Kollapsteorier inne igen

"How will Capitalism end?", frågar sig Wolfgang Streeck i nr 87 av New Left Review. Svaret är paradoxalt nog, "kapitalismen kommer att gå under därför att den segrat ihjäl sig". Så länge det fanns motkrafter som starka arbetarrörelser och antikoloniala befrielserörelser, så kunde de stabilisera och legitimera systemet. Men inte längre.

Kapitalismen går  går under utan att det finns något alternativt system i sikte som skulle kunna ersätta det! Streeck tycks därmed mer  pessimistisk än Immanuel Wallerstein som ser två motsatta utvägar ur kapitalismen.  Men då Wallersteins två alternativ är så vagt beskrivna - ett "jämlikt  och solidariskt" och ett "ojämlikt och hierarkiskt" system - så kan man misstänka att i praktiken är skillnaden inte stor.

Streeck och Wallerstein anser båda att det finns långsiktiga tendenser mot systemsammanbrott vilka inte går att hejda. De har lite olika åsikter om vilka dessa tendenser är. Wallerstein har betonat starkt hur löneandelen kommer att stiga när arbetskraftsreserverna tagit slut i världens landsbygdsområden. Profitpressen som uppstår tillsammans med ökade kostnader för miljöförstöring och minskade naturresurser kommer till slut att resultera i en "bifurkation", en punkt där det bara finns vägar ut ur systemet.

Streeck ser fem faktorer i dagens värld som leder till kollapsen: minskande tillväxt, ökande ojämlikhet, privatisering av offentlig infrastruktur, växande korruption och till sist ett alltmer instabilt globalt finansiellt system, då dollarn förr eller senare mister sin roll som reservvaluta.

Att inte akademiska marxister längre automatiskt fnyser åt "sammanbrottsteorier", kan man också konstatera vid läsningen av senaste numret av tidskriften Fronesis, med temat "Kris". I artikeln "Värdekritisk kristeori - att tänka kapitalets sammanbrott" redogörs för matematiska argument av tyskarna Ortlieb och Kurz, som går ut på att när mervärdekvoten genom tvånget att öka produktiviteten ökat till 50 % så kommer nödvändigtvis mängden mervärde att sjunka! "Samma rörelse som ökar kapitalets relativa andel av det nyskapade värdet, eliminerar även det direkta levande produktionsarbetet och minskar därmed den absoluta basen för all värdeproduktion. " (Den minskande profitkvoten leder alltså vid en viss punkt till minskande absolut mängd profit, till synes en skärpning av den kända "lagen om profitkvotens fallande tendens". )

De klassiska marxistiska "kollapsteorierna" förutsatte att  den oundvikliga ekonomiska "kollapsen" skulle följas av ett maktövertagande av arbetarklassen, som medvetet skulle utnyttja sin politiska makt till att organisera ett socialistiskt samhälle. Frågan är om inte det fortfarande gäller att det ekonomiska "sammanbrottet" inte kan ses som en enskild händelse, utan en process som åtföljas av en politiska revolution.  Kapitalismen i betydelsen marknadsekonomi med konkurrerande privata företag, kommer att bestå - mer eller mindre barbarisk - så länge som socialismen inte ställts på dagordningen. Men det förutsätter att den idag helt dominerande reformismen - tron att räcker med något mindre än en total systemförändring - mister sin trovärdighet.

Reformism är inte att avstå från att arbeta för "reformer" -  tvärtom - utan att se kampen för dem som något mer än träning inför den stora uppgörelsen med profitsystemet. Eller som Marx uttryckte det någonstans, fackföreningarnas gerillakrig kan inte ersätta det verkliga kriget, bara förbereda det.