva verket hans profithunger.
Och visst finns det cyniska liberaler, som egentligen inte tror på sin ideologi. Men det förändrar inte saken. I den s.k. ideologiska kampen är det i första hand den liberala ideologins verklighetsbeskrivning som måste kritiseras, inte liberalernas eventuella skumma motiv.
För socialismen är också verklighetsbeskrivningen avgörande. Det är den som ger övertygelsen om att Historien står på vår sida. Det hoppet, eller snarare tron, är nödvändig för att motivera oss i kampen för ett rättvist och förnuftigt samhälle. Det var den tron som drev miljoner människor på 1800- och 1900-talen att bekämpa fascism, imperialism och kapitalism. Och denna "ideologiska" tro på framtiden, grundad i en övertygelse baserad på fakta, behöver komma tillbaka, om mänskligheten ska kunna överleva.
söndag 23 februari 2014
Vad bör göras?
Den norske radikale fackföreningsmannen Asbjørn Wahls artikel, "Labor & Austerity in Europe", i januarinumret av Monthly review är läsvärd. På slutet kommer han in på den brännande frågan om vad som bör göras åt den deprimerande politiska situationen i dagens Europa:
"The immediate task is to meet the confrontational attacks from capitalists and their political servants, to wage the defensive fight against the massive attacks on wages, pensions, and public services. In the long term, however, this will not be enough, as the Scottish Socialist Murray Smith so rightly points out:
Rather than a lack of alternatives, it may also be a question of the ability and will to carry out the mobilization and make use of the resources that are necessary to enforce them. Here, it is important for there to be a political showdown with the ideological legacy of the social pact—that deep-rooted social partnership ideology and belief in social dialogue as the best way of resolving social problems for the benefit of all, as the expression goes."
Det handlar alltså för att använda mer traditionella vänsterformuleringar - om en defensiv kamp mot kapitalets offensiv, om att utforma ett politiskt alternativ till nyliberalismen, och om att ideologiskt kritisera den socialdemokratiska klassamerbetspolitiken. Jag tolkar Wahl som att han menar att alla dessa tre ingredienser i är lika viktiga.
Men det andra inslaget av de tre, utformandet av ett politiskt program, kräver väl tillkomsten av åtminstone ett nytt politiskt parti som kan ta itu med uppgiften? Var har vi initiativtagarna?
"The immediate task is to meet the confrontational attacks from capitalists and their political servants, to wage the defensive fight against the massive attacks on wages, pensions, and public services. In the long term, however, this will not be enough, as the Scottish Socialist Murray Smith so rightly points out:
In whatever scenario there is a structural weakness of the workers’
movement, which gives the advantage to the government and the ruling
class. The weakness is political and lies in the absence of a credible,
visible political alternative to neo-liberalism. Such a political
alternative is not a pre-condition for resisting attacks in the short
term, perhaps even winning battles. But at a certain point the absence
of a coherent alternative has a demobilizing effect. This problem
predates the present crisis, but the crisis has made it a much more
urgent question. What is necessary is the perspective of a governmental
alternative incarnated by political forces that have a credible
possibility of winning the support of the majority of the population,
not necessarily immediately, but as a perspective. Such a political
programme would involve organizing the production of goods and services
to meet the needs of the population, democratically decided. That means
breaking the stranglehold of finance on the economy, creating a publicly
owned financial sector, re-nationalizing public services, a progressive
taxation system, measures that challenge property rights.
The vision of an alternative development of society is important,
then, to provide inspiration and direction for the ongoing struggle
against the crisis and social regression. It is uncertain, however, that
a lack of alternatives is the main problem. There are a great many
elements for an alternative developmental model. The alternative to
privatization is not to privatize. The alternative to increased
competition is more collaboration. The alternative to bureaucracy and
control from above is democratization and participation from below.
Alternatives to increasing inequalities and poverty are redistribution,
progressive taxation, and free, universal welfare benefits. The
alternative to the destructive speculation economy is socialization of
the bank and credit institutions, the introduction of capital controls,
and the prohibition of dealing with suspect financial instruments. The
list can be made much longer than this.Rather than a lack of alternatives, it may also be a question of the ability and will to carry out the mobilization and make use of the resources that are necessary to enforce them. Here, it is important for there to be a political showdown with the ideological legacy of the social pact—that deep-rooted social partnership ideology and belief in social dialogue as the best way of resolving social problems for the benefit of all, as the expression goes."
Det handlar alltså för att använda mer traditionella vänsterformuleringar - om en defensiv kamp mot kapitalets offensiv, om att utforma ett politiskt alternativ till nyliberalismen, och om att ideologiskt kritisera den socialdemokratiska klassamerbetspolitiken. Jag tolkar Wahl som att han menar att alla dessa tre ingredienser i är lika viktiga.
Men det andra inslaget av de tre, utformandet av ett politiskt program, kräver väl tillkomsten av åtminstone ett nytt politiskt parti som kan ta itu med uppgiften? Var har vi initiativtagarna?
tisdag 18 februari 2014
Konflikter och enhet, fortsättning
I ett par artiklar (här och här) på den amerikanska vänstersajten Kasama analyserar Mike Ely erfarenheter från den s.k. New Communist Movement på 70-talet, då alla smågrupper var i luven på varandra och trodde sig sitta inne med den hela och fulla sanningen. Det gick faktiskt så långt att man sköt på varandra, även om det delvis kan skyllas på FBI som jobbade hårt för att provocera fram bråken. Man får väl hoppas att inställningen som Ely talar för blir dominerande i framtiden:
In the course of building a core communist movement -- we think this is a protracted process, and that people will come from "many places" to bring such a regroupment into being. Kasama consciously tries to be modest -- we don't assume we are some special "seed" of a future larger communist movement, while we are determined to play a positive role in having such a process happen.
En annan anmärkningsvärd aspekt med artikeln är att även om Kasama hela tiden har talat för att alla stenar ska vändas på, och inget i de socialistiska ländernas historia får undslippa kritisk granskning, så har man som så många andra "hårda" kommunister haft förtvivlat svårt att entydigt ta avstånd från enpartisystemet i Sovjet och Kina. Och det är nog nödvändigt om det ska gå att bygga upp nya kommunistiska partier med mer än ett fåtal anhängare igen. Men nu tar Ely bladet från munnen:
Our view (in Kasama) is that socialist attempts at countrywide power and transformation should seek to develop a dynamic new political mainstream -- (while destroying and overthrowing the old political mainstream, the existing framework of the "two-party system" and its tight constriction on what is allowable and responsible politics). Such a new mainstream would include a number of allied and contending revolutionary forces -- meaning that, for us, a one-party state is neither the preferred or necessary outcome of socialist revolution.
In the course of building a core communist movement -- we think this is a protracted process, and that people will come from "many places" to bring such a regroupment into being. Kasama consciously tries to be modest -- we don't assume we are some special "seed" of a future larger communist movement, while we are determined to play a positive role in having such a process happen.
En annan anmärkningsvärd aspekt med artikeln är att även om Kasama hela tiden har talat för att alla stenar ska vändas på, och inget i de socialistiska ländernas historia får undslippa kritisk granskning, så har man som så många andra "hårda" kommunister haft förtvivlat svårt att entydigt ta avstånd från enpartisystemet i Sovjet och Kina. Och det är nog nödvändigt om det ska gå att bygga upp nya kommunistiska partier med mer än ett fåtal anhängare igen. Men nu tar Ely bladet från munnen:
Our view (in Kasama) is that socialist attempts at countrywide power and transformation should seek to develop a dynamic new political mainstream -- (while destroying and overthrowing the old political mainstream, the existing framework of the "two-party system" and its tight constriction on what is allowable and responsible politics). Such a new mainstream would include a number of allied and contending revolutionary forces -- meaning that, for us, a one-party state is neither the preferred or necessary outcome of socialist revolution.
måndag 17 februari 2014
Ska vi slåss med våra vänner eller med våra fiender?
Signaturen Martin skrev om den nya Oktoberrörelsen i en kommentar till förra inlägget: "Man kan hoppas att det inte blir en tendens att be andra vänsterkrafter
hålla käften. Att de inte hamnar i det som så många andra gjort före
dem, att markera emot andra vänsterorganisationer snarare än emot
kapitalet." Det finns av naturliga skäl en viss konkurrens mellan vänsterorganisationer, då man riktar sig till ungefär samma personer. Men jag tror också att det finns vissa dåliga traditioner som spökar bakom sådana tendenser.
Det har funnits en uppfattning om att "stalinismens" taktik gick ut på att "slå hårdast mot dem som står en närmast", medan Mao "gick in för att "ena alla som kan enas mot huvudfienden". Detta tror jag är i stort sett en myt, grundad i missuppfattningar. Men denna märkliga bild fanns företrädd även inom t.ex SKP på 70-talet.
Stalin kunde vara både brutal och paranoid, men han var knappast dum. Att "slå hårdast mot dem som står en närmast" och göra ens vänner till fiender är naturligtvis idiotiskt. Men kan det finnas något korn av sanning bakom en sådan missuppfattning, vilken faktiskt fortsätter att påverka vissa nutida "stalinisters" tänkande och agerande?
Det förtjänar kanske att påpekas att det är både rätt och nödvändigt att kritisera sina vänner, när man anser att de har fel. Men då är utgångspunkten en "önskan om enhet" (Mao).
Ett känt exempel på fenomenet att skapa fiender i onödan, är lanserandet av beteckningen "socialfascism" på 30-talet - inte bara för vissa socialdemokratiska ledare i Tyskland, som onekligen förtjänade skällsordet, utan det kom att användas även för socialdemokratin som helhet. Då slog man faktiskt mot "dem som står en närmast". Att inte kunna skilja mellan reformistiska arbetare och de ledare som är "borgarklassens agenter inom arbetarrörelsen" är förstås en riktigt usel "taktik", och den korrigerades också - i den mån den förekom - under folkfrontsperioden.
Folkfrontspolitiken - se Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde världskongress - har förresten oförtjänt dåligt rykte bland dagens maoister internationellt. Detta trots att Maos strategi i Kina och folkfrontspolitiken har många paralleller. För trotskister har folkfrontspolitiken alltid varit ett rött skynke, och några insatser från det hållet i nedkämpandet av fascismen är svåra att upptäcka.
Det har funnits en uppfattning om att "stalinismens" taktik gick ut på att "slå hårdast mot dem som står en närmast", medan Mao "gick in för att "ena alla som kan enas mot huvudfienden". Detta tror jag är i stort sett en myt, grundad i missuppfattningar. Men denna märkliga bild fanns företrädd även inom t.ex SKP på 70-talet.
Stalin kunde vara både brutal och paranoid, men han var knappast dum. Att "slå hårdast mot dem som står en närmast" och göra ens vänner till fiender är naturligtvis idiotiskt. Men kan det finnas något korn av sanning bakom en sådan missuppfattning, vilken faktiskt fortsätter att påverka vissa nutida "stalinisters" tänkande och agerande?
Det förtjänar kanske att påpekas att det är både rätt och nödvändigt att kritisera sina vänner, när man anser att de har fel. Men då är utgångspunkten en "önskan om enhet" (Mao).
Ett känt exempel på fenomenet att skapa fiender i onödan, är lanserandet av beteckningen "socialfascism" på 30-talet - inte bara för vissa socialdemokratiska ledare i Tyskland, som onekligen förtjänade skällsordet, utan det kom att användas även för socialdemokratin som helhet. Då slog man faktiskt mot "dem som står en närmast". Att inte kunna skilja mellan reformistiska arbetare och de ledare som är "borgarklassens agenter inom arbetarrörelsen" är förstås en riktigt usel "taktik", och den korrigerades också - i den mån den förekom - under folkfrontsperioden.
Folkfrontspolitiken - se Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde världskongress - har förresten oförtjänt dåligt rykte bland dagens maoister internationellt. Detta trots att Maos strategi i Kina och folkfrontspolitiken har många paralleller. För trotskister har folkfrontspolitiken alltid varit ett rött skynke, och några insatser från det hållet i nedkämpandet av fascismen är svåra att upptäcka.
lördag 15 februari 2014
Nyttiga eller bara dumma idioter?
Vad är det som kan få det nuvarande, dödsdömda världssystemet att ersättas av något bättre? Det krävs rimligen både massrörelser och politiska organisationer med program. Men att sluta sig samman i små grupper av renläriga, likasinnade och isolera sig från det omgivande "tjuvsamhället" har aldrig lett någonstans. Därför är det oroande att se sådana sekteristiska tankegångar som i inlägget "Kritiken, Ekis Ekman och nyliberalismen" på Oktoberrörelsen hemsida.
Den text som Kajsa Ekis Ekman skrivit i DN får mild kritik, vilket är rimligt, men skribenten tycks anse att det är rent principiellt är fel att publicera sig i borgarpressen!
"DN vill givetvis framstå som öppen, demokratisk och opartisk – just detta, att vara sakliga och opartiska, i kontrast till de som är drivna av agendor, är något liberaler gärna säger sig vara. Att det inte stämmer behöver knappt sägas. Likväl finns det alltid gott om personer som ställer upp på borgarnas spel, som ger legitimitet åt deras självbild.
Givetvis kan DN kosta på sig att publicera även anti-kaptitalistiska alster, åtminstone i kulturbilagan och vid tidpunkter då inte spelar någon roll. På så sätt framstår tidningen som balanserad. All den högerideologi som förs ut i den vanliga rapporteringen, i inrikes- och utrikesnyheterna, i de ekonomiska artiklarna, de politiska ”analyserna” osv. kan legitimeras med att även andra ståndpunkter får komma till tals – men givetvis inom den borgerliga toleransens gränser. Ekman agerar glatt nyttig idiot."
Visserligen tas det hårda omdömet "nyttig idiot" tillbaka något med konstaterandet att "Den som fullt praktiserar sin renlärighet svälter snabbt ihjäl" men budskapet är ändå klart: den som lyckas få in kritik av kapitalismen i en borgartidning hjälper bara till att stärka legitimiteten hos systemet! Att få potentiellt hundratusentals läsare att tänka till de få gånger man har möjlighet till det, är alltså bara kattskit jämfört med de hundratals man når med sina egna skrifter.
Är det lönt att ens försöka argumentera mot sådana barnsligheter? Kapitalet behöver inget SÄPO med infiltratörer och provokatörer om "revolutionärerna" frivilligt själva avstår från möjligheter till att få ut sina synpunkter?
Jag skulle vilja rekommendera "maoisterna" i Oktoberrörelsen att åtminstone börja läsa den ytterst osekteristiske Maos skrifter. (Naturligtvis inte för börja "ringa in städerna från landsbygden", utan för att förstå de principer som vägledde honom. - Är det kanske bäst att tillägga...)
Den text som Kajsa Ekis Ekman skrivit i DN får mild kritik, vilket är rimligt, men skribenten tycks anse att det är rent principiellt är fel att publicera sig i borgarpressen!
"DN vill givetvis framstå som öppen, demokratisk och opartisk – just detta, att vara sakliga och opartiska, i kontrast till de som är drivna av agendor, är något liberaler gärna säger sig vara. Att det inte stämmer behöver knappt sägas. Likväl finns det alltid gott om personer som ställer upp på borgarnas spel, som ger legitimitet åt deras självbild.
Givetvis kan DN kosta på sig att publicera även anti-kaptitalistiska alster, åtminstone i kulturbilagan och vid tidpunkter då inte spelar någon roll. På så sätt framstår tidningen som balanserad. All den högerideologi som förs ut i den vanliga rapporteringen, i inrikes- och utrikesnyheterna, i de ekonomiska artiklarna, de politiska ”analyserna” osv. kan legitimeras med att även andra ståndpunkter får komma till tals – men givetvis inom den borgerliga toleransens gränser. Ekman agerar glatt nyttig idiot."
Visserligen tas det hårda omdömet "nyttig idiot" tillbaka något med konstaterandet att "Den som fullt praktiserar sin renlärighet svälter snabbt ihjäl" men budskapet är ändå klart: den som lyckas få in kritik av kapitalismen i en borgartidning hjälper bara till att stärka legitimiteten hos systemet! Att få potentiellt hundratusentals läsare att tänka till de få gånger man har möjlighet till det, är alltså bara kattskit jämfört med de hundratals man når med sina egna skrifter.
Är det lönt att ens försöka argumentera mot sådana barnsligheter? Kapitalet behöver inget SÄPO med infiltratörer och provokatörer om "revolutionärerna" frivilligt själva avstår från möjligheter till att få ut sina synpunkter?
Jag skulle vilja rekommendera "maoisterna" i Oktoberrörelsen att åtminstone börja läsa den ytterst osekteristiske Maos skrifter. (Naturligtvis inte för börja "ringa in städerna från landsbygden", utan för att förstå de principer som vägledde honom. - Är det kanske bäst att tillägga...)
måndag 10 februari 2014
Hannah Arendt och totalitarismen
I förra inlägget berömde jag starkt Hannah Arendts "The Origins of Totalitarianism", men måste nyansera omdömet efter att ha läst den sista, tredje delen i boken om "totalitarismen". Enligt Henrik Arnstad i "Älskade fascism", är kalla krigets teorier om nazism och kommunism som underavdelningar av en totalitär ideologi, numera diskrediterade bland historikerna. Det är också ganska lätt att se svagheter i Arendts argumentation - man undrar hur det kunde komma sig att individer som Hitler och Stalin nästan på egen hand kunde genomdriva sina "totalitära" idéer så fullkkomligt.
Kontrasten gentemot den första delen som handlar om antisemitismen och den andra om imperialismen är förvånande. Rötterna till den tyska nazismen behandlas på ett lysande sätt. Sättet att förklara förloppet är genomgående materialistiskt och skulle nästan kunnat skrivas av en marxist. Idéerna och ideologierna kopplas hela tiden till den ekonomiska och sociala grunden för dem i dessa två historiska avsnitt. Det är först när hon börjar behandla den samtida historien som hon tappar koncepterna.
Det finns mängder av spännande tankar om antisemitismens historia i boken. Hon tar exempelvis avstånd från den vanliga enkla förklaringen av antisemitismens genom de maktägandes behov av hitta syndabockar för problem man själva är orsak till. De pogromer som tsarens regering låg bakom i Ryssland är ett känt exempel. Men det är ingen slump att just judarna utsågs till syndabockar enligt Arendt. Om hon inte varit judinna själv så hade nog vissa avsnitt i hennes bok kunnat stämplas som antisemitiska!
Familjen Rotschilds betydelse som "statsbankirer" beskrivs t.ex., men också hur moderna skattesystem ledde till att alliansen mellan regeringarna och den judiska eliten minskade. Av någon anledning bestämde sig sönerna till dessa bankirer att inte bli industriella kapitalister, utan att ägna sig journalistik och politik, ofta inom arbetarrörelsen. Det fanns alltså en viss grund för Hitlers påstående i Mein Kampf om de judiska intellektuellas dominans inom t.ex. media!
Svagheten med Arendts analys av det hon kallar totalitarism - dit hon inte räknade Mussolinis fascism, vilken ju samarbetade med både kungamakt och kyrka - är att hon idealistiskt utgår från vad de totalitära Ledarna ville.
Arendt beskriver en mängd likheter mellan nazism och stalinism. Men hon tar även upp olikheter som är svåra att förklara utifrån totalitarismteorin. Den totalitära nazistiska staten hade som förutsättning en totalitär rörelse som på ett målmedvetet sätt hade gripit makten. Men Lenins socaldemokratiska bolsjeviker hade enligt Arendt inte varit en totalitär rörelse. I Sovjet uppstod det totalitära systemet först på 30-talet. Men varför? Det tycker jag inte Arendt lyckas - eller ens försöker - förklara.
Rimligen kan man inte förklara likheterna mellan t.ex. den hemliga polisens roll och lägren i dessa två länder på samma sätt. Ett bra exempel är den tvivelaktiga jämförelsen mellan nazismen konspirationsteori om den judiska världssammansvärjningen med Stalins paranoida skräck för de trotskistiska smågrupperna. Det hindrar inte att Arendt har tänkvärda - och överraskande - idéer om skillnaderna mellan Lenins icke-totalitära och Stalins "totalitära" politik.
Lenin såg det som en uppgift efter revolutionen att skapa en samhällelig struktur i Sovjetunionen, enligt Arendts analys. I motsats till Trotskij ville Lenin t.ex. att fackföreningarna skulle behålla sin självständighet från staten. Småföretagarna gavs genom den Nya Ekonomiska Politiken rättigheter att verka vilket annars brukar tolkas som framtvingade eftergifter från sovjetstatens sida. En självständig bondeklass var på väg att bildas då bolsjevikerna övergett sitt eget program under revolutionen till förmån för socialrevolutionärernas.
Den här uppbyggnaden av en "struktur" i samhället slogs sönder när kollektiviseringen inleddes. Det "massamhälle" av atomiserade individer, som västvärldens kapitalistiska samhällen utvecklats till, reproducerades i Sovjetunionen i ännu högre grad.
I slutet av boken försöker sig Arendt till slut på att definiera vad "totalitarism" är för något. I det totalitära samhället är den livet i det offentliga sfären förstörd. Politisk organisering utanför staten är t.ex. omöjliggjord som i i militärdiktaturer eller fascistiska stater. Men det räcker inte med det:
"But totalitarian domination as a form of government is new in that it is not content with this isolation and destroys private life as well. It bases itself on loneliness, on the experience of not belonging to the world at all, which is among the most radical and desperate experiences of man."
Kontrasten gentemot den första delen som handlar om antisemitismen och den andra om imperialismen är förvånande. Rötterna till den tyska nazismen behandlas på ett lysande sätt. Sättet att förklara förloppet är genomgående materialistiskt och skulle nästan kunnat skrivas av en marxist. Idéerna och ideologierna kopplas hela tiden till den ekonomiska och sociala grunden för dem i dessa två historiska avsnitt. Det är först när hon börjar behandla den samtida historien som hon tappar koncepterna.
Det finns mängder av spännande tankar om antisemitismens historia i boken. Hon tar exempelvis avstånd från den vanliga enkla förklaringen av antisemitismens genom de maktägandes behov av hitta syndabockar för problem man själva är orsak till. De pogromer som tsarens regering låg bakom i Ryssland är ett känt exempel. Men det är ingen slump att just judarna utsågs till syndabockar enligt Arendt. Om hon inte varit judinna själv så hade nog vissa avsnitt i hennes bok kunnat stämplas som antisemitiska!
Familjen Rotschilds betydelse som "statsbankirer" beskrivs t.ex., men också hur moderna skattesystem ledde till att alliansen mellan regeringarna och den judiska eliten minskade. Av någon anledning bestämde sig sönerna till dessa bankirer att inte bli industriella kapitalister, utan att ägna sig journalistik och politik, ofta inom arbetarrörelsen. Det fanns alltså en viss grund för Hitlers påstående i Mein Kampf om de judiska intellektuellas dominans inom t.ex. media!
Svagheten med Arendts analys av det hon kallar totalitarism - dit hon inte räknade Mussolinis fascism, vilken ju samarbetade med både kungamakt och kyrka - är att hon idealistiskt utgår från vad de totalitära Ledarna ville.
Arendt beskriver en mängd likheter mellan nazism och stalinism. Men hon tar även upp olikheter som är svåra att förklara utifrån totalitarismteorin. Den totalitära nazistiska staten hade som förutsättning en totalitär rörelse som på ett målmedvetet sätt hade gripit makten. Men Lenins socaldemokratiska bolsjeviker hade enligt Arendt inte varit en totalitär rörelse. I Sovjet uppstod det totalitära systemet först på 30-talet. Men varför? Det tycker jag inte Arendt lyckas - eller ens försöker - förklara.
Rimligen kan man inte förklara likheterna mellan t.ex. den hemliga polisens roll och lägren i dessa två länder på samma sätt. Ett bra exempel är den tvivelaktiga jämförelsen mellan nazismen konspirationsteori om den judiska världssammansvärjningen med Stalins paranoida skräck för de trotskistiska smågrupperna. Det hindrar inte att Arendt har tänkvärda - och överraskande - idéer om skillnaderna mellan Lenins icke-totalitära och Stalins "totalitära" politik.
Lenin såg det som en uppgift efter revolutionen att skapa en samhällelig struktur i Sovjetunionen, enligt Arendts analys. I motsats till Trotskij ville Lenin t.ex. att fackföreningarna skulle behålla sin självständighet från staten. Småföretagarna gavs genom den Nya Ekonomiska Politiken rättigheter att verka vilket annars brukar tolkas som framtvingade eftergifter från sovjetstatens sida. En självständig bondeklass var på väg att bildas då bolsjevikerna övergett sitt eget program under revolutionen till förmån för socialrevolutionärernas.
Den här uppbyggnaden av en "struktur" i samhället slogs sönder när kollektiviseringen inleddes. Det "massamhälle" av atomiserade individer, som västvärldens kapitalistiska samhällen utvecklats till, reproducerades i Sovjetunionen i ännu högre grad.
I slutet av boken försöker sig Arendt till slut på att definiera vad "totalitarism" är för något. I det totalitära samhället är den livet i det offentliga sfären förstörd. Politisk organisering utanför staten är t.ex. omöjliggjord som i i militärdiktaturer eller fascistiska stater. Men det räcker inte med det:
"But totalitarian domination as a form of government is new in that it is not content with this isolation and destroys private life as well. It bases itself on loneliness, on the experience of not belonging to the world at all, which is among the most radical and desperate experiences of man."
torsdag 6 februari 2014
Tristessens risker, Hitler och och Hannah Arendt
Kunskapskanalens dokumentär om "Tristessens risker" väcker en del tankar i anknytning till förra inlägget om "Mein Kampf". Det var inte bara Hitler som fylldes av jublande glädje när första världskriget bröt ut. Hanna Arendt beskriver i den mycket intressanta boken "The Origins of Totalitarianism", hur många ur den tidens intellektuella elit var utleda på det tråkiga, borgerliga livet och därför föredrog livet i skyttegravarna trots det meningslösa slaktandet! De blev inte pacifister som man skulle ha kunnat tro efter kriget.
Det vetenskapligt intressanta med TV-programmet var nog egentligen bara forskningsresultaten som visar att långtråkighet alstrar stresshormonet kortisol. Därav tristessens farlighet, då långvarig stress som bekant har hälsomässigt skadliga konsekvenser. Resten av programmet bestod mest av ganska lösa spekulationer.
Kritiken av den "fabriksmässiga" skolan, där eleverna tvingas sitta still hela dagarna, var i och för sig tänkvärd. Leklusten och den naturliga nyfikenheten förkvävs onekligen i dagens skola. Hitler var förresten inne på liknande tankegångar i "Mein Kampf", när han förespråkade mycket mer kroppsövningar på bekostnad av "onödigt" pluggande. Men teoretiska kunskaper var förstås inget som Hitler satte större värde på...
Det framställdes som paradoxalt i programmet att känslan av tristess breder ut sig, samtidigt som vi får fler och fler apparater att leka med. En av de intervjuade ansåg t.o.m. att det är just de smarta mobilerna och sociala medierna som är orsaken till känslan av tråkighet, genom att vi vänjer oss vid att fordra ständig stimulans under hela vår vakna tid. Men det känns för mig som en för ytlig analys. Orsakerna ligger nog djupare än så.
En sådan orsak till den tilltagande tristessen tror jag är den som Hannah Arendt pekade på. I det kapitalistiska samhället är kreativ verksamhet något som är förbehållet små grupper av konstnärer, vetenskapsmän, politiker och tekniker. Medan resten utgörs av löneslavar, hårt styrda uppifrån av ekonomiska och byråkratiska eliter.
Det vetenskapligt intressanta med TV-programmet var nog egentligen bara forskningsresultaten som visar att långtråkighet alstrar stresshormonet kortisol. Därav tristessens farlighet, då långvarig stress som bekant har hälsomässigt skadliga konsekvenser. Resten av programmet bestod mest av ganska lösa spekulationer.
Kritiken av den "fabriksmässiga" skolan, där eleverna tvingas sitta still hela dagarna, var i och för sig tänkvärd. Leklusten och den naturliga nyfikenheten förkvävs onekligen i dagens skola. Hitler var förresten inne på liknande tankegångar i "Mein Kampf", när han förespråkade mycket mer kroppsövningar på bekostnad av "onödigt" pluggande. Men teoretiska kunskaper var förstås inget som Hitler satte större värde på...
Det framställdes som paradoxalt i programmet att känslan av tristess breder ut sig, samtidigt som vi får fler och fler apparater att leka med. En av de intervjuade ansåg t.o.m. att det är just de smarta mobilerna och sociala medierna som är orsaken till känslan av tråkighet, genom att vi vänjer oss vid att fordra ständig stimulans under hela vår vakna tid. Men det känns för mig som en för ytlig analys. Orsakerna ligger nog djupare än så.
En sådan orsak till den tilltagande tristessen tror jag är den som Hannah Arendt pekade på. I det kapitalistiska samhället är kreativ verksamhet något som är förbehållet små grupper av konstnärer, vetenskapsmän, politiker och tekniker. Medan resten utgörs av löneslavar, hårt styrda uppifrån av ekonomiska och byråkratiska eliter.
fredag 17 januari 2014
Om varför man borde läsa "Mein Kampf"
På baksidan av del 1 av Mein Kampf står det att "Om Hitlers bok hade uppfattats som den stora utmaning den var i tidens väldiga sociala frågor när den kom ut på 20-talet kanske miljoner människors liv hade sparats". Jag är inte helt säker på att det stämmer, men att Hitler inte dolde sina åsikter i boken är klart. Vad sägs om följande citat på sidan 160 i del 1 (Hägglunds förlag, 1992):
"I augusti 1914 var fantiserandet om den internationella solidariteten med ens försvunnet ur de tyska arbetarnas tankar, och istället började redan efter ett par veckor senare amerikanska shrapnels utgjuta broderskapets välsignelser över marschkolonnernas hjälmar. Det hade varit en pliktmedveten regerings skyldighet att nu, när den tyske arbetaren funnit vägen tillbaka till sitt folk, obarmhärtigt utrota folkets uppviglare." (Folkets uppviglare var de judiska marxistiska socialdemokraterna!)
Det är fascinerande att följa beskrivningen av hur Hitler stegvis utvecklades från tysk nationalist till fanatisk antisemit och antimarxist. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen och och judendomen flöt ihop till en enda hotfull Fiende som måste bekämpas och utrotas.
Från början såg Hitler faktiskt ned på den religiöst färgade, "medeltida" antisemitismen, men övertygades gradvis av den starka antisemitismen i Wien på den tiden. Det var judarna som ras som han var mot, inte den mosaiska religionen. Rasbiologin betraktades ju faktiskt som vetenskap på den tiden.
Ryktet säger att "Mein Kampf" är en träaktig och tråkig bok. Jag har hittills bara läste hälften, men kan inte alls hålla med om det omdömet. Tvärtom är den mycket läsvärd, särskilt för historiskt och politiskt intresserade. Jag har svårt att tro att speciellt många idag skulle bli nazister av att läsa denna den. Hitlers extrema tyska nationalism, fantasier om den ariska rasens överhöghet och hotet från världsjudendomen, känns nog för främmande idag för de flesta.
"I augusti 1914 var fantiserandet om den internationella solidariteten med ens försvunnet ur de tyska arbetarnas tankar, och istället började redan efter ett par veckor senare amerikanska shrapnels utgjuta broderskapets välsignelser över marschkolonnernas hjälmar. Det hade varit en pliktmedveten regerings skyldighet att nu, när den tyske arbetaren funnit vägen tillbaka till sitt folk, obarmhärtigt utrota folkets uppviglare." (Folkets uppviglare var de judiska marxistiska socialdemokraterna!)
Det är fascinerande att följa beskrivningen av hur Hitler stegvis utvecklades från tysk nationalist till fanatisk antisemit och antimarxist. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen och och judendomen flöt ihop till en enda hotfull Fiende som måste bekämpas och utrotas.
Från början såg Hitler faktiskt ned på den religiöst färgade, "medeltida" antisemitismen, men övertygades gradvis av den starka antisemitismen i Wien på den tiden. Det var judarna som ras som han var mot, inte den mosaiska religionen. Rasbiologin betraktades ju faktiskt som vetenskap på den tiden.
Ryktet säger att "Mein Kampf" är en träaktig och tråkig bok. Jag har hittills bara läste hälften, men kan inte alls hålla med om det omdömet. Tvärtom är den mycket läsvärd, särskilt för historiskt och politiskt intresserade. Jag har svårt att tro att speciellt många idag skulle bli nazister av att läsa denna den. Hitlers extrema tyska nationalism, fantasier om den ariska rasens överhöghet och hotet från världsjudendomen, känns nog för främmande idag för de flesta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)