Nej, nu måste jag skärpa mig! En och en halv månad utan ett enda inlägg börjar kännas besvärande lättjefullt.
Visserligen var bloggen tänkt att handla om hur ett nytt världssystem ska se ut, så dagens ämne, det svenska valet, är ju en struntfråga i sammanhanget. Men va fan, jag bestämmer ju själv här...
Jag trodde länge att man inte kunde rösta kommunistiskt i årets val. Alltså att rösta mot det här skitsamhället och för ett Sverige som är värt att leva i. Men det går!
Hittar man ingen valsedel för "Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)", så skriv namnet på en blank valsedel! Ja, förutsatt förstås att du vill sova gott på valnatten, med vetskap om att ha gjort en - visserligen pytteliten - insats för stärka hoppet hos oss alla längtar efter ett klasslöst, förnuftigt och demokratiskt samhälle.
Men vad är SKP då för parti? Vad har dom för program? Och är det något mer än en hop halvgalna sekterister? Jag vet inte, och jag bryr mig uppriktigt sagt inte. Det är väl för tusan ingen som tror att dom kommer att sitta i regeringen på måndag? (Vilket jag i och för sig inte skulle ha något emot - det kan ju inte bli sämre än med gänget Reinfeldt, Bildt och Lööf.)
Men det var inte detta jag egentligen jag hade tänkt skriva om. Utan om att jag råkade se ett konkret förslag om hur man kan få sprutt på den svenska demokratin vilken fungerar så erbarmligt illa idag. Det geniala förslaget var att avskaffa partistödet helt och hållet och på det sättet göra partierna beroende av folket. Om verksamheten faller på medlemmarnas vilja att pröjsa höga medlemsavgifter, då kommer partigubbarna att tvingas börja lyssna på vad medlemmarna tycker. Och värva fler medlemmar dessutom!
Men sen kom jag att tänka på att det här förslaget kanske istället skulle leda till att vi får ett amerikanskt system, där politikerna är köpta av bolagen. Jag får tänka vidare på det här... Ska det vara så illa så den här förbannade kapitalismen bara kan avskaffas via en revolution?
Det finns ett annat, kanske inte lika radikalt, förslag som borde införas omedelbart, nämligen att avskaffa den odemokratiska 4 %-spärren. Är det inte märkligt att våra politiker kan stå och säga med darr i rösten till oss att vi har en demokrati i Sverige, samtidigt som var 25:e röst slängs i soptunnan? Vadå "lika rösträtt"??
Motivet för spärrarna (det finns en sådan även i landstingsvalet), är ju att "regeringsbildningen försvåras". Skitprat! "Demokrati ska vara besvärlig och omständlig", brukar det ju låta i andra sammanhang. Varför inte säga rent ut i så fall att svenska folket inte är moget för demokrati? (Vilket det i och för sig kan ligga ett kort av sanning i, när 10 % är så förvirrade så de lägger sin röst på SD. )
Det handlar naturligtvis istället för politikereliten om att försvåra för nya krafter att komma in i riksdagen. Lustigt nog tycks det som att "kamrat 4%" i årets val kanske kan hjälpa in Fi istället! Johan Ehrenberg propagerar inlindat men starkt för det i dagens ETC.
Så sluta trixa herrar politiker, och avskaffa spärren!
Till kommunalvalet finns inga spärrar, mycket riktigt finns det en mängd partier på den nivån (inkl. "vänsterpartier"). Ibland kan de vara lite underhållande, men inte mer än så. Så länge vi diskuterar representativ demokrati till formen (styrelseskick, valordning m.m.) kommer vi alltid att leva med avvägningsproblem.
SvaraRaderaDen största orsaken till "demokratins urholkning" (vi har ju t.o.m. en Demokratiminister sedan 1990-talet!) är att man minskat behovet av partimedlemmar, inte enbart genom partistöd utan mest genom alla småkommuner, diverse nämnder m.m. har försvunnit och med dem behovet av folk samtidigt som kvarvarande givits större makt/arvoderingar eller ersatts av fast anställda byråkrater. Andreas Isaksson beskrev i en av sina böcker att vi hade en kvarts miljon förtroendevalda på alla politiska nivåer 1950 i en befolkning på sju miljoner, efter kommunsammanläggningarna och en del byråkratiserande var man nere i 50 000 1974 och efter valet 2006 35 000 samtidigt som befolkningen ökat till nio miljoner på dessa 50-60 år. Det skapar förstås icke-representativitet, proportionellt valsystem till trots när kontaktytorna och möjligheterna minskar per capita. Man skulle ha varit mer ute efter att skapa kommunalförbund istället och gemensamma affärsdrivande verk för el, vatten, avlopp m.m. Idiotsäkert hade det inte varit och en del småkommuner hade försvunnit i vilket fall men det hade fått städer till att vara städer istället för att inkorporera en massa landsbygd och bebygga dessa med villamattor långt från stan men inom kommunen.
Den sista kvarvarande institutionen där det behövs mängder med partimedlemmar är nämndemannasystemet i domstolarna men det är nog bara en tidsfråga innan man ändrar rekryteringen dit.
Varför SKP och KP inte gått samman är för mig något av en gåta. Sammanslagningstankarna har funnits där sedan 1980-talet men har aldrig kommit till skott. Vem utanför kretsarna bryr sig om några 1970-talsmotsättningar som får frikyrkornas motsättningar att verka avgrundsdjupa?
Jag håller nog inte riktigt med dig om att spärrfriheten i kommunvalet bara lett till "underhållande partier". I den kommun som jag bor i, Nynäshamn, finns ett borgerligt landsbygdsparti, "Sorundanet", som fungerat som det enda riktiga oppositionspartiet i kommunen. (Vänsterpartiet har precis ilsknat till mot de styrande socialdemokraterna & folkpartiet och hotar med att också kapa banden till den styrande maffian. Men det vill jag nog se först innan jag tror på...)
SvaraRaderaTyvärr är jag inte säker på att en sammanslagning av två sekter blir ett parti. Men visst är det en tragedi att det inte finns något hyfsat kommunistiskt parti längre i det här landet (men där är vi i samma sits som andra europeiska länder). Det bästa man kan hoppas på, är väl att det så småningom kan uppstår ett parti liknande Syriza i Grekland eller Podemos i Spanien.
Regeringsmakten är ett oerhört starkt betsel. Gör en regering fel och det globala kapitalet straffar landet sitter regeringen snart inte kvar längre.
SvaraRaderaBara starka folkliga mobiliseringar kan hjälpa mot sådant. Då blir det nämligen tryck på regeringen från två håll, både kapitalet och folkrörelsen. I bästa fall uppstår då en kompromiss som båda parter kan leva med.